Dimmornas kaj

Betyg: 3 monument

I grunden en film om alienation; om den ensamma människan. Att leva är att vara ensam. Ingen hör samman med någon annan, alla går för sig själv och ingen är särskilt kapabel. Gangstern är ganska dålig på att vara gangster, soldaten är ganska dålig på att vara soldat (annars hade han inte deserterat), förmyndaren är ganska dålig på att vara förmyndare och kvinnan - hon är kanske bäst på att vara det hon är; ung kvinna. Det som däremot är bra är dimman, dimman som fyller varje scenbild med en sorts diffus gråhet som ingen undkommer. Sådant är livet just innan Andra världskriget bryter ut (filmen är inspelad 1938).

Det är mycket teater med tydliga kulisser och ganska styltat skådespeleri. Bäst är kanske ändå hunden som bara dyker upp och följer med, den ende som egentligen bryter ensamheten.

Scarface

Betyg: 5 monument

Det börjar med Fidel Castro och dokumentära bilder från 1980 då man i ett svep tillät tusentals människor lämna Kuba. Fortsätter sedan med en gangsters bildningsresa, eller lärlingsår - från enkla betalda mord, via mutade poliser till förhandlingar med kokainproducenter i Bolivia, tills Tony Montana står på höjden av sin bana - älskad av ingen, fruktad av många. 

Det är snyggt gjort och vansinnigt bra spelat av Al Pacino, särskilt hans och hans kumpaners poser. Var de än ställer sig så står de mycket medvetet, lite baklutade, lite nonchalant, med handen på höften, med handen på den dolda pistolen, med öppna händer som om ingen fara fanns - men hela tiden medvetna poser. Snyggt!  Men bäst är när Tony och Manny dricker kaffe på syltan de jobbar på och drömmer om framtiden - en fantastiskt koncentrerad scen om framtidsdrömmar och vardagsslit. Annars är scenen när Tony äter upp citronerna i vattnet han ska tvätta händerna i obetalbar. Han gör det helt obesvärat och det kommenteras aldrig, men det säger så mycket! 

I grunden en film om vad som händer när mammon blir gud. Antikommunistisk och antikapitalistisk på samma gång.

De grymma åren

Betyg: 4 monument

Egentligen en sorts kollektiv skildring av invånarna i en liten by vid den gräns som skiljer det fria Frankrike från det ockuperade. På ena sidan bron har tyskarna total kontroll, på den andra finns friheten för judar, fångar på rymmen och motståndsmän. Men några måste vara kvar och hjälpa de flyende över floden, några som döljer sitt motstånd med fara för livet, särskilt som ett par nitiska Gestapo-officerare kommer till byn i jakt på en brittisk spion, som naturligtvis finns gömd i byn.

Det är grymt när vänner förråder varandra, när du inte vet vem du ska lita på, när hemligheter avslöjas och hämnd utkrävs. Och över allt styr den tyska ockupationsmakten med både silkesvantar och dödligt hot. Just Gestapo-officerarna är ytterst obehagliga som både lismande och grymma. Rädsla, förlorat hopp och frånvaron av nåd genomsyrar filmen som är mycket effektivt filmad just utifrån det.

Här sjungs en strof av Internationalen, men än kraftfullare Marseljäsen som en ren motståndshandling, här ges syndernas förlåtelse utan egentlig bikt samtidigt som det uppmanas till falsk bön. 

1917

Betyg: 3 monument

Det börjar med sovande soldater på en blommande äng och slutar eoner av tid senare på samma sätt, men det är endast en soldat som vilar ut på ängen i slutscenen. Då har det gått ett dygn. Ett dygn då den överlevande soldaten med sin kamrat har tagit sig upp ur skyttegraven, igenom leran och de stinkande, uppsvällda liken i ingen-mans-land, stött på vänner som delvis kunnat hjälpa och fiender som måste undvikas. Men till varje pris måste de nå regementet som förbereder sig för strid och stoppa det vansinniga anfallet rätt in i fiendens fälla. 

Död, bakhåll, råttor och svärmar av spyflugor, ljusraketer och sprängda broar; allt står i vägen, allt måste besegras. Men livet, körsbärsblommor, citat av Edward Lear, en udda tillsägelse av syndernas förlåtelse, familjeband, spenvarm mjölk och en sorts hedersmoral hjälper på vägen. Kort sagt en film om krigets vansinne, som så många andra, driven framåt av ett jakande svar på Kains fråga: "Ska jag ta hand om min bror?" i 1 Mos 4:9.

