30 december 2018

Bästa filmer 2018

Av alla filmer jag sett under 2018 är dessa de jag tyckt bäst om, mycket sextiotalsfilm igen i vanlig ordning:

1. Matteusevangeliet (1964)
2. Children of Men (2006)
3. Pat Garrettt & Billy The Kid (1973)
4. Nattvardsgästerna (1963)
5. Faces Places (2017)
6. Django (1966)
7. Rebell i bojor (1967)
8. Dirty Harry (1971)
9 55 dagar i Peking (1963)
10. Dödligt vapen (1987)

27 december 2018

Swiss Army Man

Betyg: 1 monument

En sorts blandning av existentiell pubertetsfilosofi och amerikansk highschool-humor (om nu skillnaden är så stor). En skeppsbruten man blir vän med en död man som flyter i land på hans öde ö. Tillsammans tar de sig av hemåt medan den döde lär sig leva. Tills de når civilisationen och den döde blir död igen, eller?

Det är både svårbegripligt och fånigt. Manlig kärlek trotsar civilisationens förfall - man kan vara lyckligare i skogen med sin döde vän och ett gäng dockor gjorda av skräp, pinnar och stenar än i den otäcka samtiden. Samtidigt som drömmen om idealkvinnan hålls vid liv. Det är motsägelsefullt, mossigt och än en gång fånigt. Och oerhört tjatigt med denna ständiga referens till 1 Mos 38:9 (slå upp själv!). Men kanske är det värsta att ingen utveckling sker. Trots allt de går igenom så är de likadana i slutet av filmen som i inledningen. Inget händer, inget har skett. Så meningslöst!


26 december 2018

Afrikas Drottning

Betyg: 4 monument

Det börjar med en panorering över djungeln med vrålapor och allsköns fågelljud och landar i den mest udda psalmsången i filmhistorien, i The First Methodist Church i Tyska Västafrika. Sedan kommer kriget (Första världskriget) och perspektivet snävas in till den fösupne kaptenen på skorven "African Queen" och kantorn som desperat skötte tramporgeln under psalmsången. Pastorn är död, byinnevånarna skingrade eller tillfångatagna, hyddorna och kyrkan nedbrända. Allt som återstår är en låda gin, några lådor dynamit, lite te och den rostiga båten. Eller för att tala filmhistoria; allt som återstår är Humphrey Bogart och Katharine Hepburn.

Ett kammarspel, spelat mot en mörk bakgrund av krig och instängdhet. Ska de lyckas ta sig nerför floden, det som egentligen är omöjligt - men det än omöjligare - ska de kunna göra det tillsammans; missionären och suputen? Vackert och långsamt (om än inte varsamt) förvandlas rollerna. Det är inte riktigt som vi tror. En kommentar om amalekiterna 2 Mos 17:16 samt en hastig vigsel under galgen bekräftar förändringen.

21 december 2018

Tale of Tales

Betyg: 2 monument

Mer saga än drama, mer moralitet än spänning, mer kostymer än berättelse. Tre kungadömen som vart och ett präglas av antingen, maktbegär, njutningslystnad eller självupptagenhet. Det går rätt illa i alla fallen.

Troll och trollkarlar, sjömonster och prinsar, lindansare och jungfrur, gycklare och bedragare, besatta och besvikna, kungar, drottningar och tjänare. Allt som i en saga, men mindre stramt berättat. Antagligen har det varit roligare att skriva manus och gestalta alla infall än vad det är att se det hela. Jag förstår att det ligger flera gamla sagomotiv bakom, men det håller inte som samlad film. En intressant scen där, en spännande karaktär där, men det hänger inte samman

Dock det snygga sceneriet, de fantastiska kostymerna och en modern version av pluralis majestatis räddar det hela en aning. Mycket lite teologi, bortsett från en jungfrufödsel (om det nu ska räknas till teologin), mer då av både Freud och Jung.

12 december 2018

The Congress

Betyg: 4 monument

Det börjar som en kritik av film och nöjesindustrin. Det skruvas åt och snart bryts all realism. Tiden upplöses. Identiteten upplöses. Skådespelarna blir tecknade figurer, drömmar blir hallucinationer och det blir både vackert, fascineradne och ganska otäckt. Som om Roy Andersson skulle göra en film tillsammans med Walt Disney. Märkligt, men vackert.

I grunden en film om kärlek, om en mors kärlek till sitt barn, eller en film om åldrande och relationer. Mycket bra skådespeleri i vilket fall, särskilt Harvey Kietel och Robin Wright (som också gör några snygga Cohen och Dylan covers). En udda detalj är referenserna till Ushers syndrom.

Filmen är baserad på en roman av Stanislaw Lem och vi kan se den som en kommentar till vad som händer om vi gör skapelsetanken i 1 Mos 1:14 om intet, dvs om tiden upphör. Då blir kärleken svårmanövrerad.

Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv

Betyg 2 monument

Handlar det egentligen om klass och manlighet, tja kanske, men det visas inte så mycket av det. Om förlustens estetik och sportens tillkortakommanden då? Knappast det heller. Men kärlek, det måste vara temat! Åter igen, jag vet inte. Det är så lite dramatik och så mycket longörer att jag inte kan säga vad den handlar om, mer än om Olli Mäki - finsk proffsboxare i fjädervikt och hans match mot amerikanen Davey Moore (regerande världsmästare) i augusti 1962 i Helsingfors. Det är en spelfilm, men då den saknar dramatik kunde den likaväl ha gjorts som dokumentär - det hade till och med kunnat bli bättre.

Mycket regn, mycket sittande, ganska lite boxning. Bäst är barnen som leker tjuv och polis i hemmagjord polisbil och att Claes Andersson är med som pianist!

