Nattvardsgästerna (1963)

Betyg: 4 monument

Minns ni debatten om förslaget till ny kyrkohandbok? Här får ni höra hur den förrförra handboken lät och därav inse att förändring är nödvändig. Prästen Tomas är i sig inte konservativ eller gammeldags, men hans gudstjänstspråk är det. Nå, det handlar om språk men inte om gudstjänstens språk i första hand, utan om människornas språk, om samtal som inte når fram, om språk som inte bär, om ord som lyssnade på skulle rädda människoliv, men förmågan att lyssna kräver mer mod än vad som i stunden är möjligt, och människor går under.

Det är ensamt, övergivet, kallt och tungt - men de ord som i slutändan ändå bär är inte Tomas egna ord, utan de ord som sägs till dem alla, de ord som bär mer än sig själva och den som uttalar dem: gudstjänstens ord, dvs det  som står i kyrkohandboken. Därför så viktigt!

Djävulens öga (1960)

Betyg: 3 monument

I den här filmen spelar Gunnar Björnstrand nån sorts berättare med glimten i ögat och han inleder med att säga: "Förlåt, men vi måste tala om helvetet." Det är nämligen så att djävulen (Stig Järrel) har fått en vagel i ögat som bara kan botas om en ung kvinna förlorar sin oskuld innan bröllopsnatten. Sagt och gjort. Djävulen skickar förste älskaren Don Juan (Jarl Kulle) och hans medhjälpare Pablo (Sture Lagerwall) till jorden. Där möter de kyrkoherden (Nils Poppe), hans vackra dotter (Bibi Andersson) och hans deprimerade hustru (Gertrud Fridh). Det hela är fruktansvärt fånigt, men också lite roligt. Jag tycker väldigt mycket om Nils Poppes godtrogna kyrkoherde, som mycket nöjd med att ha låst in djävulens allra elakaste dämon i sitt skåp med genever utbrister: "Dig ska jag nog kunna dra nytta av!" Dialogen som föregår denna inlåsning är också mycket rolig (se nedan). Annars är det faktiskt så att kärlek segrar över ondska och hat. Och himmel över helvete. Och stackars Don Juan drabbas av äkta kärlek till på köpet - ve och fasa!

Kyrkoherden (alltså Nils Poppe): Vad är det?

Dämonen (vet ej vem som spelar hen): Jag är en dämon. En liten djävul från helvetet, om det är lättare att begripa.

Kh: Så ytterst intressant! Men jag drömmer, förstås. Vad vill du?

D: Bara tråkigheter, kyrkoherden, bara tråkigheter. Jag hör inte till de där glada djävlarna som köper själar och handlar med lyckan och guldet. Jag är en tråkighets-djävul.

Kh: Likafullt är jag hedrad av besöket. Tänk att detta skulle hända mig! Tack, gode gud!

D (håller för öronen): Aj, aj! Låt bli! Lite hänsyn och vanligt folkvett kan jag väl ha rätt att fordra fast  jag är från helvetet?!

Kh: Förlåt, det var tanklöst av mig. Vad har du nu på hjärtat?

D: Jag har inget hjärta!”

Nära livet (1958)

Betyg: 3 monument

Tre kvinnor möts på en förlossningsavdelning. Det är den unga kvinnan (Bibi Andersson), oönskat gravid och som själv försökt göra abort. Det är den levnadsglada kvinnan (Eva Dahlbeck) som intensivt längtar så efter sin baby. Och den nedstämda kvinnan (Ingrid Thulin) som kommer in till avdelningen efter ett missfall. Filmen bygger på Ulla Isakssons manus och får nog sägas vara unik i sitt slag vad gäller ämnesval och spelplats, särskilt med tanke på att den har 60 år på nacken. Jag läste någonstans att utbildad sjukvårdspersonal fanns i biografsalongerna för att ta hand om publik som svimmade vid visningarna.

