Star Wars - The Force Awakens

Betyg: 4 monument

Egentligen handlar det om att vara, eller bli, människa; närhet, kärlek, relationer, ett namn, vänskap, att bli sedd, en uppgift i livet, sammanhang... allt det står den mörka kraften emot. Allt det kan bara överleva så länge det finns något ljus kvar. Det sägs också rakt ut: "så länge det finns ljus finns det hopp". Kanske lite enkelt, kanske lite sockersött, men bakom denna predikan för ljus och mänsklighet ligger en, för mig luthersk, människosyn som säger att vi har i oss både det onda och det goda, att vi är både rättfärdiga och syndare (simul justus et peccator). Han Solo räddar filmen i det hänseendet (kanske inte i andra hänseenden).

Snygga scenerier, märkliga varelser, åldrade hjältar, fina robotar, förvånansvärt många snygga brittiska dialekter, en tydlig fortsättning och en del kära återseenden. Det är bra som äventyrsfilm, bra som action, bra ur ett mångfaldsperspektiv och relativt bra som existentiell berättelse.

Ljuva morgondag

Betyg: 4 monument

Sorgen ligger tung som snön över det lilla samhället. En skolbussolycka och flertalet av ortens barn omkommer. Mest är vi med om efterspelet, om förberedelserna inför rättegången, skuldbeläggandet, sorgen och vreden och en advokat som vill driva föräldrarnas talan. Om det var en olycka finns det ingen att skuldbelägga, ingen att  anklaga. Men vreden kräver en skyldig...

Vackert, sorgligt och stundtals obehagligt. Både poetiskt och realistiskt på samma gång. Med fint skådespeleri och intressant tema om sorgen, vreden och skulden. I bakgrunden hör vi "Råttfångaren från Hameln" läsas och bakom den hör jag Jesu ord om att "den av er som är fri från synd kastar första stenen" (Joh 8:7).

Vittnet måste tystas

Betyg: 3 monument

Ljud, mikrofoner, rullbandspelare, kassettband, klippbord, hörsnäckor, kroppsmikrofoner, avlyssning och så det som hotar hela tekniken: avmagnetisering! Egentligen en helt annan historia, en möjlig presidentkandidats död, ett mord förvandlat till en olycka, vittnen som måste tystas, en knappt påbörjad  kärlekshistoria - och genom det hela löper rullbanden ända till slutets cyniska sammanbrott.

John Travolta nästan dansar fram, snygga närbilder på inspelningsdetaljer och fantastiska B-films titlar, annars inte så särdeles intressant.

Nog handlar det om sanningen, om att våga berätta och att våga lyssna och ta konsekvenserna, som i Jesaja 42:23 "Vem av er hör detta, ger akt och lyssnar hädanefter?"
"

The Leissure Class

Betyg: 2 monument

Inte så mycket om klasskamp, men mer om patriarkatet. Egentligen en komedi, men stundtals tragisk. Amerikansk politisk överklass med dålig smak och våldet bubblande under ytan möter brittisk arbetarklass i förklädnad. Lite snygg dialog, ett och annat skratt, men inte mycket mer. Bäst är just hur patriarken avslöjas och avsätts, samtidigt pågår allt som vanligt. Skedde revolutionen, eller inte?

Bibelparallellen är Kain och Abel och frågan om jag ska ta vara på min broder (1Mos 4:9)

Fearless

Betyg: 3 monument

Det är märkligt att se nästan exakt samma tema och i stort sett samma berättelse som i Ipman och Ipman 2, dvs Kinas förödmjukelse under västerländskt förtryck och hur kung fu blir det som räddar landets heder. Men nu är det tidigt nittonhundratal med fascinerande miljöer och en idyllisk landsbygdsskildring. Den stora skillnaden är att där filmerna om Ipman är inriktade på politik och landets ära, så handlar det här mycket mer om existensen, människan och livets mening.

I grunden Kon Fu Tse, men det ekar av både Paulus ord ur Romarbrevet "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill det gör jag" (Rom 7:19) och Mao lite då och då. Här finns en dopscen där den nya människan träder fram och en slutscen där de knutna nävarna höjs till taktfasta rop om enighet. En enighet som dock inte handlar om klass utan om nation - men en hel del Mao i det också!