The Quiet Earth/Den tysta jorden

Betyg: 4 monument

Det börjar med en långsam, men intensivt oroväckande soluppgång och fortsätter sedan med tystnad. Inga ljud, inga flugor, inga fåglar - allt liv är utplånat. Utplånat och borta. Hus, bilar, affärer, shoppingcentra, allt är kvar - men människorna är borta. En ensam människa - som på något vis är ansvarig för det forskingsprojekt som gick snett och ligger bakom katastrofen - lever. Desperat söker han kontakt, men går mer och mer in i sin egen galenskap när ingen svarar. Så dyker det upp en kvinna, och senare en man till...

Kanske en film om skapelse eller förstörelse, om Gud eller människan, om ensamhet eller gemenskap, död eller liv. Allt finns med, desperation och någon sorts kärlek, vänskap och ansvar - historia och kanske en framtid. Något har hänt, något skedde, vi vet inte riktigt vad men de tre överleverna försöker ställa det till rätta.

En magnifik slutscen, en diskussion om Guds blinkning och en sorts maktkritik. En spännande, ganska obehaglig och inte helt entydig film från Nya Zeeland.

09 december 2018

My Way (My War)

Betyg: 3 monument

Det handIar om maratonlöpning, men i grunden en melodram;  vacker, dramatisk, gripande - men också alltför konstruerad. Två kombattanter möts som barn och blir genom åren en sorts blodsbröder där klass och nationalitet (Japan, Kora) slipas bort. Från Rysk-Japanska kriget, över sovjetarmén till det tyska försvaret av Normandie under dagen D följs de åt - stundtals som motståndare, stundtals som medfångar, stundtals som stridande soldater. Men hela tiden en konkurrens om vem som är snabbast.

Det är en film ur en helt icke-kristen kontext, vilket gör att bibelhänvisningarna saknas helt. Möjligen kan vi ana något av Jesu ord i Joh 15:13 om att ge sitt liv för andra, men de orden ryms i de flesta krigsskildringar. Intressant är att vi får uppleva invasionen av Normandie från tysk horisont och det är på det hela taget en bra skildring av krigets kaos och människans oerhörda förmåga att överleva.


Children of Men

Betyg: 5 monument

"När ljudet från lekplatsen tonade bort, satte förtvivlan in". På arton år har inga barn fötts och de flesta av de som då föddes dog i sjukdomar. Vi befinner oss i en nära framid i ett England som är en konsekvens av brexittanken med stängda gränser och en skoningslös jakt på illegala invandrare. Ett samhälle med enorma klasskillnader, där sophanteringen slutat fungera och där domedagssekter och terroristorganisationer försöker hantera sorgen över de barn som en gång fanns. Då dyker en ung kvinna upp, gravid i åttonde månaden...

En klassisk frälsningshistoria, med flykt och offer, tillbedjan och välsignelser där barnet får människor från alla länder att för en stund sluta fred, soldaterna lägger ner sina vapen - det är mycket vackert när kulsprutorna tystnar och barnet  välsignas av de stridande om det så bara varar ett ögonblick. Det är en riktig julsaga, men råare, mer realistisk och både mer spännande och mer sorglig än många andra. Livet och döden är mycket närvarande, liksom hopp och förtvivlan. Lägg där till snygga britiska popreferenser och ett lysande soundtrack.

Pather panchali - Sången om vägen

Betyg: 4 monument

Två syskon växer upp på den Indiska landsbygden i början av nittonhundratalet, i ett Bengalen där tiden tycks stå still. Lika still som kon i solgasset, som hunden i midagsskuggan. Storasyster utökar det fattiga hushållet med stulen frukt, vilket är ett problem för alla utom för den uråldriga fastern - vackert spelad av Cunibala Devi (en av Indiens främsta stumfilmsskådespelare). I en blandning av poetiskt filmarbete och realism skildras familjen degradering, som inte slutar förrän de packar oxkärran och ger sig av mot staden. En genuin berättelse om 1900-talets indiska urbanisering, sedd ur lantbefolkningens perspektiv.

Fint skådespeleri och vackert foto - särskilt scenen när de vandrar längs floden och allt vi ser är deras spegelbilder och den hastiga kameråkningen över husguden Ganesha när stormen skakar det fallfärdiga huset. Regissören Satyajit Ray, vann som första indier pris på europeiska filmfestivaler när filmen hade premiär 1955. Han var starkt influerad av den italienska neorealismen, som här möter ett poetiskat berättande. En god syntes! Och ett extra plus till filmmusiken, komponerad och framförd av Ravi Shankar.

03 december 2018

Lacombe Lucien

Betyg: 4 monument

Han välkomnas inte i motståndsrörelsen. Istället blir han angivare och en del av den tyska polisen i Frankrike under ockupationen. Rörande naiv och fylld av nyvunnen makt försöker han leva sitt liv, men en judisk flicka kommer emellan och han kan inte fullt ut hantera det som sker. Dessutom närmar sig krigsslutet och tyskarnas reträtt...

Det börjar vackert med en svindlande cykeltur genom försommaren, sedan följer Luciens fall i stillsam takt, med ett elegant manus av nobelpristagaren Patrick Modiano (2014). Ett fint skådespeleri, glädjande nog med Holger Löwenadler som den judiske skräddaren Albert Horn, vackert foto och en del udda detaljer som champagnevaskande, ett oväntat språkbyte och ett gigantiskt bröd. Naturligtvis går tankarna till Judas - den klassiska förrädaren. Men här ges ett försök till förståelse,

27 november 2018

The Last Outlaw

Betyg: 3 monument

Återigen möter vi idealiseringen av förlorarna i det Amerikanska inbördeskriget. Men filmen handlar egentigen inte om det utan om girighetens pris, om förräderiets konsekvenser, om ledarskap och en sång från inbördeskriget som ekar obehagligt i dagens USA ("Good O´l Rebel Soldier"). I grunden en film om ledarskap, om vad som händer vid ett ledarskifte ibland de laglösa, hur lojaliteter skiftar, hur vän blir fiende, men också en grym realisering av Jesu ord i Joh 15:13 "Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner". Psykologin är enkel, men dramatiken ok. Dock är landskapet mer spännande än skådespeleriet.