Även om dåtidens kvinno- och förlossningsvård nog lämnade en del övrig att önska så finns här en oerhört varmt skildrad barnmorska (Barbro Hiort av Ornäs) som möter de tre kvinnorna med tröstande ord, kramar och delad tystnad när ingen tröst finns mer. Männen är staffage-figurer som kvinnorna verkar klara sig lika bra utan.

Det intressanta innehållet och de goda skådespelarinsatserna bär filmen, men den är ändå ganska långtråkig, vilket även Bergman själv uttryckte i sina anteckningar 1958:
"Framgången med Nära livet är mig ofattbar. Jag tycker nog att den är ett snyggt yrkesarbete men så inihelvete bra är den inte. Jag finner den egentligen lite tråkig." (Arbetsboken 1955-1974)

Sommarlek (1951)

Betyg: 3 monument

Enligt Leif Zern, som har skrivit boken Se Bergman, så är detta Ingmar Bergmans första mästerverk. Jag kan förstå vad han menar, men jag vet inte om jag håller med. Jag är i så fall mer förtjust i Till glädje som kom två år tidigare. Det är något med skildringen av blomstrande tonårskärlek som bara känns mossig. Eller kröp ungdomar på den tiden verkligen runt i gräset och matade varandra med smultron?

Det jag bär med mig är slutet, när Marie (Maj-Britt Nilsson) sminkar av sig rollen som prima ballerina i Svansjön och säger in i spegeln att hon vill gråta i en hel vecka. Men sedan plötsligt ändrar ansiktsuttryck och kommer på att hon faktiskt är glad för första gången på tretton år. Efter att ha sett filmen kan vi förstå varför. Hon har som ung varit med om en fruktansvärd dödsolycka, kapslat in sin sorg och blivit känslomässigt avstängd. Men Henriks (Birger Malmsten) dagbok väcker minnena till liv. Sent om sider kan hon sörja honom och rikta sin ilska mot den "farbror" (Georg Funkquist) som undanhållit dagboken i alla år. Har denne farbror dessutom utsatt henne för sexuella övergrepp? Det är oklart, men antyds i filmen. Så livslögnen rämnar. Marie kan se klart och visa sitt ansikte (väldigt symboliskt!) och känna befrielsens glädje. Men också uppleva den rättmätigas vrede. Och därmed dansa rakryggad vidare i livet.

Till glädje (1949)

Betyg: 3 monument

Det här är en sammanhållen film, på något sätt. Kanske är det orkesterrepetitionerna med dirigenten (Victor Sjöström) som knyter ihop scenerna. Eller så är det helt enkelt så att jag gillar filmer där huvudpersonen utvecklas och förändras. Men att det skulle vara någon glädje i att drabbas av en av livets största tragedier, det vet jag inte.... Men temat påminner mycket om Sommarlek som kom ett par år senare. Något annat som också är lika mellan dessa båda filmer är att de hålls samman av föreställningen/konserten och dansen/musiken - Svansjön respektive Beethovens nionde symfoni (med Europa-hymnen).

Orkesterrepetitionerna är fint skildrade och det konstnärliga kollektivet får ett ansikte, för visst handlar det om arbete också. Samspelet mellan Stig (Stig Ohlin) och Marta (Maj-Britt Nilsson) är levande, även om Stig emellanåt beter sig väldigt obegripligt. Dessutom är det fint filmfoto från Helsingborg och delar av nordvästra Skåne. Här finns också de stora livsfrågorna som dröjer sig kvar - eller vad sägs om meningen med livet och vår uppgift som människor?

