Battleship

Betyg: 2 monument

Ung man lever utan styrsel. Nystart krävs. Marinen kallas in. Klassisk upptakt om den nya männsikan som skapas ur det gamlas kaos. Här blandas både en evangelikal syn på människans förmåga att helt kunna starta om och en mer luthersk människosyn som säger att vi ständigt misslyckas i vår strävan att förändra oss vilket är gott i sig så länge vi strävar efter förändringen. Problemet är att detta sker i en hierarkisk ordning och det är i princip den som skapar förändringen. Utan hierarkier, ingen förändring och ju starkare grepp hierarkierna får, desto mindre intressanta misslyckanden.

Men det är inte en utvecklingsfilm, utan en äventyrsfilm, byggd på ett dataspel, där amerikanska marinen (med viss hjälp av den gamla fienden Japan) strider mot övermäktiga utmojordingar. Mycket går sönder, hjältar föds, gamla män får modet tillbaka och fiender förbrödras - det är som det brukar, med andra ord. Det mest intressanta är interirören från en klinik för skadade soldater där proteserna talar sitt tydliga språk. Dock finns ingen som helst koppling mellan dessa lemlästade människor och det våld och den vapenarsenal som resten av filmen handlar om.

Plughead

Betyg: 2 monument

                                               Illustration: Marc Chagall
Detta ingår; händelse som gör att huvudpersonerna måste fly - mot sin vilja tillsammans - möte med läskiga varelser - giftiglar - möte med märklig sidekick - i det här fallet en cigarrökande vegan från Jersey - möte med banditer i öknen på motorcyklar (alltid dessa banditer i öknen på motorcyklar), strid mot de onda skurkarna som tycks ha övertaget, kärlek som uppstår efter slutstriden o c h, höll jag på att glömma, de obligatoriska dumma poliserna som ständigt kommer försent. Allt förpackat i en sorts retroframtid, med en död jord och liv i enorma garage och hangarer under ytan.

Kanske handlar det om romantik versus teknik, men så enkelt är det inte för i slutscenen tas tekniken till hjälp för att romantiken ska bli optimal (= solnedgång, vita hästar på en strand, måsar som skriar ensligt långt borta, vågor som rullar in...). Snarare handlar det om liv versus död, där den smärtsamma kärleken gör livet möjligt. Det som Symeon talar med Maria om i Lukasevangeliet: "ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd" (Luk 2:35). Det svärdet avgör slutstriden som utspelar sig i hjärnan, eller själen om vi så vill. Ett flammande svärd som också påminner om att den paradisiska tillvaron inte är möjlig längre(1 Mos 3:24). Det förtar en del av det romantiska skimret från slutscenen, kanske är det meningen.

.... eller så är det helt enkelt en ganska dålig science-fiction film utan mening och innehåll.

Min sköna tvättomat

Betyg: 3 monument

Mycket 80-tal, mycket politik, en del kärlek, men mest 80-talspolitik. Margaret Thatchers England med National Fronts marscher genom invandrartäta stadsdelar. Omar växer upp i detta, till en början helt opåverkad av allt som händer runtomkring. Lika leende hela tiden går han så väl sin gangsterkusin som sin förre detta vän, numera nationalfrontanhängaren, till mötes. Sen visar det sig inte riktigt vara så, förutom att kusinen är ganska obehaglig. Kärlek uppstår och Omar drar vid ett tillfälle av sig leendet och läser lusen av sin älskare och dennes brittiska kolonialism. Ändå är det som om denna och andra mer politiska monloger blir en sorts tal i filmen som får allt att stanna upp och det känns väldigt påklistrat. Synd, för det som sägs är nog så viktigt, men det är som att regissören inte riktigt litar på berättelsen, utan måste lägga till politiken. Den finns där ändå, högst påtagligt!

Det bästa är, förutom den försupne marxistiska fadern, skildringen av den pakistanska medelklassfamiljens assimilering i det engelska samhället. Absurd, men samtidigt trovärdig.