Bäst är blinkningen till Tjechovs gevär. Se där hur en höglitterär princip tar sig in i en ganska alldaglig westernfilm.

23 november 2018

Lawless

Betyg: 3 monument

Hembränning, gangstervåld, korruption och kampen mellan stad och land. Sällan har ordet ”bonnläpp” förekommit så mycket i en film. Det blir till slut en sorts stereotyper av dem alla: den onde snobben från stan, den velige sheriffen, den hårde men tystlåtne storebrodern, den försupne mellanbrodern, den ambitiöse men rätt misslyckade lillebrodern, den hårt hållna prästdottern, den före detta prostituerade, det handikappade snillet - och det är när han blir dödad, den svagaste av dem, som filmen vänder och bonnläpparna ger igen.

Syskonrelationen står i centrum och förblir så filmen igenom. Det är fint på något sätt. Annars är det väldigt mycket brännvin i glasburkar, grovt våld och en udda scen hämtad från Johannesevangeliet då Jesus tvättar lärjungarnas fötter: Joh 13.

Bäst är ändå soundtracket och då främst de bägge coverversionerna av Lou Reeds ”White Light/White Heat”.

20 november 2018

Det röda fältet

Betyg: 3 monument

Vajande durragräs, kraftfulla sånger och en brutal ockupationsmakt. Kina under tjugo och trettiotal, brännvinstilverkning, kärlek och motstånd mot den Japanska ockupationen. I centrum står berättarens farmor som gifter in sig i destilleriet, och runt henne samlas männen. Men trots hennes starka position känns kvinnosynen ganska ålderdomlig, visst filmen är från sent åttiotal - men det hjälper inte. Det fins en handlingskraft hos henne, vilken visar sig i hennes kamp mot japanerna - men också en passivitet i förhållande till männen, alltför ofta accepterar hon att bli buren slängd över axeln.

Det är vackert filmat, men knappast värdigt en Guldbjörn (1988) och en spännande berättelse av nobelprstagaren Mo Yan (2012), dock saknas flera av romanens perspektiv. Mest fantastiskt är bränvinsfaten och sången till brännvinets ära den nionde i nionde. Det något märkliga är att samma okvädingsord används som Avishaj (Serujas son) använder i Andra Samuelsboken 16:9 om den som skymfar kung David.

18 november 2018

Braven

Betyg: 3 monument

Snö, timmerbilar, nästintill svartvita skogar och knarksmuggling. Mycket våld, många bistra män, men i centrum står en mans kärlek till sin psykiskt sjuka far och sin familj. (Jag vet att jag är svag för filmer som skildrar far-son relationen.) Det är spännande och på något vis ganska vardagligt samtidigt. Joe Braven råkar hamna i vägen för knarkmaffian, eller så är det de som råkar hamna i vägen för honom. Till synes är han en arbetsam familjefar, men när familjen hotas skyr han inga medel. Konfrontationen rymmer både brännjärn, kastyxa och björnsax - den senare använd på ett oväntat sätt. Men kanske är det ändå det udda sättet att stamklättra som fångade mig mest.

Rent bibliskt följer filmen Psaltarens 7:e psalm ”Om någon inte ger vika, då slipar han sitt svärd, spänner sin båge och siktar”. Med det tilläget att bågskytten i det här fallet överraskar både oss och bovarna.




17 november 2018

Fantastiska vidunder: Grindewalds brott

Betyg: 2 monument

Åter igen en Harry Potter-film för de som vuxit upp med Harry Potter. Mörkare än den förra filmen, med gryende fascism i trollkarlsvärlden och en föraning av Andra världskriget. Men också en sämre berättelse med en del longörer och oengagerat skådespeleri - undantaget Eddie Redmayne som Newt Scamander.

Temat är skuld där den centrala scenen är när den relativt unge Dumbledore samtalar om biktens fördelar med Leta Lestrange. Hennes känsla av skuld är filmens drivkraft, liksom Grindewalds retorik där han lägger skulden på de icke magiska människorna.

En hel del snygga miljöer, exemplevis Pére Lachaise kyrkogården i Paris, men alldeles för få märkliga varelser. Det bjuds på mindre humor och istället mer politiskt allvar - men blir ändå inte särskilt engagerande.

13 november 2018

Brimstone

Betyg: 4 monument

Sexualitet, makt, död och frälsning! Jag har hävdat det förr; Western-filmer är det mest bibliska vi har! Från huvudpersonernas namn (Eli, Anna, Samuel) till scenindelningen där det börjar med Revelation och sedan fortsätter med Exodus och Genesis (dvs Uppenbarelseboken, Första Mosebok och Andra Mosebok) och med många bibelcitat där  Matteus 7:15 om falska profeter - som återkommer flera gånger - är det viktigaste samt en tydlig blinkning till Kain och Abel.

Det är obehagligt och fruktansvärt, men också hoppfullt och frigörande. En kvinna förföljs genom livet, från barndomen till vuxenlivet. Det handlar om ren ondska, som slutligen,trots allt, besegras. Men kostnaden är hög, offret är stort. Vi kan nog aldrig mer sjunga SvPs 189 "Bliv kvar hos mig" utan att känna doften av brimstone, dvs svavel.

Intressant är att huvudpersonen talar teckenspråk och att en central scen innefattar bönen Vår Fader på holländska.


11 november 2018

Monsterfamiljen

Betyg: 1 monument

En ganska fånig familj på Manhattan förvandlas till monster och måste bli en lycklig familj för att bryta förvandlingen - de räddar också världen i förbifarten. Det enda sevärda är inledningens orgelspel, med de tre fladdermössen. Men det krävs mer än några rara fladdermöss för att kompensera bristen på berättelse, unkna könsroller och en stereotyp familjebild. Tyvärr är det både trist och dåligt, trots snyggt hantverk vad gäller tecknandet, i synnerhet bakgrunderna.