The Hunger Games - Mockingjay part 2

Betyg: 3 monument

Vem är fienden? Vem ska/bör/får dödas i ett krigstillstånd? Var går gränsen för det rättfärdiga våldet? Svåra frågor som alla kretsar kring Katniss nu när revolutionen når huvudstaden och folket börjar ana sin möjliga frihet. Genom striderna rör hon sig stundtals som en Kristus, den som har blicken för lidandet, den som bär med sig hopp och den som är ytterst ensam. Stundtals som en actionhjälte med dödliga pilar som aldrig missar sitt mål. Kanske är denna ambivalens en av filmens poänger. Det handlar om död och liv, vänskap och förräderi, makt och frihet. Inte alltid så lätt att se vad som är vad.

Tyvärr slutar det alltför sent. Då vet vi redan det mesta. Jag hade velat ha ett osäkert, öppet slut, utan sommarklänning och barn i motljus.

Hamnstad (1948)

Betyg: 2 monument

Hamnstad gjordes 1948 och är starkt inspirerad av de italienska neorealististerna, som i tiden efter andra världskriget gjorde filmer som utspelades sig bland arbetarklass. De tog även ofta upp sociala problem och filmade i verkliga miljöer och med icke-professionella skådespelare, istället för i ateljéer. Här finns fantastiska hamnarbetar-scener, som t ex när det lossas ett berg med salt (?), men också en säkerligen realistisk inblick i socialtjänsten i sin linda och en obetalbar scen där Frälsningsarmén bjuder unga flickor på väg till "uppfostringsanstalt" på julkaffe.

Men här finns också ateljé-scener och fokus på de två huvudpersonernas kärlekshistoria, vilket gör att filmen inte enbart handlar om arbetarkollektivet och det dagliga slitet. Tyvärr är det ingen höjdare. Jag har svårt för skildringen av de unga tu, men kanske är det skådespelarinsatserna som brister? De känns i alla fall inte riktigt trovärdiga, särskilt med tanke på hur Ingmar Bergman skildrat unga människor i andra filmer som t ex Smultronstället och En lektion i kärlek. Men det är klart, där är inte de unga huvudpersoner....

Jag tycker inte heller att det realistiska berättandet passar Bergman så bra. Han är mycket mer intressant när han försöker skildra sådant som rör sig i människors inre, moraliska konflikter eller relationen till gud och existensen. Det som bär längst i denna film är skildringen av staden och arbetet, och beskrivningen av en mycket otäck illegal abort med dödlig utgång. Där behövs realismen!

Skepp till Indialand (1947)

Betyg: 3 monument

En mörk historia, men snyggt filmad med massor av ljusspel och skuggor. Men så handlar det också om en man som är på väg in i mörkret rent konkret, dvs på väg att bli blind. Blindheten skulle också kunna tolkas som en oförmåga att se sig själv och andra så som de verkligen är. Så ses t ex den rekorderlige sonen som en oduglig med puckelrygg, och det är först när han (sonen) seglar iväg med skeppet till Indialand som den mer eller mindre inbillade puckeln försvinner och han står rakryggad i världen.

Fadern (Holger Löwenadler), som är den som gradvis förlorar sin syn, ser sig som en viktig person för sin fru och son och medarbetarna på bärgningsfartyget, för det här är också en film om arbete. Men hans självbild är minst sagt skev. Han ser sig också som en viril och oemotståndlig älskare till en ung kvinna, tillika varietéartist. Denna kvinna älskas även av sonen. Se där - ett riktigt triangeldrama!

Välspelat är det, så det skär i hjärtat att se den hunsade sonen (Birger Malmsten) och den försmådda hustrun/modern (Anna Lindhal). Här finns många intressanta teman, som makt och maktlöshets förtryck och upprättelse, skenbar och äkta kärlek... Det är en film med ett större ärende än själva handlingen och den fortsätter att leva efter det att den är slut.

