Betyg: 4 monument
Sjuttiotalet slår tillbaka! Det är hög igenkänningsfaktor för oss som var med på den tiden. Miljöer och kläder är på pricken, för att inte tala om frisyrerna och skådespelaren Simon J Bergers slängiga kroppshållning. Förutom hans gestaltning av journalisten John Sandberg är det Pernilla Augusts otäcka bordellmamma Dagmar Glans och Sofia Karemyr som spelar Iris som stannar kvar i minnet. Samspelet dem emellan är mycket bra. Och otäckt.
För det är mycket obehagligt det hela, med högt uppsatta politikerna som utnyttjar väldigt unga flickor. Och som håller varandra om ryggen när de hotar att avslöjas. Vem som har makten och vem som inte har det råder det ingen tvekan om.
Och ja, visst finns de där, de verkliga personerna bakom bordellhärvan 1976 och Gejer-affären året efter (i länken finns bl a en intervju med Lennart Geijer från 1977). Men även om statsministern i filmen talar och rör sig som Olof Palme, så är det ändå inte de verkliga personerna som var med när det begav sig som visas på filmduken. Call girl är ingen dokumentär. Det är en mycket skickligt komponerad spelfilm, en intressant och väl berättad skapelse som bygger på verkliga händelser från en tid som i backspegeln ter sig både väldigt obehaglig och väldigt naiv.
30 november 2015
24 november 2015
Phil Spector
Betyg: 4 monument
I grunden handlar det nog om makt, om vem som i stunden har makten över någon annan. Mannen över kvinnan, kändisen över de okända, pöbeln över den anklagade. Eller kanske snarare svaghet gentemot styrka. Vem är stark och vem är svag? Det skiftar hela tiden. På så vis blir det intressant. Jag vet inte om Phil Spector är skyldig till det han senare dömdes för, det är egentligen inte det intressanta. Det intressanta är vem som är stark och vem som är svag och när förskjutningarna sker. Väl skildrat av lysande skådespelare som Al Pacino och Helen Mirren.
Som många rättegångsfilmer, mer av ett kammardrama än action. Vältalighet istället för biljakter.
I grunden handlar det nog om makt, om vem som i stunden har makten över någon annan. Mannen över kvinnan, kändisen över de okända, pöbeln över den anklagade. Eller kanske snarare svaghet gentemot styrka. Vem är stark och vem är svag? Det skiftar hela tiden. På så vis blir det intressant. Jag vet inte om Phil Spector är skyldig till det han senare dömdes för, det är egentligen inte det intressanta. Det intressanta är vem som är stark och vem som är svag och när förskjutningarna sker. Väl skildrat av lysande skådespelare som Al Pacino och Helen Mirren.
Som många rättegångsfilmer, mer av ett kammardrama än action. Vältalighet istället för biljakter.
20 november 2015
Dredd
Betyg: 2 monument
Det börjar i nåd sedan följer dom efter dom efter dom. Märkligt när möjligheten att få en andra chans är den bärande idén i en film där så många dödsstraff utdelas omedelbart utan rättegång. Men det är klart hon som får en andra chans är blond och god, de andra är onda, allmänt elaka narkotikagangstrar och våldsverkare. Filmen är betydligt mer svartvit än serietidningen som ligger till förlaga. Trist, förutbestämt och inte särskilt spännande. Det enda intressanta är de röststyrda vapnen med sin fantasiammunition och att det ändå är kvinnor som för handlingen framåt - oväntat i denna värld av manlig råstyrka och dumhet.
Se hellre versionen med Sylvester Stallone!
Det börjar i nåd sedan följer dom efter dom efter dom. Märkligt när möjligheten att få en andra chans är den bärande idén i en film där så många dödsstraff utdelas omedelbart utan rättegång. Men det är klart hon som får en andra chans är blond och god, de andra är onda, allmänt elaka narkotikagangstrar och våldsverkare. Filmen är betydligt mer svartvit än serietidningen som ligger till förlaga. Trist, förutbestämt och inte särskilt spännande. Det enda intressanta är de röststyrda vapnen med sin fantasiammunition och att det ändå är kvinnor som för handlingen framåt - oväntat i denna värld av manlig råstyrka och dumhet.
