In the Name of the King: A Dungeon Siege Tale

Betyg: 2 monument

Usel dialog, usla skådespelarinsatser, tunn story... men alldeles underbar, om du gillar fantasyarkitektur, svärdsstrider, allvarliga män som säger något i stil med: "Vi anfaller i gryningen. Sammankalla trupperna", kungliga likbål och feminstiska alver som lindar in sig i lianer i barrskogen!

En ganska simpel historia om fattigbonden som visar sig vara kung. Med hjälp av trogna vänner och en viss del magi besegrar han den onde magikern. Märkligare än så är det inte, men det som sticker ut jämfört med annat i genren är att historien bärs av kärlek - en ingrediens som inte alltid är närvarande i fantasymiljön. Fint tänkt.

I teologisk hänseende lider manuset brist på åtskillnad mellan monoteism och polyteism, inte helt ovanligt.

L.A. Story

Betyg: 1 monument

Är det roligt att engelsmän kör på vänster sida av vägen? Om du tycker det kanske du kan hitta några förmildrande ord att säga om den här filmen. Fånig, tramsig och ointressant - skulle jag välja. Det sägs vara en kärleksförklaring till staden L.A. Men om jag vore stad skulle jag betacka mig för sådan kärlek!

Väderleksrapportören Harry möter den engelska reportern Sara i sin hemstad Los Angeles. Här finns alla hans färgstarka vänner, en hel del vägar och en "talande" motorvägsskylt. Efter några enkla förvecklingar får de varandra, men man kan verkligen fråga sig varför. Framförallt ur hennes perspektiv.

The Other Guys

Betyg: 3 monument

Det är mycket som går sönder. Mest bilar, men också en busss och en helikopter och så en hel del kontorsutrustning. Men det handlar inte om trasiga saker utan om misslyckanden och om det som Jesus säger i Matteusevangeliet: "Så ska de sista bli först och de första sist". Det finns i amerikansk film en särskild genre där de förödmjukade får revansch. En sorts upprättelsefilmer, ofta ganska fåniga, men ändå intressanta då de så tydligt ställer de klassiska rollerna upp och ner - det blir queer på något vis och då blir även de mest sexistiska uttalandena tvetydiga.

Två misslyckade poliser lyckas till slut efter att ha förnedrats av kollegorna hela filmen igenom. Lyckligt slut, fånigt det också, men ok. Allra bäst är den fantastiska manskören på baren som sjunger om att bränna barnens Harry Potterböcker, något liknande har jag aldrig hört!

De förlorade barnens stad

Betyg: 2 monument

Det handlar om drömmar och om stadiga järnkonstruktioner (med mycket nitar), om barn som beter sig som vuxna och vuxna som beter sig som barn, om en futuristisk dåtid, om galna vetenskapsmän över och under vattnet och om själens nödvändighet. Märkligt, alltför märkligt för att bli begripligt eller ens sammanhängande.

Bäst är de siamesiska tvillingarna, särskilt när de lagar mat och röker!

Apornas planet (r)evolution

Betyg: 4 monument

Försöksdjuren slår tillbaka. Det handlar om en regelrätt revolution. Hämnd, omvända hierarkier och en stark ledare. Spännande och välgjort. Undan för undan byggs spänningen upp och vi förflyttar mer och mer av vår solidaritet mot de upproriska aporna. Plötsligt skäms jag över att vara människa och sörjer den döde gorillahannen mer än någon av människorna. Tydligen har kriget bara börjat och uppföljare är på väg. Frågan är om de kan bli lika bra.

Intressant är att huvudpersonen är forskare på ett botemedel mot alzheimers sjukdom. Synd bara att hans alzheimersjuke far spelar så dåligt.

Fantomen

Betyg: 2 monument

Det mesta är fel; dräkten är lila och inte blå, Guran har varken hatt eller kjol och Dödskallegrottan är en konstruktion. Men Singhpiraterna ser ut som de ska, dumma, onda och med smala, hängande mustascher. Vackrast är Xander Drax kontor i överväldigande art deco stil.

