Judge Dredd

Betyg: 3 monument

Rättvisan står i centrum. Kan diskuteras hur den mår, men i det dystopiska samhälle som skildras är det "judges" som står för rättvisan och Joseph Dredd är den mest framstående av dem. Polis, domare och bödel i samma person som det står i förtexterna. I sig intressant. Kan det ändå handla om rättvisa? Kanske handlar det ändå mer om moral, om det enkle mannens moral där hämnd, direkt aktion och mod är grundstenar i kontrast till maktens planerande, intriganta och falska moral. En klassisk amerikansk idé, om den lille mannens rättfärdighet gentemot maktens omoral. Segern är så klart given.

Ändå är det ganska välgjort och spännande och om man bortser från Sylvester Stallones krökta underläpp mer sevärt än jag hade trott. Funderar bara på det där med sidekick, en enfaldig typ som ställer till det men på sitt sätt räddar hjälten ändå. Ganska tröttsamt och just nu i filmvärlden på väg bort, skönt. Men 1995 levde sidekickarna så det stod härliga till!

The Dark is Rising - En ring av järn

Betyg: 3 monument

Will Stanton, den sjunde sonen av en sjunde son, blir varse sin tillhörighet på fjortonårsdagen. Genom sin härkomst är han en del av "de gamle", en tidlös skara krigare som bekämpar mörkret på jorden. Han söker ett antal tecken på olika platser i tiden för att samla den kraft han behöver. Mot honom står en uråldrig makt, understödd av flockar av korpar, ormar och vildsinta oväder.

Det är en klassisk brittisk fantasyberättelse där jag minns att böckerna grep mig mer (Susan Cooper skrev dem på sjuttiotalet). Men det är en fin skildring av en pojkes väg genom puberteten, där han konfronteras med både det han själv är ansvarig för och det som andra styr över. Bäst är Dawson och Old George, två udda krigare som utstrålar värme och trygghet utan att bli fåniga.

Five Easy Pieces

Betyg: 5 monument

Klass och kultur, skitiga arbetsjeans och Chopins pianosatser. Vi möter Robert Dupea, med mellannamnet Eroica (!), som nonchalant arbetare på ett oljefält, lysande spelad av Jack Nicholson. Det visar sig så småningom att han inte alls hör hemma där, utan i en miljö med klassisk musik, bord med vita dukar och ett hus i Washington state där strandtomten ger en svindlande utsikt över vildmarken. Är han en frivillig klassresenär, som reser i motsatt riktning, eller är han bara rotlös och rastlös? Det senare är nog det mest trovärdiga svaret och det visar sig i Jack Nicholsons kropp. Aldrig har jag sett en film där filmens tema så tydligt kommer fram i huvudpersonens rörelsemönster. Rastlösheten får hela kroppen att kränga i märkliga riktningar, rotlösheten får honom att aldrig stå stilla. Det är oerhört fascinerande.

Snön på Kilimanjaro

Betyg: 4 monument

Fyra människor blir brutalt rånade när de sitter och spelar kort och smågnabbas. Efter rånet försöker de på olika sätt hantera det som hänt. Det blir inte lättare när det visar sig att en av rånarna är en f d arbetskamrat, som förlorade jobbet samtidigt som Michel (en av huvudpersonerna). Egentligen handlar det om hämnd. Och om vilken oframkomlig väg just hämnden är. Men det handlar också om att vara medelålders och finna en ny plats i livet.

Filmen utspelar sig i Marseille, med det turkosblåa Medelhavet som ständig fond. Båtar kommer och går. Det grillas och dricks pastis och rosevin. Men det är inte en vacker film, utan en verklig film. För den handlar om verkliga människor och om svårigheten att gå vidare i livet efter att ha blivit utsatt för väpnat rån. Och om kärleken mellan Michel och hans hustru Marie-Claire.

Barnet från Mâcon

Betyg: 3 monument

Allt är korrupt, allt är våld, alla är skådespelare i livets teater och pjäsen som spelas är förfärlig, men alla applåderar artigt och ler mot kameran. Det är lika mycket teater som kyrka och biskopsmitrorna glänser i kapp med våldet.

Ett barn är fött, en son är oss given - att göra vad vi vill med! Civilisationskritiskt och kyrkokritiskt i allra högsta grad, men kanske ändå mest en grym skildring av våld mot kvinnor för ett högre syftes skull. Märkligt, magiskt, teatralt, överdådigt (som alltid när det gäller Peter Greenaway) och rejält obehagligt. Jag tänker mig att det är en narrspegel, en värld utan det barn som föds i julnatten, en värld utan förbarmande och utan en Gud som vill sin mänsklighet väl. Barnet från Mâcon har ingen skuld i det som sker, men heller ingen makt att hindra det. Världen är förlorad.

The Inner Life of Martin Frost

Betyg: 2 monument

Det handlar om litteraturen, om inspirationen och skrivandets villkor. Eller handlar det om kärlekens villkor? Antagligen både och. En författare söker sig till vännernas tomma stuga för att vila efter att ha skrivit färdigt den stora romanen. Men det blir mer skrivarbete än han räknat med och det blir framförallt mycket mer inspirerat än han tänkt. Mer inspirerat och farligare, eller mer uppslukande... I vilket fall kan han inte skriva klart, då skulle katastrofen bli ett faktum.

Det är vackert, stillamt, smart och intelligent gjort - men relativt tråkigt och livlöst trots en trotskistisk rörmokare. Paul Auster har både skrivit manus och regisserat - och det känns mer som en upppläsning än en film. Synd, för det är en bra historia. Här finns tydliga drag av Orfeusmyten, samtidigt som det antyds en sorts fantasy/science fiction förklaring till skeendet.

Holy Water

Betyg: 1 monument

Irländsk glesbygdsbuskis. Det är inte bra, det är definitivt inte roligt heller. Enfaldiga ungkarlar, elaka amerikanska säkerhetspoliser och en hel lastbilslast viagarapiller som "råkar" blandas ut i byns dricksvatten. Tänk er sedan en sorts historia kring detta som handlar om att rädda en avfolkningsbygd. Det är det inte värt - att rädda bygden vill säga. Det enda välgörande vore att alla gav sig av så vi slapp eländet.

Jag gav upp. Såg drygt halva filmen. Kanske hände något sedan som får allt att svänga, som lyfter och berikar. Men, jag tror inte det. Inte med den storyn, inte med de skådespelarna. För dåligt helt enkelt.