Se hellre versionen med Sylvester Stallone!
15 november 2015
För en handfull dollar
Betyg: 4 monument
Det spelar ingen roll hur många skott som avlossas, hur mycket dynamit som sprängs - det är ändå i blickarna det sker. Utmaningen, vänskapen, trotset, rädslan, osäkerheten - allt finns i blickarna som möts. Och kameran följer. Det är mycket snyggt och nog på något sätt tidstypiskt. Idag skulle ingen våga låta blickarna bära en hel film, i synnerhet inte en actionfilm!
Kvinnorna är viktiga och barnet. Barnets gråt vänder på något vis handlingen. Och barnets namn är... Jesus. Annars skulle jag nog säga att det är mer av gammaltestamentlighet än evangelium. Redan i Första Mosebok är blicken det som avslöjar Kain (1 Mos 4:5-6).
Fin flöjtmusik som övergår till mexikanska trumpeter samt en elegant broderad skjorta är också sådant som förhöjer värdet.
Det spelar ingen roll hur många skott som avlossas, hur mycket dynamit som sprängs - det är ändå i blickarna det sker. Utmaningen, vänskapen, trotset, rädslan, osäkerheten - allt finns i blickarna som möts. Och kameran följer. Det är mycket snyggt och nog på något sätt tidstypiskt. Idag skulle ingen våga låta blickarna bära en hel film, i synnerhet inte en actionfilm!
Kvinnorna är viktiga och barnet. Barnets gråt vänder på något vis handlingen. Och barnets namn är... Jesus. Annars skulle jag nog säga att det är mer av gammaltestamentlighet än evangelium. Redan i Första Mosebok är blicken det som avslöjar Kain (1 Mos 4:5-6).
Fin flöjtmusik som övergår till mexikanska trumpeter samt en elegant broderad skjorta är också sådant som förhöjer värdet.
11 november 2015
The Legend of Hercules
Betyg: 2 monument
Inledningsvis märkliga masscener i en sorts östtysk forntid, sedan mer kulisser och så kommer samma scen tillbaka på slutet men med omvända roller. Elegant? Nej, ganska fånigt och rätt futtigt. Här har stora muskler prioriterats framför gott skådespeleri och det hjälper inte hur mycket stop motion det läggs in, det blir inte mer spännande för det.
Intressant är teologin, hur grekernas gudapanteon tolkas efter nutida, något konservativ kristen teologi så att Zeus och Gud i vår tappning liknar varandra och då blir ju Herkules, som ju är Zeus son, en kristusgestalt. Det är oerhört tydligt att det är tänkt så! Intressant som fenomen, men samtidigt gör det Herkules ganska ointressant. Kristus är något annat än ett kraftpaket.
Inledningsvis märkliga masscener i en sorts östtysk forntid, sedan mer kulisser och så kommer samma scen tillbaka på slutet men med omvända roller. Elegant? Nej, ganska fånigt och rätt futtigt. Här har stora muskler prioriterats framför gott skådespeleri och det hjälper inte hur mycket stop motion det läggs in, det blir inte mer spännande för det.
Intressant är teologin, hur grekernas gudapanteon tolkas efter nutida, något konservativ kristen teologi så att Zeus och Gud i vår tappning liknar varandra och då blir ju Herkules, som ju är Zeus son, en kristusgestalt. Det är oerhört tydligt att det är tänkt så! Intressant som fenomen, men samtidigt gör det Herkules ganska ointressant. Kristus är något annat än ett kraftpaket.
09 november 2015
Tinker, Tailor, Soldier, Spy
Betyg: 4 monument
Är det de dova färgerna, eller möjligtvis de långsamma tempot, eller är det helt enkelt sättet det är filmat? Det handlar om en stämning som doftar lika mycket sjuttiotal som tristess. En handfull män med makt inom brittisk underrättelsetjänst utövar sitt dagliga arbete samtidigt som en av dem eventuellt är en angivare. Några dör, någon bryter ihop, någon byter identitet - men känsla är att inget egentligen händer. Sjuttiotalet varar för evigt, angivaren kan vara någon annan, vardagen är grå och trist... Det är underbart skildrat! Sällan har jag mött en sådan vardagsskildring i en film som egentligen bärs av en ganska stark intrig.