Captain Kidd

Betyg: 3 monument

Visst behöver vi alla en riktigt god piratfilm då och då? Här ståtliga skepp i skymningsljus, mörka grottor i fackelsken och ständigt lurpassande pirater. Allt skildrat i svart-vitt och ackompanjerat av dramatiska stråkar. Onda män och ädla män, vackra kvinnor och en rättvisa som segrar till slut.

Lite för präktigt, lite för förutsägbart,men Kapten Kidd är en intressant person, ambitiös, driven, skrupelfri och totalt opålitlig, fint spelad av Charles Laughton. Särskilt gillar jag hans mycket ärliga begravningstal, den hemmastickade sjalen, den snygga handstilen och att han inför kungen presenterar sig själv som Guds ovärdiga sparv - fint på något sätt.

Filmen hittade jag via Open culture, kolla du med. Många intressanta filmer.

Teenage Mutant Ninja Turtles

Betyg: 2 monument

Oj, oj, oj så mycket 80-tal! Märkligt att se hur det som egentligen är en subkulturell ungdomsfilm så tydligt markerar ungdomskulturen som subversiv. Jag har aldrig tänkt Tutrtles som konservativa, men här är det tydligt. Inte minst i betoningen av familjen.

Alldeles för lite skateboard och cowabunga och alldeles för lite av den anarki som jag förknippar med Turtles. Men en antydan till själavård, några fina teckningar och idén att det är gemenskapen som ger styrkan väger ändå upp lite grann.

300

Betyg: 2 monument

I min barndom var "de tappra trehundra" vid Thermopyle mina stridskamrater. Vi slogs med träsvärden och segrade. Här blir de levande men mycket mer patetiska och mycket mer ahistioriska än vad en nioåring i Lund överhuvudtaget skulle kunna vara. Från musiken och de taffliga personporträtten till försvaret av det europeiska förnuftet gentemot "de asiatiska hordernas" magiska tänkande känns det märkligt anakronistiskt och pinsamt patetiskt.

Upphöjandet av äran som dygd framför andra leder enbart till nederlag. Det hade nioåringen nog begripit. Det intressanta är att det faktiskt är svagheten som segrar. Efialtes som räknas som för svag att vara soldat besegrar dem alla genom sin längtan och list, vilket i sig innebar förräderi - men i krig är väl allt tillåtet. Svagheten är inte att leka med för de starka. Det hade nioåringen redan lärt sig i söndagsskolan.

Ender's Game

Betyg: 3 monument

TV-spelet blir verklighet, barnen blir soldater. Det är riktigt otäckt när det avslöjas. Men innan dess en klassisk "internatskole"-film med översittare som sätts dit, vänskap, möjligtvis kärlek, pennalism, hederlighet och en vuxenvärld som inte vill eller kan förstå. Dock utspelas det hela i rymden på några olika rymdbaser och eleverna tränas till att bli elitsoldater och officerare i rymdflottan.

Tidigt stakas vägen ut mellan medlidande och hänsynslöshet. Men det visar sig vara fel. Medlidandet är den enda möjliga vägen och Jesu ord från Bergspredikan (Matteus 5:43-44) om att älska sin fiende blir centrala. Inte så enkelt, men nödvändigt. Och frågan måste ställas om vem som är fienden, finns det överhuvudtaget någon fiende?

Stolpigt skådespeleri dock, möjligtvis med undantag för Harrison Ford. Bäst är den arabiska fridshälsningen. Lite oväntad.

Hirokin - The Last Samurai

Betyg: 2 monument

En sorts blandning av buddism, tidig kristendom med en tydlig messiasgestalt och möjligtvis någon sorts taoism, även om den religiösa dimensionen inte är det mest framträdande. Det mest framträdande är en sorts moloken tystnad, oändligt vackra ökenbilder och en historia som jag nog inte riktigt begriper. En planet långt borta, en ras som människorna gör sig till herrar över och en sorts grundämne som kan få metall att lyfta. Hur det hänger ihop är det svårbegripliga - det gör det inte. Dock finns här den obligatoriska gladiatorscenen, en fantastiskt tråkig paradismiljö (som hämtad från 50-talet) och en sorts udda referenser i kläder och tankar till "Ben Hur" (möjligtvis omedvetet).

En hel del bilder på hjärnsynapser! En klarinett! Och som sagt, oändligt vackra ökenbilder, är den stora behållningen.