28 februari 2014

The Master

Betyg: 4 monument 


Det har skrivits en hel del om Philip Seymor Hoffmans tillbakahållna skådespeleri som ledaren för en kvasireligiös sekt i efterkrigstidens USA. Särskilt i relation till Joaquin Phoenix rolltolkning som den alkoholiserade marinsoldaten som dras in i rörelsen och hamnar på ett märkligt sätt i dess mitt. Det återhållna mot det överspelade. Jag håller inte riktigt med. Jag såg filmen för Philip Seymor Hoffmans skull, men det är Joaquin Phoenix missbrukare som stannar kvar i mig. Svetten och desperationen, den förtärande törsten och den enkla lydnaden. Obehagligt, gripande samtidigt som sektledaren blir en undanglidande och svårfångad gestalt som jag inte alls kan förstå. Det är, i vilket fall, oerhört fint skådespeleri i en märklig historia om mänskliga tillkortakommande.

Lone ranger

Betyg: 3 monument 

Egentligen handlar det om evangelium. Låt gå för att det är ett Disney-evangelium, likafullt är det en berättelse om den centrala tanken i kristen tro om gemenskap och tillhörighet. Jesus drog hela tiden in människor i gemenskapen. Här handlar det om utanförskapets konsekvenser. Det är alldeles för smart för att bli sockersött, alldeles för spännande för att bli mesigt, alldeles för bra skådespelare för att bli patetiskt. Det skjuts, rids och hoppas på och av tåg stup i kvarten. Mycket våld, men elegant gjort och aldrig för mycket. I centrum står, som i många goda västernfilmer, järnvägen - moderniteten som både ger förutsättning för västerns liv och samtidigt är dess undergång.

De finns säkert mycket att säga om den vita hästen och den vita hatten och om den töntiga indianen. Men bortom det uppenbart töntiga finns en berättelse om tillhörighet och en sorts kärlek.

20 februari 2014

Frozen (Frost)

Betyg: 3 monument

Det här är en av de bättre 3D-filmer jag sett. En värld täckt av snö och is lämpar sig väl för tekniken och det blir ibland magiskt vackert. Men bäst är den inledande kortfilmen med Musse Pigg och hans vänner, där det gamla svart-vita originalet blandas med ny 3D-teknik. Och plötsligt kommer figurerna ut ur bildrutan och in på biografens scen och gör sina loopar ut i biosalongen.
 
Frost (Rimfrost vore kanske en bättre svensk titel?) är en typisk Disney-film och medan den fortgår undrar jag: Hur stora ögon och hur smal midja kan en prinsessa verkligen ha? Och hur tappad och otvättad kan en ung man av folket bli? Det är onekligen lite tröttsamt och som det brukar vara i Disneys värld så är det huvudpersonernas side-kickar som är behållningen, i det här fallet en ren, Sven, och en snögubbe, Olof.
 
Ett plus dock för berättelsen om prinsessan Elsa som har magiska krafter vilka gör att allt hon tar i blir till is och snö. Hennes ensamhet och isolering från andra människor är både djupt tragisk och lätt att förstå utifrån att hon inte vill göra någon illa. Men det är bara när hon blir tvingad att berätta om sin stora hemlighet som möjligheten till ett annat liv öppnar sig, och det tycker jag är en fin berättelse.

08 februari 2014

Tvillingsystrar


Betyg: 3 monument

Tvillingsystrar vann publikens pris för bästa film på Göteborgs filmfestival i år och just nu går den att se via svt play. Det är en fin berättelse om tvillingsystrarna från Kina som blir adopterade av varsin familj, en i Fresvik i Norge och en i Sacramento i Californien. De älskar varandra på avstånd och när de träffas blir föräldrarna smärtsamt medvetna om hur lika de båda enäggstvillingarna är varandra, trots deras olika uppväxtmiljöer.

Jag tycker det finns flera problem med den här filmen och har svårt att förstå hur publiken på filmfestivalen kunde välja just den som sin favorit när det fanns 499 andra filmer att välja på. Ett av problemen är att det inte är de båda systrarnas film utan deras föräldrars. Det är föräldrarna som bestämmer över barnens liv och som i mycket för deras talan. Systrarna Mia och Alexandra är 8 år när filmen spelas in och de hade kunnat få ett mycket större utrymme med sina egna ord. Ett annat problem är att filmen så tydligt fokuserar på just likheterna mellan dem, bl a genom att de alltid har lika kläder på sig när de träffas. Med fokus på olikheterna så skulle det blivit en annan, och intressantare film.