Där antyds en liten öppning i slutscenens hemkomst, men samtidigt är kontorets rutiga tapet likadan oavsett vem som sitter vid bordets kortsida. Möjlig förändring, trolig konstans.
Är det de dova färgerna, eller möjligtvis de långsamma tempot, eller är det helt enkelt sättet det är filmat? Det handlar om en stämning som doftar lika mycket sjuttiotal som tristess. En handfull män med makt inom brittisk underrättelsetjänst utövar sitt dagliga arbete samtidigt som en av dem eventuellt är en angivare. Några dör, någon bryter ihop, någon byter identitet - men känsla är att inget egentligen händer. Sjuttiotalet varar för evigt, angivaren kan vara någon annan, vardagen är grå och trist... Det är underbart skildrat! Sällan har jag mött en sådan vardagsskildring i en film som egentligen bärs av en ganska stark intrig.
Där antyds en liten öppning i slutscenens hemkomst, men samtidigt är kontorets rutiga tapet likadan oavsett vem som sitter vid bordets kortsida. Möjlig förändring, trolig konstans.
03 november 2015
Enemy at the Gates
Betyg: 3 monument
Mycket blod, mycket död och en hel del väntan. Slaget om Stalingrad pågår, bombplanen lossar sin last, soldater tvingas till lönlösa anfall för fosterlandet, men bland skotten och ruinerna finns också plats för kärlek, vänskap, svek och försoning. Kanske handlar det om hjältemytens baksida, här speglad genom krypskyttarnas kamp? Kanske har kamrat propagandakommissarie Danilov rätt när han säger att det handlar om "klasskampens innersta väsen" när den vänlige ryske fåraherden möter den arroganta tyske adelsmannen? Själv läser jag in en tolkning av Första Samuelsboken 17:1-50, dvs berättelsen om David och Goljat.
Det är lite märkligt att se en hel stab av brittiska och amerikanska skådespelare desperat försöka se ut som ryssar, men det går förvånansvärt bra.
Mycket blod, mycket död och en hel del väntan. Slaget om Stalingrad pågår, bombplanen lossar sin last, soldater tvingas till lönlösa anfall för fosterlandet, men bland skotten och ruinerna finns också plats för kärlek, vänskap, svek och försoning. Kanske handlar det om hjältemytens baksida, här speglad genom krypskyttarnas kamp? Kanske har kamrat propagandakommissarie Danilov rätt när han säger att det handlar om "klasskampens innersta väsen" när den vänlige ryske fåraherden möter den arroganta tyske adelsmannen? Själv läser jag in en tolkning av Första Samuelsboken 17:1-50, dvs berättelsen om David och Goljat.
Det är lite märkligt att se en hel stab av brittiska och amerikanska skådespelare desperat försöka se ut som ryssar, men det går förvånansvärt bra.
Frances Ha
Betyg: 2 monument
Svart-vitt och charmigt, till en början. Två tjejer som delar en lägenhet i New York. En av dem på väg in i förlagsbranschens, den andra med dansen som fokus. Eller hur är det nu med det? Det uppges vara en film om en ung kvinnas passionerade förhållande till dans. Problemet är att hon inte är särskilt passionerad och hon dansar inet särskilt bra. I och med att passionen saknas blir det helt obegripligt när hon slår igenom som koreograf. Hon har ju inte visat det minsta intresse för det, överhuvudtaget!
Lite rapp dialog stundtals, men mest klichéer och ganska ointressant efterhand.
Svart-vitt och charmigt, till en början. Två tjejer som delar en lägenhet i New York. En av dem på väg in i förlagsbranschens, den andra med dansen som fokus. Eller hur är det nu med det? Det uppges vara en film om en ung kvinnas passionerade förhållande till dans. Problemet är att hon inte är särskilt passionerad och hon dansar inet särskilt bra. I och med att passionen saknas blir det helt obegripligt när hon slår igenom som koreograf. Hon har ju inte visat det minsta intresse för det, överhuvudtaget!
Lite rapp dialog stundtals, men mest klichéer och ganska ointressant efterhand.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)