Någonstans tycks Hesekiel 36:26 finnas i bakgrunden, om att byta ut "stenhjärtat" mot ett "hjärta av kött". För hur ska vi annars förklara att vissa vampyrer kan klara av solskenet, medan andra förstörs av det.

03 november 2018

Legend

Betyg: 2 monument

Om gangsters i London på sextiotalet. Kunde bli spännande, kunde bli intressant, kunde ha världens bästa soundtrack. Men, nej. Stolpigt, oengagerat och trist trots snajdiga kostymer och snygga dialekter. Ändå en allhelgonafilm, men det förstår vi inte förrän mot slutet. Klass, våld och familjelojalitet är kanske nyckelorden eller en skildring av 5 Mos 30:15: ”Se jag ställer dig i dag inför liv och lycka eller död och olycka", framförallt det senare.

25 oktober 2018

Max Manus

Betyg: 2 monument

Norsk motståndskamp under Andra världskriget, sabotage och propagandakrigföring mot ockupationsarmén. Även om det börjar i Finska vinterkrigets trauma så skildras det som pojkdrömmar, romantiska äventyr och patriotism. Visst ställs då och då kritiska frågor om motståndskampen, men mest handlar det om manlig fåfänga och manlig självgodhet. Det blir aldrig spännande, inte ens när sprängmedlet apteras någon meter bakom ryggen på de tyska soldaterna. Mest beror det på att det saknas gestaltning, personerna blir inte levande, de är fyrkantiga och endimensionella utan utveckling. Till slut blir det ointressant att följa dem.

Intressant är dock frågan till Gud som Max ställer i slutet. Jag menar att svaret ges av Jesus i Lukasevangeliet ”Låt de döda begrava sina döda” (Luk 9:60). Livet är viktigare än döden.

22 oktober 2018

In Pursuit of Honor

Betyg: 3 monument

Hederlighet, manlig vänskap och ära. Kan det bli bättre? Jo, det kan det nog. Men spännande är det. Några soldater ur kavalleriet vägrar att låta hästarna hänsynslösts skjutas ned när den amerikanska armén moderniseras på trettiotalet. De rymmer med ett par hundra hästar och tar sig trehundra mil till den kanadensiska gränsen genom öken, snöklädda berg och svårgenomträngliga skogar, ständigt jagade av pansartrupper som till varje pris ska gripa desertörerna.

I grunden handlar det om modernitet, när motorer ersätter hästar och kulsprutor ersätter sablar. Kriget effektiviseras och något går förlorat. Naturligtvis bygger det på en romantisk syn på,”det hederliga kriget”, men det är vackert och storslaget - om man gillar hästar förstås! Intressantast är kopplingen till Jesaja 9:5, texten som läses på julafton om ”stöveln som bars i striden”.

21 oktober 2018

The Florida Project

Betyg: 2 monument

Realism eller absurdism? Sant eller falskt? Budskap eller inte? Tja, jag vet faktist inte: Barnen är fantastiska, de unga mödrarna spelar mycket bra, vaktmästaren i lägenhetskomplexet där de bor är väl mer tveksam - men det är välgjort, snyggt och färgsprakande, stundtals grällt. Ändå blir det inte bra. Det saknas helt enkelt en berättelse. Saker händer, men inget berättas, inget gestaltas. Det blir till slut ganska ointressant. Här finns en antydan till nerv i barnens utsatthet, men den utvecklas inte. Visst handlar det om klass och kultur, men det räcker inte. Barnens delande av allt är intressant, men leder inte vidare. Inte ens tranornas helt osannolika uppdykande i trädgården räcker till - även om det är udda och väldigt roligt.

Behållningen är färgerna, livsglädjen och de fantastiska barnskådespelarna.

10 oktober 2018

Hacksaw Ridge

Betyg: 4 monument

Det börjar magnifkt med krigets vansinne i ultrarapid; eld, död, skräck och smärta - musiken känns sakral och Jesaja 40:28-31 citeras. Vi leds bakåt i historien, till en hård barndom, en vacker kärlekshistoria och en vägran att bära vapen - men en lika stark övertygelse att försvara sitt land. Desmond Doss, den förste vapenvägraren i den amerikanska armén som får tapperhetsmedalj, är med vid slaget om Okinawa. Det är grymt, blodigt, förfärligt - och svårt att hantera som både vegetarian och pacifist. Men han blir den hjälte han inte ville bli, vi gråter (eller jag) när den rättfärdige får rätt. Det är storlaget, välspelat, teologiskt intressant och naturligtvis signerat Mel Gibson.

Egentligen handlar det om bön som är ett återkommande tema. Samtidigt som japaner mejas ner utan förskoning. Märkligt dubbla budskap. Kristen pacifism och amerikansk nationalism i en salig röra. Men snyggt och gripande. Finast är kungsfiskarens fjäder, mest gripande är de lemlästade soldaternas blickar när de möter rekryterna.

02 oktober 2018

Forbidden Ground

Betyg 3 monument

Lera, gyttja och granater. Vi befinner oss i Första världskrigets skyttegravar och kan inte avgöra vad som är värst; fiendens hänsynslöshet eller de egna officerarnas kallsinne. Tre män blir kvar i Ingens mans land efter en misslyckad attack. Plågsamt sakta drar de sig tillbaka med den skadade kamraten mellan sig medan tyskarnas prickskyttar söker dem med hjälp av spårljus och kikare. Parallellt med deras kamp för överlevnad skildras kvinnornas kamp för att hålla ihop förhållandet. Det är vällovligt, men inte så lyckat. Kvinnornas förtvivlan och desperation kan inte mäta sig med leran, gjyttjan och den kärva manliga vänskapen. Det handlar inte om allvaret  i den ena eller den andra kampen utan om gestaltningen och ett alltför sentimentalt slut.