Ficktjuven

Betyg: 3 monument

En film om stölden ur ett filosofiskt perspektiv. Michel, en ung, missnöjd, intellektuell börjar med fickstölder mest som tidsfördriv. Snart blir han fast och hans filosofiska utläggning till försvar för sin gärning i samtalet med poliskommisarien blir filmens tema. Han skyr inga medel och stjäl likaväl från sin döende mor som från andra. Att han dessutom är inblandad i en kärlekshistoria känns inte särskilt trovärdigt. Han är för känslokall. 

Elegant slarvigt knutna slipsar, snygga skuggor och fint kamerarbete, särskilt när ficktjuvarna är i gång. Men märkligt stolpig dialog och alltför neutralt spelat. Det är meningen men känns som om det blir ett alldeles för stort avstånd mellan person och handling.

Här är vi med om en vackert sjungen begravningsmässa, flipperspelande och en udda placerad pissoar. Det bästa är alla mäniskor som bär resväskor (detta är långt före rullväskans tid).

Den siste Mohikanen (1992)

Betyg: 3 monument

Det är 1700-tal och på gränsen mellan de franska intressena i nuvarande Kanada och de brittiska i det vi nu kallar USA är marken som billigast, men landet osäkert, så de som bosätter sig där är de fattigaste av kolonisatörerna och därmed de mest utsatta. När de Fransk-Indianska krigen (1754-1763) bryter ut drabbas de hårdast. Det är också där Falköga, Uncas och deras pappa Chingachook befinner sig, de sista av sin stam. I kriget deltar ursprungsbefolkningen på olika sidor i det som egentligen är ett imperialistiskt krig. Huronerna slåss för fransmännen medan mohawkerna slåss för Kung George. Men föraktet för både ursprungsbefolkning och kolonisatörer är tydligt hos de brittiska officerarna i sina oklanderliga uniformer och med sina ålderdomliga stridstaktiker. Här handlar det om gerillakrig och att slåss mot en fiende som oftast har terrängen på sin sida.

Vackra kvinnor, hämnd och hat. Bakhåll i skogarna, strider på klippbranter, mäktiga vattenfall och prickskytte med primitiva gevär. Det är romantiskt, lite grann politiskt, spännande och en bra historia. Genremässigt får den nog räknas som en western även om den utspelas i de östra delarna av kontinenten.

Det vackraste, och sorgligaste är slutorden som så tydligt förmedlar smärtan över att vara just "den siste mohikanen", den siste av sin stam (som kung Og av Bashan i 5 Mos 3:11).

Cykeltjuven

Betyg: 4 monument

Kanske har och kommer fattigdomen och utsattheten genom filmhistorien alltid att förknippats med Antonio Ricci och hans son Bruno. Pappan som blir av med cykeln och därmed den enda möjligheten till inkomst han kan se och hur de två en solig söndag söker igenom Rom efter cykeltjuven och slutligen kanske hittar honom. Men cykeln får han inte tillbaka och brottet mot det sjunde budet innebär en än värre förnedring.

Vandringen genom den solstekta staden visar upp hela efterkrigstiden med sina enorma klassklyftor, sin förfärliga fattigdom och sin förnedrande välgörenhet, med sin starka politiska aktivitet, sin stränga katolicism och sitt växande välstånd. Men trots att Antonio bor i en nybyggd, ljus lägenhet i utkanten av staden känns han inte som någon framtidsman. Förutom det att han i slutscenen ändå förlitar sig på sin tioårige son. Och nog är det Bruno som är filmens stora behållning, Bruno och staden Rom.

Bäst är när pappa Antonio för att muntra upp Bruno föreslår att de ska köpa pizza, och sedan när Bruno med skitiga fingrar äter stekt mozzarella (de hade ingen pizza och stekt bröd med ost var det billigaste på menyn).

De två kvinnorna (La ciociara)

Betyg: 4 monument

Vi befinner oss i Andra världskrigets slutskede, Mussolini är satt i fängelse, de tyska trupperna och de fascistiska milismännen är på flykt. De gör vägarna farliga, men det gör också de allierade trupperna som rör sig i bergen sydöst om Rom - det område som kallas Ciociara och är en del av filmens italienska originaltitel. I detta kärva landskap som är känt för sin fattigdom bor människorna i grottliknande hus och överlever genom att äta vilda örter och de brödbitar de kan få tag på.

Härifrån kommer Cesira, en stolt nybliven änka som förestår en liten livsmedelsbutik i Rom. Och hit söker hon sig undan de allierades bombningar. Lyckan av att slippa fattgdomen och landet byts mot en sorts trygghet i familjen och de kända traditionerna. Men hon står inte ut särskilt länge, så när kapitulationen är ett faktum ger hon sig hem igen med sin tolvåriga dotter. 