Det är som att läsa en serietidning, men rätt mycket sämre. Uselt skådespeleri, fånig story och de ovan nämnda felaktigheterna. Dock hoppar Fantomen från ett flygplan ner i hästsadeln och han är snäll mot barn - så något är i alla fall som det ska.

Mest oväntat är den kvinnliga vänskap som blommar upp mellan Diana och den kvinnliga skurken. Känns nästan progressivt!

Jack & Connie

Betyg: 4 monument

Det handlar om att vara människa. Människa med all den tafflighet och storhet det innebär. Just så tafatta och klumpiga som vi kan vara, just så blyga och bortkomna som vi kan känna oss - kanske lite mer ändå! Och just så beslutsamma som vi kan känna oss, just så modiga och beredda att trotsa utmaningar som vi kan våga vara- kanske lite mer ändå!

Misslyckandet bär oss genom det smärtsamma mötet mellan Jack och Connie. Två ensamma, tafatta människor i New York. Men misslyckandet vänds till något annat, precis som hos profeten Jesaja i profetian om den blommande ödemarken (Jesaja 35:1-10). Tillsammans får de ödemarken att blomma. Det tafatta blir ömsint, det osäkra blir stadigt, ensamheten delas. "Vatten bryter fram i öknen, bäckar i ödemarken." Profetian illustreras av Jacks visualiseringar när han ska lära sig simma och laga mat. Av motorvägen blir en simbassäng, av de tomma händerna en kockkniv och en pepparkvarn.

Filmen bygger på en pjäs, vilket märks för det är en tät story. Därifrån saknar jag originaltitelns profetiska ord "Jack goes boating" - han som inte ens kan simma!

P.S Soundtracket är magnifikt där särskilt Psaltarens 137:e psalm spelar en central roll.

Pojken med cykeln

Betyg: 3 monument

Mycket cyklande, snabbt filmat på förstadsgator. Från barnhemmet till förstaden. Från personalomsorg till den främmande kvinnan som av någon anledning bryr sig om honom. Från längtan efter pappan till ett accepeterande av pappans avstånd. Från brutalt våld till en sorts förlåtelse. Från en trasig byggfutt i skräpskogen längs vägen, till en grillfest hemma på gården. Från övergivenhet till ett hem?

Viktigt, välspelat - men det blir inte någon riktigt stor film. Som om berättelsen ändå inte lyfter. Det blir bara de, inte du och jag. Det blir en betraktelse, inget deltagande.

Det stora blå

Betyg: 3 monument

Vackra hav. Vackra stränder. Vackra små grekiska byar på klippor ovanför havet. Vackert filmat. Vacker musik. Och mycket konstiga människor. Men det gör inget att de är konstiga för människorna är bara bifigurer. Det är havet - och möjligtvis delfinerna - som är huvudpersonerna. Det blir gammaltestamentligt med ord ur Psaltarens 103:e psalm: "människans dagar är som gräset: hon spirar som blomman på marken, så sveper vinden fram, och den är borta, platsen där den stod är tom". Tragiskt, både i sin människosyn och i sin kultursyn. Människan är ointressant, både som social och kulturell varelse. Det är i djupet, i det oändliga, i det ouppnåeliga som verkligheten egentligen finns, inte bland oss människor. Religiöst helt utan kristendomens sociala förankring. Vackert, men som sagt tragiskt.

Harry Potter och dödsrelikerna del 2

Betyg: 3 monument

Till och med mer färglös än del 1. Här är det nästan bara mörker och en och annan eld som flammar upp då och då - ibland riktigt mycket eld! Men mest mörker. Man skulle kunna tro att mörkret och elden stod i kontrast till varandra, men det fungerar inte så. De hör snarare ihop, som om J K Rowlings läst Erik Blombergs "Var inte rädd för mörkret". Både ondskan och godheten ryms inom oss, vi bär en del av bägge. Kanske en tolkning av den klassiska lutherska människosynen: "benådad syndare". Här är i alla fall Kristus tydligt närvarande i Harry Potters gestalt, nederstigen till dödsriket, uppstånden ifrån de döda. Pietán som avslutade förra delen av filmen ser vi igen, nu med Hagrid som Maria och Harry som den döde sonen. Smärtsamt.