Det mest intressanta är ändå tankarna på vad kriget gör med identiteten, hur den förändras. Relationen mellan det privata förnamnet och efternamnets officialitet: när Arthur Wilkins menar att Arthur inte längre existerar, det är bara Wilkins som överlever. Detta och en grym kommentar till Jesu ord i Matteusevangeliet om att de döda får begrava sina döda (Matt 8:22).

23 september 2018

Flickan, mamman och demonerna

f3


Betyg: 4 monument

Detta är svårt. Ti är bara sju år, och det är så mycket hon behöver. Mat, rena kläder, någon som borstar hennes hår och kramar henne när hon är rädd och mår dåligt. Men ingenting av detta kan hon få av din mamma, för hennes mamma är ännu räddare och mår ännu sämre. Det finns andra vuxna, men de är knappast inom räckhåll. Katastrofen närmar sig - snart är den över dem. Flickan och mamman är isolerade i den illaluktande lägenheten, full av sopor och ondsinta demoner.

För den här filmen, som inte liknar någon annan, är en thriller av otäckaste slag. Men som skådespelar-klippdockorna säger inledningsvis så slutar det bra. För hur skulle de annars kunna berätta om det som hände?

17 september 2018

The Way Back

Betyg: 3 monument

Mer landskap än relationer, mer långsamhet än drama, mer antikommunism än politisk diskussion. Några män rymmer från ett fångläger i Sibirien under Andra världskriget. Svälten, våldet och hopplösheten får dem att välja snöstormen före barackens relativa skydd. De tar sig till fots de 650 milen till Indien - genom snö och fyrtiogradig kyla, genom öknens hetta, genom Himalayas berg.-De är sju som ger sig av, tre kommer fram. En fantastisk bedrift (det är tveksamt om den är sann dock) men det är en ganska tråkig film. Relationen mellan männen, och senare flickan som ansluter sig till dem, hade kunnat utvecklas och något mer än det förutsägbara hade kunnat hända. Att filmen oscarnominerats är obegripligt.

Här finns en vacker scen där fötter tvättas (Joh 13) en diskussion om förlåtelse och skuld som känns äkta och en sarkastisk kommentar som filmen på något sätt försöker förhålla sig till: "Tacksamhet är för hundar". Bäst är ändå snömaskerna av näver.

11 september 2018

Five Fingers for Marseilles

Betyg: 4 monument

Grymt som en gammaltestamentlig berättelse, våldsamt som en Western-film och tragiskt som ett grekiskt drama. Ett gäng barn försöker i fötvivlan försvara värdigheten i sin by av skjul och ruckel inför de rasistiska poliserna, när inte de vuxna vågar göra det. Det blir som en omvänd förståelse av Jesu ord "om ni inte omvänder er och blir som barn kommer ni aldrig in i himmelriket" (Matt 18:3). Effekten blir den motsatta; våld, tortyr och splittring. De växer upp men barndomens våld följer dem och präglar dem på olika sätt. Tjugo år senare krävs att de tar upp kampen igen - men de hamnar på olika sidor i striden.

Det är en hård film, men det hårdaste är nog  bönen om att Gud ska vända bort sitt ansikte under striden (en strid som visar sig pågå under tjugo år). Men slutreplikens ord: "Vi börjar om igen" innehåller tillräckligt mycket hopp för att vi ska förstå att motljuset är en effekt av att Gud åter vänder sitt ansikte till denna del av det Sydafrikanska inlandet.

06 september 2018

Transcendence

Betyg: 3 monument

Om modern artificiell intelligens och dess risker, om moderna ludditer - maskinstormare - och terrorism, om läkeunder och martyrskap. Jag kan inte avgöra om det är en genuint kristen film, där temat är att människan inte ska och inte kan leka Gud? Eller om det är en kritik av rovkapitalismen, där det inte finns några gränser för mättnaden? I vilket fall är det ganska tråkigt, men intressant som idé. Det är för mycket regndroppar i slow-motion, för mycket elektroder, sladdar och obegripliga textrader på dataskärmar och alldeles för många scener i starkt ljusvita korridorer.

Den briljante forskaren på artificiell intelligens lever efter sin död kvar på internet och tar över all data på jorden. Det känns inte fullt realistiskt. Det skjuts en del, det kopplas upp och kopplas av, men det blir ganska lite drama av det hela.

02 september 2018

Rebell i bojor

Betyg: 4 monument

Män. Bara män, tätt tillsammans på en liten yta. De sover tillsammans, de äter tillsammans, de arbetar tillsammans och svettas tillsammans - men rymmer enskilt. Ett spel mellan kollektivet och individen. Skulle kunna vara en krigsfilm, men det heroiska och segerns möjlighet saknas. Här presenteras ingen annan utväg än att rymma och åka fast och få straffet förlängt och fler kjedjor kring vaderna för varje gång blodhundarna hinner ikapp. Egentligen en hopplös situation på en hopplös plats.

Och samtidigt en Jobsberättelse (läs Jobs bok i Bibeln) där Luke, en rastlös man, går sin egen väg och utmanar både fängelsechefen och Gud. Hans samtal med Gud i den tomma kyrkan om natten blir till en bön om förståelse och acceptans, mycket välformulerat och innerligt. Annars är den finaste scenen när hans dödssjuka mamma söker upp honom och det samtal de för när hon röker cigarett efter cigarett i bilen; ett samtal om kärleken, smärtan och friheten.

30 augusti 2018

Death Rides a Horse

Betyg: 4 monument

Många ansikten i närbild, många ögon och blickar som bär minnen. För Bill minnen av det han såg och var med om som barn - hur hela familjen brutalt mördades. Nu har han i ensamhet gjort sina skjutövningar och är redo att hämnas. Men det är en sak att vilja hämnas, en annan sak att hantera sina känslor. Han får motvilligt hjälp i bägge fallen av en nyss frigiven revolverman. Tillsammans misstror de varandra ända till slutets halvhjärtade försoning.