Det regnar på vår kärlek (1946)

Betyg: 2 monument

Detta är Ingmar Bergmans andra film i egen regi och han är även delvis involverad i manuskriptet. När jag ser den tycker jag att den är en bagatell. Ung kvinna möter ung man på tågstation. De slår sina påsar ihop (kanske sa en så 1940-talet?) med det visar sig att de bär på varsin hemlighet. Hon är gravid och han har precis kommit ut från fängelse. Det regnar när de möts, och det regnar när de går vidare i livet under ett paraply som de just fått. Däremellan försöker de hanka sig fram i en hyrd kolonistuga. Hur det kommer att gå för dem i framtiden är oklart. Det enda de har när filmen slutar är sin kärlek och ett paraply, men det är ju betydligt mer än vad de hade inledningsvis. Det finns en omotiverad berättare som då och då utbrister i repliker som: "Vad är det för hemligheter de har..."

Behållningen för mig är skildringen av storstaden från tiden precis efter andra världskriget, med den bostadsbrist och de sociala svårigheter som fanns då. Ofrivilliga graviditeter, med olagliga och livsfarliga aborter och socialt stigma som följd, är ett tema som återkommer i många av Ingmar Bergmans filmer under de kommande decennierna. Ett plus för det.

The Passion of The Christ

Betyg: 4 monument

I första hand är det blickarna, de långa blickarna som utväxlas mellan Jesus och Maria under förhöret och under korsvandringen, mellan Pilatus och hans hustru, mellan Johannes och Maria från Magdala. Långa, allvarliga ögonväxlingar som på något vis bär filmen framåt. Och den oerhört korta, men effektiva uppståndelsescenen. Allt våld till trots är det i det subtila som filmen vinner. I övrigt är det snyggt, oerhört snyggt gjort. Bra biroller, särskilt Barabbas, Herodes och frestaren.

Men jag har svårt för Jesus-gestalten. Allt detta blod, alla dessa piskslag. Det är klart att de i viss mån är realistiska och bara den blåögde tänker att piskrapp inte syns. Men i den omfattningen gör det Jesusbilden doketisk, dvs mer Gud än mäniska. En heresi som vederlades redan på 450-talet vid kyrkomötet i Calcedon.

The Hunger Games - Mockingjay part 1

Betyg: 3 monument

Kulvertar och hemliga skyddsrum tretton våningar under jord. Propagandakrig och då och då ett reellt bombanfall. Stämningen bär samma mörka, färglösa nyans som rebellernas kläder. Det glimtar till av färg någon gång, men annars är det dystert. Mode och revolution tycks här inte alls gå hand i hand. Ämnet är stort: krigets pris, upprorets pris, fredens pris, revolutionens pris och den enskilda människans ansvar. Det är intressant att så mycket politik ryms i en ungdomsfilm.

När jag ser den här filmen och hur både Katniss och Peeta - kontrahenterna i propagandakriget - slåss med verkligheten kommer jag att tänka på Jesu ord ur saligprisningarna i Matteusveangeliets 5:e kapitel, hur de orden på något vis bildar en relief till ungdomarnas kamp med sig själva och andras krav på dem.

Pompeii

Betyg: 2 monument

Stor är kontrasten mellan den välmående, prydliga staden Pompeji med sina hederliga medborgare i filmens inledning och de ruinmassor som de sista överlevande förtvivlat flyr från i slutscenerna. Tanken går till Psaltarens ord: "ingenting får han med sig i döden, hans rikedom följer honom inte" (PS 49:18) möjligtvis tar slaven med sig sin nyvunna frihet.

Till denna stad anländer en ny gladiatorslav samtidigt med en hatad senator. Deras historia visar sig vara mer sammanhängande än du skulle kunna ana.

Stort hjältemod, grym ondska, kärlek, passion, hämnd, förräderi och feghet. Allt uppblandat med gladiatorstrider, jordbävningar och vulkanutbrott. Mycket svärd, många sandaler, stora lavaströmmar, eld och askregn men ganska lite substans.

