28 maj 2015

The Way

Betyg: 3 monument

Sorg, bön, försoning... och ganska tråkiga landskap. Frågor ställs utan att få explicita svar: Varför ska jag be? Varför ska jag vandra pilgrimsleden till Santiago de Compostela? Varför ser livet ut som det gör?

Vi får följa några människor, var och en med sin börda, som möts på pilgrimsleden - någon går sammanbitet, motvilligt, någon annan kommer inte därifrån, en tredje pratar för mycket... Ändå möts de som en sorts människor. Det är fint och skulle kunna vara förfärligt smörigt, men det realistiska fotot och berättandet räddar filmen. Landskapen är ganska trista, människorna är inte så snygga och de tillfällen då de samlas runt de dukade borden utomhus i motljuset och vinet glöder i de fyllda glasen slutar det i katastrof och förnedring. Det är bra. Allra bäst är referenserna till James Taylor och soundtracket. Dansen med romerna och historien om den stulna ryggsäcken hade jag däremot helt kunnat vara utan.

De allra första kristna kallades "de som vandrar på vägen" - det ligger något i det. Kristen tro som en realistisk tolkning av livet och livets möjligheter med ett vackert slut i försoning. Se där ett tema!

26 maj 2015

Mike Bassett: England Manager



Betyg: 3 monument

Från handhavandet av tekannan och de ständigt återkommande löjligt små tekopparna till det smått arroganta mumlet i styrelserummet är det djupt brittiskt. Historien är en mockumentär om Mike Bassett som blir utsedd till förbundskapten för det Engelska fotbollslandslaget, en uppgift ingen annan vill ha och som han knappast är kvalificerad för. Han kan varken hantera spelarna, styrelsen eller pressen - men han kan citera Rudyard Kipling som ingen annan och lyckas mot alla odds lotsa laget genom VM i Brasilien och hälsas vid hemkomsten som hjälte. En fin illustration av Jesus ord "så ska de sista bli först" (Matt 20:16).

Egentligen är det en lite sorglig film om nederlag och misslyckanden, men samtidigt riktigt rolig. Bäst är reportern som följer Mike Bassett genom hela filmen och mycket allvarligt och seriöst ställer sina frågor - och utan att blinka tar emot Mikes beskrivning av sin far: "My dad, he was like a father figure to me".

Det lär finnas en uppföljare...

25 maj 2015

Aeon Flux

Betyg: 3 monument
                                          Barnamorden i Betlehem 

Ganska snygg story, snygga kläder och ännu snyggare scenerier med fallande körsbärsblom och ursnygga modernistiska byggnader. Året är 2415 och allt tycks vara bra som i den bästa av världar. Till och med döden är i princip besegrad. Men det finns ett motstånd och en grym sanning. Den officiella sanningen utmanas av påståendet "Jag vill känna hur det är att vara människa". Det som sedan följer är en sorts mänsklighetsmodellering, med kärlek, oberoende och identitetsfrågor som huvudingredienser. Sedan blir det mer strider och akrobatiska slagsmål och mer strider. Slutligen skapas världen på nytt, nu med verkligt mänskligt liv som mål. Ganska fint, mycket existentiellt, på gränsen till religiöst, men utan gudar. Dock bibliskt med referens till Matteus 2:16-17, berättelsen om kung Herodes och barnamorden i Betlehem med eko av 2 Mos 1:15-22.

Sammanfattas i: döden är livets förutsättning.

15 maj 2015

Parallels

Betyg: 1 monument

Realism och science fiction hör inte gärna ihop. Tyvärr har de satts samman här. Illa spelat, trist miljö och en sorts obegripligt historia om parallella världar som egentligen aldrig får någon förklaring eller egentligt slut. Det är nog meningen, men det hjälper inte. Det blir oerhört trist och ointressant. Det enda egentligen intressanta är graffitin i "byggnaden", den tidsmaskin som rör sig mellan världarna. Här finns noteringar om världar som slutat existera eller som är värda besök. Där fungerar realismen på något vis.


03 maj 2015

Terminator - Salvation

Betyg: 2 monument
 
Det är enkelt att tänka sig John Connor som en kristusgestalt (JC = Jesus Christ) genom alla Terminatorfilmerna, och det troliga är väl att vi ska tänka så. Men det blir en märklig teologi när det är kristusgestalten som blir räddad av den som i spelet får representera Människan, Marcus Wright, som "föds" ur gyttjan ("då formade Herren Gud människan av jord från marken" 1Mos 2:7) och som hela tiden brottas med sin mänskliga identitet. Omvända roller helt enkelt, inte teologi, utan en sorts humanism. Frälsaren gör allt för att vara människa och blir det först när han offrar sig för någon annan. Se där, en djupt kristen idé iallafall!

I övrigt några snygga robotar, många explosioner - det brinner i stort sett någonstans i varje scen och en hel del maskinvåld. Lite tröttsamt till slut.