....eller så handlar filmen om krig och fred och hur man måste förgöra de mäktigaste vapnen för att få en varaktig fred: Kärnvapennedrustning nu!

Unga kvinnor

Betyg: 4 monument

Det är något särskilt med New England, som om träden är större där, eller bara växer snyggare eller att husen är lite mysigare (nu gäller detta 1860-talet!). Hur som helst så blir jag genast förtjust i både människor och landskap. De fyra systrarna leker, spelar teater och klär ut sig just i gränslandet mellan barn och vuxen. Deras lekar är inte bara oskuldsfulla infall, utan också en förberedelse för det som sedan kommer: uppbrott, kärleksrelationer, död, splittring och återförening.

Kanske är det manuset, kanske historien eller skådespeleriet - det blir i alla fall en stor berättelse berättad med ganska små medel. En berättelse om att växa upp, men också om friheten och dess begränsningar - både i amerikanskt 1860-tal och i våra dagar.

Kvinnorna på sjätte våningen

Betyg: 2 monument

Handlar det om klass, kön eller etnicitet? Mötet mellan börsmäklaren Monsieur Joubertoch de spanska hembiträdena som bor på sjätte våningen i samma hus? Är underklassen så mycket lyckligare än överklassen? Är kvinnor så mycket mer levande än män? Är spanjorskor så mycket mer levnadsglada än fransyskor? Knappast, men dessa schabloner bär filmen. Det börjar ändå ganska bra, Monsieur Joubert blir en sorts symbol för godheten - han använder både sina pengar och sitt inflytande för att göra livet lite bättre för hembiträdena. Men när han själv flyttar upp på sjätte våningen så tappar filmen styrseln. Det är klart att det finns en charm i mötet mellan de djupt troende katolska kvinnorna och den rationelle Monsieur Joubert, men när det utvecklar sig till en kärlekshistoria blir det bara dålig film. Från att ha varit en möjligt politiskt intressant film blir det bara en fantasi. En äldres herres sådan.

Mannen från Le Havre

Betyg: 5 monument

Låt mig skriva så här:
Det här är faktiskt den bästa film jag har sett på länge. Det är en saga med ett viktigt budskap. En filmisk och välspelad film. Dessutom handlar den om godhet och har ett lyckligt slut. Utan att vara jolmig. Helt enkelt en mycket sevärd film, som gör att man går från biosalongen och mår bra. Inte illa, Ari Kaurismäki.

Scenerna från Le Havres hamn och de fattiga kvarteren där vår hjälte Monsieur Marx (fundera en stund över hans namn!) bor med sin hustru är tydliga i konturer och färger som bilderna i en serietidning. Serietidningsaktiga är även polisen, barägarinnan och hennes franska bargäster på dekis. Alla är de typer i ett galleri, men fulla av mänsklig godhet och vilja att hjälpa varandra.

På ett sätt är det hela en fantastisk saga. (Ja, det sker under. Flera stycken, faktiskt.) På ett annat sätt är det en märkvärdigt realistisk skildring av fattigdom och utsatthet. Och om hur godheten växer ju mer man ger utav den. Gå och se den! Nu!

Carmen från Khayelitsha

Betyg: 4 monument

Solen är så het om dagen och mörkret är så svart om natten. Men här pågår livet precis som på andra platser på jorden. Bizets opera visar sig utspelas i nutid i en kåkstad i Sydafrika lika säkert som i Sevilla på artonhundratalet. Ofta kan det kännas ansträngt när man flyttar över opera till film, men inte den här gången. Poliserna på polisstationen sjunger lika självklart som kvinnorna på cigarettfabriken. Landskapet, musiken, människorna, vardagen, kärleken - allt sammantaget blir en stark hyllning till livet, trots svartsjukan och våldet. Att denna hyllning framförs på xhosa gör inte saken sämre, snarare blir det universella i berättelsen så mycket tydligare.