Exodus

Betyg: 3 monument

Storslagna vyer, snygga huvudbonader och en viss trohet till bibeltexten. Men där avvikelserna finns skapar de problem. Dels med den kollektiva historien. Här blir det som är en kollektiv uppgörelse en envig mellan de två faraoniska bröderna: Ramses och Mose. Även om Mose i slutscenen erkänner israeliterna som sitt folk. Det andra är gudsbilden. Med en presentation av Gud som en 10-årig pojke händer det något med Guds auktoritet. När denna pojke dessutom visar sig grälsjuk och grym, samtidigt som han måste försvara sina handingar tappar berättelsen i trovärdighet. Gud verkar aldrig genom Mose, utan vid sidan av på egen hand och ibland mot Mose vilja. Mose blir utelämnad åt sig själv och gud får inte vara Gud.

Annars en god representant för "svärd och sandal"-genren. En filmgenger jag tidigare inte kände till.

Kong - Skull Island

Betyg: 3 monument

En vetenskaplig expedition på väg till en ännu outforskad ö med alltför mycket ammunition i lasten. Varför? Vi hamnar i en komplicerad hämndhistoria, där bl a det förlorade vietnamkriget spelar en stor roll. Det ekologiska systemet sätts ur spel när krigsförlusten ska kompenseras. Och med det sätts allas liv på spel. Om auktoritet, hämnd, vad kriget gör med soldaterna, respekt för det levande, en tragiskt missriktad hjältegest och en mycket sen hemkomst.

Snyggt, stundtals spännande, fantastiska varelser, särskilt bufflarna och det märkliga trädstamsdjuret, bra soundtrack med många hits från sent 60-tal och tidigt 70-tal och ett rejält monsterslagsmål som anspelar på nåra rader hos profeten Jesaja:

Den dagen skall Herren med sitt svärd,
sitt hårda, väldiga, skarpa svärd
slå Leviatan, den snabba ormen,
Leviatan den ringlande ormen,
han skall dräpa draken i havet" (Jesaja 27:1)

(Kong betraktas som en gud och även en båtpropeller kan användas som svärd!)

Matteusevangeliet

Betyg: 5 monument

Det är stilla, vackert, arkaiskt, avskalat och ytterst troget bibeltexten. Samtidigt är det en tydlig tolkning Pasolini gör. Jesus är inte upprorsmannen mot den romerska ockupationen - vilket vi skulle kunna tro med tanke på Pasolinis politiska hemvist, Jesus är upprorsmanen mot kyrkan, hierarkierna och den bigotta gudsuppfattningen. Som motkraft finns barnen. De är nästan alltid närvarande. Smutsiga, snörvlande, petande i näsan - men närvarande och de står som en mur mellan Jesus och översteprästerna i templet.

Vid sidan av barnen är det ansiktena som är det mest fantastiska, så många närbilder, så många fantastiska ansikten, så uttrycksfulla, så udda, så mänskliga.

Crater (Il Cratere)

Betyg: 1 monument

Närbilder, suddig bakgrund, cigarettrök och ännu en närbild i profil. Skakig kamera och ingen som helst utblick eller helhetsbild, utom möjligtvis övervakningskamerans bilder som bara understryker känslan av instängdhet. För det är temat. Flickan i yngre tonåren ska med sin sångröst rädda den napolitanska tivolifamiljen från fattigdom och misär, men hon vill inte. På något vis är det en kommentar till fjärde budet om att hedra föräldrarna, eller, än mer sorgligt, en kommentar till Psaltarens 96:e psalm: "Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång". Sången som ska sjungas blir mer än motvillig.

Det finns en poäng i berättelsen, men knappt någon poäng i filmen då den är för långsam och svårsedd. Mest udda är alla mjukdjuren som tvättas och skrubbas.

Mary Shelley

Betyg: 2 monument

Snygga kostymer, snygga scenografier och lite för många stjärnhimlar med nebulosor. Vi får följa Mary Shelleys liv från tonåren, mötet med Percy Bysshe, barnet som dör, sommaren vid Genèvesjön hos Lord Byron fram till erkännandet för boken "Frankenstein eller den moderna Prometeus". Kunde blivit spännande om någon spänning gavs, kunde ha blivit intressant om något av intresse presenterades. Men tyvärr. Det är pratigt, blodfattigt och ganska tråkigt trots alla kostymer och all rekvisita. Mary Shelley är värd mer än detta!