Det är kärvt. Det är mycket kulor och ännu mer krut. Det är mycket snygga panoreringar och en spännande historia om tillit, misstro, hämnd samt traumatiska minnen. Men absolut bäst är Enrico Morricones musik (eller är det ljudillustrationer?) särskilt körpartierna är oerhört suggestiva.

En fråga som ställs är om de två hämnarna är "sända av Gud" till de fattiga mexicanska lantarbetarna - slutstriden som följer visar att så inte är fallet. Lantarbetarna lämnas i sticket när våra hjältar barrikaderar sig ensamma efter det första våldsamma anfallet. Så var det med det gudsbudet...

29 augusti 2018

Krigarna

Betyg: 3 monument

New York, mycket tunnelbana och sent sjuttiotal. Från alla kvarter samlar sig gatugängen - mestadels rädda och osäkra tonårspojkar som går samman och klär sig likadant. Just gängens outfit är en av behållningarna, särskilt i inledningsscenerna när alla gängen samlas för att hålla en sorts riksdag. Den som kallat till mötet blir skjuten och Krigarna blir anklagade för mordet. Jagade av både polis och de andra gängen försöker de ta sig hem, men de har aldrig varit i Bronx förut och det är långt hem till Coney Island. Jakten leds elegant av en radioröst som kommenterar deras framfart och väljer lämpliga låtar. Mycket stilfullt. Annars mest trista tunnelbaneperronger, mycket spring och fåniga stridstuppar, men en sorts begynnande kvinno- och klassmedvetande som anspelar på Paulus ord i Romarbrevet 2:11 ”Gör inte skillnad på människor”.

Slutscenen vid havet ger både nåd och dom, medan vågorna - fullkomligt likgiltiga för människobarnens väl eller ve - rullar in. Mycket våld, mycket 70-tal och stundtals en klang av Odysséen. Och en sorts känsla av småstadsmentalitet mitt i New York.


24 augusti 2018

55 dagar i Peking

Betyg: 5 monument

Kina år 1900 mitt under boxarupproret. Vi befinner oss i Pekings europeiska kvarter bland diplomater, ministrar, blåsorkestrar och soldater. Varje imperialistisk nation, från England till Österrike, vill ha sin del av den kinesiska kakan. De svältande kineserna gör uppror mot det västerländska inflytandet, men vi är en del av Europa och våra hjältar likaså. Märkligt, rent politiskt, men oerhört välspelat. Spännande och med ypperlig dialog. Filmen skildrar i stort sett de historiska händelserna under sommaren 1900.

Det mest intressanta är hur barnen står i centrum. Den franske prästen säger att varje människa är förälder till varje barn. Det är en motkraft mot imperialismen, liksom Ava Gardners fantastiska baronessa - hon styr både sitt eget liv och sin egen död. En fri kvinna mitt bland konventionerna. Det bästa är nog dessa underströmmar som motsäger den imperialistiska tanken om någons överhöghet över någon annan. Och sett ur vår tid med brexit och Trump så visas här det motsatta; hur enighet ger styrka, hur nationer kan samarbeta och därför överleva. En snygg kamp (och vänskap) mellan USA (Charlton Heston) och England (David Niven) förhöjer nöjet. Bara i riktigt bra film kan sådana klichéer uppskattas!

Snygga masscener, fantastiska kostymer, en dräpande hänvisning till Salomos vishet (1 Kung 3:16 - 28) samt en läcker hatt med påfågelsfjädrar (manlig sådan).

Dirty Harry

Betyg: 4 monument

Egentligen är det en western-film, men satt i Los Angeles under tidigt sjuttiotal. Den rättfärdige tar lagen i egna händer och den rättfärdiges moral betyder mer än den borgerliga lagen. Vackert filmad med ett spännande spel mellan mörker och ljus, snygga panoreringar och en magnifik utzoomning i slutscenen. Mer western kan det knappast bli utan att vara det!

Dock ger tidsfärgen inga cowboyhattar utan lite för långt hår och polisonger men fortfarande snygga kostymer. En skolbuss spelar in, en neonskylt med orden ”Jesus saves” samt det stora korset i Mount Davidson Park likaså. Våldsamt och spännande. Men filmen ställer frågor kring den rättfärdiges rätt att skipa rättvisa, om våldets nödvändighet och ohörsamhet mot fega (eller kanske kloka och försiktiga?) överordnande. Kanske kan vi se filmen som en kommentar till Psaltaren 94:21: ”De gaddar sig samman mot den rättfärdige och dömer den oskyldige till döden”. Men vem är skyldig till vad?

19 augusti 2018

The Trip to Italy

Betyg: 1 monument

Det hjälper inte att referera till Byron och Shelley, det hjälper inte att köra bil på serpentinvägar, det hjälper inte att lyssna på Alanis Morrisette. Här finns ingen idé, bara en sorts trött upprepning av förra filmen.

Lika lite som i de andra filmerna (The Trip 2010, The Trip to Spain 2017) handlar det egentligen om Itaien eller om mat - utan om dessa två herrar, Rob Brydon och Steve Coogan, som kivas och försöker bräcka varandra med sina respektive framgångar och kändiskontakter. Det kan bli riktigt bra om det görs med finess och en sorts sårbar underliggande ömhet, men här blir det bara trist. Ursprungligen en TV-serie, borde förbli en sådan!