Bilden av det idylliska norska sagolandskapet är också ett problem. I lilla Fresvik med drygt 200 invånare är det sannolikt inte så roligt varje dag, vilket Alexandra också klarsynt berättar för oss i början av filmen. Ändå är det just det sagoromantiska skimret som är tydligast i filmen, både i dess bildspråk och i den amerikanska pappans entusiastism över platsen han kommer till. Det är fint och bra att föräldrarna så gärna låter sina döttrar träffas. Men något av det problematiska i själva adoptionsprocessen, som styrs av vuxna i Kina, Norge och USA och lämnar barnen helt utan makt, hade gjort detta till en djupare och i mina ögon mer intressant film.

05 februari 2014

Country Wedding

Betyg: 2 monument

Två bussar. Isländsk landsbygd. Ett bröllop någonstans, ingen vet riktigt var. Människorna i bussarna bär på sina konflikter, sina historier - alla är de mer eller mindre kopplade till brudparet. Långsamt rör sig bussarna genom ett sterilt landskap på väg mot en kyrka som kanske ligger vid ett berg och möjligtvis har rött tak. Slutligen hittar de fram, många timmar försent, prästen är onykter, konflikterna når sin kulmen, alla slåss, sanningar sägs rakt ut... Bara bröllopsparet håller sams.

Det är en ganska god idé för ett sorts kammardrama utspelat i de två bussarna med passagerare som byter lojaliteter och bussar, men det lossnar aldrig. Kanske är det för många disparata historier, kanske är det för tråkigt skådespeleri. Det saknas täthet och närvaro. Det blir ungefär lika tråkigt som landskapet-

03 februari 2014

Shirley - visions of reality

Betyg: 3 monument

Hur kommer en på tanken att göra en film utifrån 13 av Edward Hoppers målningar? Och är det ö h t möjligt att göra en sådan film? När den första förälskelsen har lagt sig så tror jag nog att svaret på den andra frågan är nej. Men Gustav Deutsch har i alla fall gjort en märkvärdigt vacker och otroligt långsam film som just utgår ifrån Edward Hoppers välkända tavlor.

Färgerna är klara och likheten med de kända konstverken är inte att ta miste på. De enstaka scenerna är löst sammanfogade till en berättelse som spänner över de mellersta decennierna på 1900-talet. För att sätta scenerna i sitt historiska sammanhang får vi i början av varje scen höra en radioröst som läser telegramnyheter från 1930-, 40-, 50- och 60-tal. Men människorna i filmen saknar liv och de rör sig sakta, sakta, allt för att ljuset och skuggningarna ska falla lika vackert som på målningarna. Det är mer yta än djup och mest levande är faktiskt den kvinnliga skådespelarens röst.

Illiterate (Las analfabetas)


Betyg: 2 monument

Det hade kunnat bli så bra. Filmens spanska originaltiteln Las analfabetas väcker förhoppningar om att det här kan vara en annorlunda och intressant film, som handlar just om hur det är att inte kunna läsa och skriva. Och historien som berättas är spännande i sin enkelhet. En vuxen kvinna som lär sig skriva och läsa med hjälp en yngre kvinna. Upplevelsen av främlingskap och utsatthet i ett samhälle där det mesta utgår från ord och text är fint skildrad i början av filmen. Men den mödosamma vägen till att bli läs- och skrivkunnig som vuxen skildras inte på ett lika inkännande sätt. Här hamnar istället relationen mellan de båda kvinnorna i fokus. Inget fel i det, men så mycket förblir outtalat att jag till sist tappar intresset även för det som filmen handlar om. Att äntligen kunna läsa innehållet i ett gammalt kvarlämnat brev.

01 februari 2014

Le Week-End

Betyg: 3 monument

Ganska fånigt. Vuxna människor som leker en sorts oansvarig lek, springer från notan på lyxrestauranger, handlar slut på kreditkortet, men allvarligast är ändå att de leker med varandra på ett oansvarigt sätt. Intellektuellt slipade repliker hugger och sårar, ironier haglar, välformulerade elakheter bryts mot varandra. Samtidigt som här också visas en oerhör sårbarhet, en naken längtan, korta ögonblick av närhet och vilja - som strax byts av en ironisk elakhet. Jag blir inte klok på Nick och Meg. Vilka är de egentligen? Vad vill de?

Men ganska roligt är det i alla fall, kvickt och brittiskt även om den roligaste figuren är den amerikanska vännen Morgan (Jeff Goldblum). Fullkomligt överrumplande i sitt aldrig sinande flöde av naiv positivism. Vackra parisbilder är också ett plus.