Att vara ateist är högst á la mode och nog mer ett brott mot konvenans och stelbent borgerlighet än ett existentiellt försanthållande. Finaste scenen är kanske ändå när de stjäl nattvardsvin i kyrkan i ren ungdomlig glädje och obetänksamhet. Annars är de sina unga år till trots alltför vuxna.

Ändå roligt med en film som behandlar bokutgivning och boklådor.

Jeanette - Jean D'Arcs barndom

Betyg: 3 monument

Tänk dig ett teologiskt traktat om synden, Guds ingripande i världen, helvetet och lidandet - ganska konservativt katolskt och troligtvis från sent artonhundratal. Lägg det i munnen som sånger hos några småflickor när de leker sina danslekar, blanda ut det med något av det absurda ur Alice i Underlandet, spela dessutom tung metallmusik, ställ dit några headbangande nunnor, en tafatt rappande farbror i en osannolik mössa, placera allt detta i en bortglömd flodfåra av floden Meuse, låt några får bräka då och då och glöm inte årtalet 1424!

Det är galet, absurdt, ytterst märkligt och jag vet inte om regissören driver med oss eller är allvarlig. Barnen tas i alla fall på allvar, de är oerhört närvarande och deras oro för både de levande och döda är äkta. Märkligt, udda!

The Tailor

Betyg: 3 monument

Saigon 1969. Jag tror inte du tänker på modehus och snygga sextiotalsklänningar, men så är det. Här nämns inte kriget med ett ord. Det är här det börjar för att sedan av en magisk kraft föra oss till vår tid då djävulen bär Prada och vår bortskämda och självupptagna hjältinna lär sig ödmjukhet och att lyssna på de äldre, samt får möta sig själv som uppgiven och försupen.

Mycket konfuciansk moral, fantastiska kläder och en rörande försoning med den du en gång var, och den du i framtiden kan bli. Märkligt som psykologisk företeelse, men fint. Dessutom passerar den bechdel-testet utan några som helst problem. De män som överhuvudtaget är med är mest bisarra bifigurer i märkliga kreationer.

Den traditionella vietnamesiska kvinnodräkten bao dai (se bilden) är central för förståelsen av handlingen.

Zama

Betyg: 4 monument

I första scenen,; en självsäker man mitt i bilden. Han dominerar landskapet, floden och höglandet där bakom. I den sista scenen; samme man som förlorat allt, men på frågan om han vill fortsätta leva lyckas han väsa fram ett ja. På ytan en film om en mans gradvisa förfall, elegant skildrat i skäggstubben, smutsen och kläderna som blir allt trasigare, men egentligen en film om kolonialism och människans värde som ett svar på Psaltarens 8:e psalm: "Vad är då en människa att du tänker på henne, att du tar dig an honom? Du gjorde honom nästan till en gud..."

Det är fantastiska scenerier och kostymer, magiska möten med djungelns märkliga invånare och på det hela taget svårbegripligt, men snyggt! Att det utspelar sig i Paraguay under sent 1700-tal (ni vet små peruker!) är bara ett plus.

The divine order (Die göttliche Ordnung)

Betyg: 4 monument

Det handlar om den livsviktiga rösträtten, rättvisan och jämlikheten. Och om vilket samhälle vi vill att våra barn ska växa upp i och hur absurt det är att vuxna kvinnor inte fick medborgerliga rättigheter i Schweiz förrän 1971. När det är folkomröstning om kvinnors rösträtt får kvinnorna stå utanför vallokalen medan männen går in och lägger sin röst. Detta skildras i en av de mest gripande scenerna i filmen. En annan stark scen är när huvudpersonen Nora för första gången lägger sin röstsedel i valurnan. Då funderar jag på varför jag inte är bättre på att högtidligahålla alla de gånger jag har möjlighet att rösta.