The Trip to Spain

Betyg: 3 monument

Det finns något rörande över dessa den övre medelålderns män som jag inte kan släppa. De kämpar med relationer, kroppar och sviktande framgång. De är fåniga, cyniska och elaka, men också litterära, allvarliga och genuint roliga som när de sjunger om David Bowies twitterkonto. Upplägget är detsamma som tidigare: de reser runt i vackra landskap och testar  lyxrestauranger för några amerikanska och engelska tidningar. Denna gång i Spanien, men varken maten eller landskapen har någon större betydelse. Det är samtalet, associationerna, imitationerna, de populärkulturella referenserna som är det viktiga: Shakespeare, Roger Moore, Laure Lee, Mick Jagger, Cervantes... Bakom elakheterna och de (ofta) självironiska kommentarerna skymtar en rörande och ganska skör vänskap och en vilja att försöka förstå vad livet går ut på - och det är inte lyxigt god mat, inte poplåtar från sjuttiotalet, inte att upptäcka mer av världen, utan vänskap och kärlek - och sorgen när det inte fungerar.

13 augusti 2018

Leoparden

Betyg: 2 monument

Aristokratins död i 1860-talets Italien, närmare bestämt Sicilien. Garibaldis rödskjortor slåss för en ny tid, nya ideal och en ny klass. Egentligen är det en klassisk klasskampshistoria om hur adeln får lämna plats för borgarklassen, hur tradition, kultur och lojalitet ställs mot pengar och modernitet. I denna omställningstid försöker den gamle prinsen Fabrizio Salinas navigera mellan katolska kyrkan, revolutionen, folket, landet och familjen enligt maximen "man måste förändra för att allt ska förbli som det är". Det är en sorgesång över en gången tid med tjänstefolk i varje hörn, överdådiga fester, palats lite här och var och en självklar koppling till kyrkan, men än mer till jorden - landet Sicilien. Kanske är det Sicilien som är den egentliga huvudpersonen.

Stundtals vackert, men mest långtråkigt. Det blir för lite relation och för mycket idé. Människorna blir symboler eller representater förr än levande personligheter. Den tid den vill spegla är mer dramatisk än själva filmen. Men kanske är det inte bara en skildring av 1860-talet, utan också en kommentar till 1960-talets förändringstid (då den är gjord) - så blir den möjligen något intressantare.

Anmärkningsvärt är hur Jesu ord ur Bergspredikan, Matt 5:13, används men med ett annat pronomen: "Vi är jorden salt"!

10 augusti 2018

Frequently Asked Questions About Timetravel

Betyg: 3 monument

Som alla vet är den främsta regeln när det gäller tidsresor att inte ändra något som har med dig själv att göra, för då kan du sluta existera i nutiden. Då blir det problem om tidsresan sker på en pubtoalett och det egentligen handlar om minuter. Du måste gömma dig för dig själv och det mer än en gång då  samma scen upprepas ett antal gånger ur olika vinklar och tidsperspektiv. Halvkul, lite tröttande, men ändå intelligent gjort - stundtals småkul dialog, särskilt kring begreppet "nerd" som här istället blir "imagineer" och kring absurda filmidéer ("Ninjajoddlaren" exemplevis).

Låten "Total Eclipse of the Heart" har betydelse, liksom misslyckandets svåra konst och Petrus förnekelse av Jesus.

Mannen från Nasaret/The Greatest Story Ever Told

Betyg: 4 monument

Fantastiska klippformationer, svartklädda romerska soldater på bergsryggarna likt apachekrigare, stiliga kamelsilhuetter mot fullmånen... och allt i stort sett bibelcitat, men omkastat och hopsatt på ett elegant sätt. Bäst är Max von Sydow som en stillsamt mild och vänligt bestämd Jesus. En mastodontfilm från 1965 som känns mycket kvar i sextiotalet och kunde varit betydligt kortare. Ändå elegant filmad, oväntade biroller, fin skildring av innerligt troende människor, gott skådespeleri och ett fantastiskt sceneri långt från verklighetens Galiléen. Bland Jesusfilmerna en av de stora klassikerna.

Särskilt tyckte jag om när Jesus samlar de första lärjungarna under en bro och talar lågmält till dem medan olika representanter för delar av den tidens samhälle passerar ovanför. Evangeliet mitt i samhällslivet, men lågmält berättat, utan megafon, för den som böjer sig ner över brokanten och lyssnar.

30 juli 2018

Faces Places

Betyg: 5 monument



En resa ut på den franska landsbygden, men egentligen en resa bakåt i minnet. Här möts modern gatukonst och fransk filmhistoria. Egentligen handlar det om seende, om att se människan, ecce homo (Joh 19:5 i Vulgatas latinska text) och upprätta henne om hon så lever i en nerlagd kolgruveort i Normandie eller arbetar på ett café i Sydfrankrike, en blick för människan i samhällsutvecklingen - men också om Agnès Vardas ögon som tappar skärpa och blir en del av skildringen av åldrandet. Den kanske mest fantastiska scenen är när de utomhus iscensätter en synundersökning med ett tjugotal statister som håller bokstäver i en trappa. Dråpligt, rörande och en tydlig hyllning till den åldrande kroppen. Och hur ser egentligen JRs ögon ut, de han döljer bakom pseudonym och solglasögon?

Lekfullt, oerhört välkomponerat, oväntat både roligt och politiskt. En viktig film om livets väsentligheter!

29 juli 2018

Experimentet

Betyg: 3 monument

Det börjar i en uppgörelse med kristendomen, sedan en uppgörelse med vetenskapen - den beprövade vetenskapen - och slutar i en sorts parodi på alltihop, fast det är nog inte meningen. Det är smart tänkt, smart gjort med snygga filmvinklar och bra skådespeleri, särskilt William Hurt som Ed Jessup. Han är besatt av psykologiska experiment som ska leda till att en primitivare del av den mänskliga hjärnan aktiveras och därmed flyttar människan bakåt i mänsklighetens utveckling. Till det krävs både droger och vetenskapliga instrument. Just kopplingen mellan vetenskap och galna teorier är väl skildrad.

Både skapelseberättelsen och uppenbarelseboken finns med, Bibeln ryms i sin helhet så att säga.