Om krigets brutalitet, om hur det alltid är civilbefolkningen som drabbas och då främst kvinnor och barn oavsett vilka de krigförande är. Om delandet av bröd, om kärlekens möjlighet och omöjlighet, om våld och förtvivlan och om döden och livet efter döden så som det berättas i Johannesevangeliet om Lasaros och hans systrar (Joh 11). Vackert filmat, vackert spelat!

No Time to Die

Betyg: 4 monument

Italien, Jamaica, Cuba, London, Nordnorge och den japanska delen av Kurilerna (tror jag) - när det gäller Bond-filmer är hela världen indragen. Egentligen en film om att åldras och vad som är viktigt i livet, men förstås mängder av biljakter, skottsalvor, handgranater, otäcka skurkar som bryter på engelska och - ganska otäckt och oväntat - flera barn som dras in och blir vittnen till våldet. 

Det är något med tiden som få mig att tänka på Uppenbarelseboken; den utmätta tiden, tiden som rinner undan, löven som skulle kunna vara till läkedom för folken och människans futila försök att skapa allting nytt - katastrofen och längtan efter frälsaren. Kanske är det en skildring av vår tid. Men utifrån Uppenbarelsebokens slutord får slutscenerna en annan innebörd: "Nåd från Herren Jesus åt alla".

Djungelpluton 317

Betyg: 3 monument

Om krigets förlorare, om de franska trupperna i Indokina när kolonialmakten går förlorad. Dien Bien Phu har fallit och en pluton stationerad i Kambodja får order om att överge sin postering och söka sig söderut genom djungeln. Det är regntid med ömsom ösregn ömsom brännade sol då moskiterna och blodiglarna frodas. Ständigt våta, ständigt på flykt bärande sina skadade kamrater tar de sig genom ett kaos av berg, floder, snår och livsfarliga öppna fält. Knappt någon av de som gav sig av kommer fram: "Pluton 317 finns inte mer" är de sista orden som sägs. 

Mängder av cigaretter, drömmar om iskall Pernod och ett tydligt förakt för de inhemska kambodjanska soldaterna som slåss på fransmännens sida. De klassiska vienamesiska cyklarna finns med, men även elefanter och de vackraste scenerna är när elefanterna bär de sårade soldaterna högt över djungelvegetationen. En märklighet är att det förkommer ingen som helst religiositet, ingen av de franska soldaterna ber någon bön - inet ens för sina döda kamrater. Åtskillnaden mellan kyrka och stat är stenhård, soldaterna är statens förlängda arm - inget utrymme ges för böner! Så olikt amerikanska och engelska filmer som skildrar samma strider.

Vi som älskade varandra så mycket

Betyg: 4 monument

De tre vännerna från partisanstriderna under Andra världskrigets sista år försöker på olika sätt hitta sina liv i efterkrigstidens Italien. De blir, var och en, representanter för de samhällsgrupper som slåss om makten: de nyrika borgarna (Gianni), de intellektuella (Nicola) och arbetarklassen (Antonio). Alla går de vilse, var och en på sitt vis, i en samhällsutveckling de inte förmår förändra hur gärna de än skulle vilja. Det är snyggt gjort med en elegant växling mellan svart-vitt och färg, välspelat och intressant - men ack så enahanda skildrat ur manligt perspektiv. Kvinnan de alla tre är förälskade i blir bara en sorts katalysator utan egentlig egen roll och den andra kvinnan som skulle kunna vara intresant - Giannis hustru Elide - dör i en bilolycka just när hon skulle kunna åstadkomma något.

Här finns en sorts dialektik i bakgrunden, en kritisk samhällsskildring men också en ganska romantisk bild av historien och kampen för frihet och rätt. Roligast är den taskspelande munken med den fantastiska ramsan "Johannes vinner Antonius förlorar" och Nicolas sarkastiska replik: "Vänskap är en ascocial sammansvärjning".

Cabirias nätter

Betyg: 5 monument 

Cabiria, en självständig kvinna lever som prostituerad men drömmer om ett annat liv. Hon ömsom gråter efter, ömsom svär åt männen kring sig som bara tar och tar. Men med sitt hetsiga humör, sina galanta danssteg, sina magnifika ögonbryn och sneda leende blir hon en clown åt manligheten. Likt Nils Poppe i hans bästa roller, skrattar hon allvar och söker både renhet och äkthet i livet - och ständigt blir hon lurad! Men hon reser sig, tar några danssteg, svär en smula och söker på nytt.

Fantastiska scener med människor överallt som trängs i vart hörn av filmrutan och tomma scener där vi knappt anar en människa. Allt filmat med en sorts poetisk realism fylld av humor. Fattiga och rika, pilgrimer och prostituerade, mirakeltro och helgondyrkan, svek och lögner, vänskap och solidaritet allt ryms i Cabirias nätter. Nätter som i sin tur rymmer oss som de människor vi är.