Men det är inte enbart kampen för rösträtt som skildras, utan också vad som händer i hemmet när det som betraktas som en självklar arbetsdelning inte längre är så självklart. Hemarbetet skildras på ett sätt som är ovanligt på film, t ex i en scen där Nora nästan försvinner bakom alla par strumpor som hon just tvättat och hängt på tork. Marie Leuenberger, som spelar Nora, gör det med stor skicklighet. Hennes politiska uppvaknande syns inte enbart i byte av hårknut, sjalett och lågskor mot utsläppt hår, jeans och stövlar, utan också i ansiktsuttryck och hållning. Det här är en film som jag verkligen hoppas kommer på svenska biografer framöver!

The desert bride (La Novia del desierto)

Betyg: 3 monument

Den chilenska skådespelaren, teaterregissören och manusförfattaren Paulina Garcia spelar Teresa, en kvinna 50+ som hela sitt vuxna liv arbetat som hembiträde. Hennes liv verkar ha varit fyllt av de rutiner som ett yrkesliv i tjänst hos en familj innebär. Detta får vi se i korta återblickar, medan handlingen utspelar sig öknen där Teresa blir strandsatt för att bussen hon åker med går sönder.

Möten sker och förvecklingar inträffar, och en försvunnen väska spelar en betydande roll. Men egentligen är detta bara ett stopp på Teresas väg vidare, precis som vilken roadmovie som helst. Och vi får fortsätta fundera över vilka som egentligen är en del av våra familjer, hur relationer uppstår, hur de lever vidare eller hur de avslutas. En annan fundering är vad det egentligen innebär att arbeta med hushållssysslor i en familj som inte är ens egen, något som många kvinnor världen över har erfarenhet av. Jag gläds över att se en kvinna i min ålder i nästan varenda filmscen, och jag imponeras över Paulina Garcias insats. Men ökenlandskapet hon blir strandsatt i vill jag helst slippa uppleva i verkligheten.

Summer 1993

4 monument

Efter att ha sett nio långfilmer på filmfestivalen i Göteborg utkristalliserar sig temat ”barnets betydelse” som något gemensamt för alla filmer. Men vid närmare eftertanke är det kanske inte så att denna film, med en 6-åring och en 4-åring i huvudrollerna, faller in under temat. Det här är nämligen inte en film som handlar om barnets eller barndomens betydelse, utan den handlar om barnets värld, sedd ur barnets perspektiv. Vilket faktiskt är ganska ovanligt och filmens allra största företräde. Frida, som huvudpersonen heter, är både snäll och dum, ja, rent av elak ibland. Men det är också uppenbart att hon försöker hantera den nya situation hon hamnat i.

Så vitt jag förstår bygger handlingen på regissörens och manusförfattarens, Carla Simóns, eget liv, vilket säkert kan förklara den trovärdighet som finns i skildringen av 6-åriga Fridas sommar. Hennes föräldrar dör i aids, men ingen nämner "aids" under hela filmen, och Frida får flytta till sin morbror, hans fru och deras lilla dotter på landet utanför Barcelona. Där leker hon med sin kusin, hämtar ägg hos bonden bredvid, badar, rymmer hemifrån, vägrar dricka mjölk och knyta skorna. Ibland kommer mormor och morfar och mostrar på besök, men mest kretsar filmen kring de fyra som försöker bli en ny familj. Och kring svårigheterna med detta. 

Det är lågmält och långsamt. Sorgligt och irriterande (varför pratar inte de vuxna med barnen?) och alldeles strålande spelat, särskilt av två yngsta skådespelarna Laia Artigas som Frida och Paula Robles som Anna. Här kan du läsa mer om filmen.