19 juli 2018

Tystnaden (1963)

Betyg: 4 monument

Leif Zern skriver i sin bok Se Bergman att pojken får orden på det främmande språket, ord som kräver hans fantasi, nyfikenhet och uthållighet för att kunna översättas. Och att det är vad som utgör grunden till att en konstnär ska kunna skapas. Jag hade nog aldrig kunnat se filmen på det sättet om jag inte hade läst Leif Zerns ord innan. Istället hade jag sett - och ser - barnets utsatthet. Pojken (Jörgen Lindström), som tillsammans med sin mamma (Gunnel Lindblom) och moster (Ingrid Thulin) befinner sig i någon sorts undantagstillstånd, i en stad under belägring. De är på resa hem men med tillfälligt stopp någonstans där allt är främmande, inte bara det påhittade språket.

Pojken rör sig mellan de vuxna systrarna, den ena med en destruktiv sexualitet och den andra dödsmärkt av sjukdom. Han möter också en uråldrig hotellbetjänt och ett gäng kortväxta varieté-människor. Allt är mardrömslikt och otäckt. Och ändå är brevet med de obegripliga orden, som pojken får av sin moster, något sträcker ut en hand mot framtiden. Ord som kräver hans fantasi, nyfikenhet och uthållighet för att översättas. Ord som trots sin obegriplighet kan hjälpa pojken att göra livet begripligt.


Och trots mardröms-scener går det utmärkt att njuta av skådespeleri och vackra dräkter och klänningar från 1960-talet.

Ant-man and the Wasp

Betyg: 3 monument

För en svenskkyrklig präst finns det inga problem med att kombinera gudstro och en tro på vetenskapen (se Svensk Kyrkotidning, senaste numret Nr 7 2018). Däremot tror jag det är en annan sak med Jesu läkeunder såsom de berättas i evangelierna. I modernitetens namn avfärdar vi det som New Age. Den diskrepansen, eller ska vi säga samstämmigheten, mellan vetenskap och teologi är intressant i den nya Ant-man filmen. Det kvantvetenskapliga är helt ok, att krympa sig till bortom molelkylnivå har inget med gudstro att göra, men när The Wasps mamma återfinns efter trettio år i kvantvärlden - bland björndjuren - säger hon själv att hon förändrats och hennes beröring ger liv och helande, precis som i evangelierna. Det är magstarkt!

Annars som vanligt en rolig lek med storlek, mer nu än i förra filmen, mindre av samhällskritik och mer av familjelycka. Ungefär lika enfaldiga skurkar och knappt lika enfaldiga vänner - en del snygga lösningar; myrbobanan i filmens inledning och de uppbyggda figurscenerierna under eftertexterna. I övrigt förutsägbart, smålustig dialog och en glädje i insikten om insekternas betydelse för världens fortlevnad.


16 juli 2018

Viskningar och rop (1973)


Betyg: 4 monument

Det är något kraftigt ångestframkallande med den röda färgen på väggarna och Harriet Anderssons Agnes i vit särk där hon ligger dödssjuk och svettig i sin säng. Hon är den goda systern och rivaliteten mellan hennes äldre och yngre systrar är förödande. Men samtidigt är det något med de stora håruppsättningarna och just de röda tapeterna, som känns så otidsenligt. Ja, mer som 1970-tal än det förra sekelskifte som jag tänker mig är filmens tid. Inte ens Ingrid Thulin (längst till vänster på bilden ovan) är vacker i peruken med den alltför stora håruppsättningen. Titta på bilder från filmen här (scrolla ner på sidan). Just nu tänker jag att alla kvinnorna i filmen, de tre systrarna och deras hushållerska Anna (Kari Sylwan), representerar olika delar av en och samma person. Och kanske är det Ingmar Bergman själv? 

Maria (Liv Ullman) är den barnsligt naiva lillasystern som aldrig riktigt har vuxit upp och som leker med alla i sin närhet men inte vågar möta död och smärta. Karin (Ingrid Thulin) är den allvarsamma och stränga storasystern som är rädd för beröring och befinner sig på gränsen till galenskap. Eller är hon faktiskt psykiskt sjuk när hon i en av filmens mest smärtsamma och också mest kända scener skär sig i underlivet med en bit glas och sedan smetar blodet kring sin mun. Smärtsamt och obehagligt, på gränsen till det outhärdliga. Men också lite svårbegripligt. Mellansystern Agnes är svårt sjuk i cancer. Hennes viktiga roll för systrarna framgår först i slutet av filmen då vi får se dem vandra i en grönskande park i sina vita kläder (se filmaffischen). Agnes är, liksom den varma och omhändertagande Anna, djupt troende. Hon stod närmare gud än jag, säger prästen (Anders Ek) när han ber vid hennes dödsbädd. Till sist Anna, som inte ber om något för egen del när hon efter Agnes död sägs upp av familjen. Men hon har tagit med sig Agnes dagbok och i den läser hon orden "och jag känner stor tacksamhet mot mitt liv som har gett mig så mycket" framför fotografiet av sin döda dotter. Det är mycket gripande.

I den självbiografiska boken Bilder (1990) skrev Ingmar Bergman så här om Viskningar och rop:
"Att inte vara sentimental med Döden. Låta den framstå, avslöja den i dess fulhet och ge den dess rätta röst och mäktighet."

Sommaren med Monika (1953)

Betyg: 3 monument

Detta må vara en klassiker, men nej, jag tycker inte så mycket om den här filmen. Det är något med tonårsupproret som bara känns så fånigt. Trots detta är ju Monika (Harriet Andersson) en självdestruktiv ung kvinna med längtan att leva vid sidan av samhället, vilket är plågsamt realistiskt och allt annat än fånigt. Harriet Andersson spelar i alla fall sin roll mycket bra, allt medan Harry (Lars Ekborg) bleknar - fast han är den som reder upp det hela, med ungen och allt. Så visst finns här ett drag av ombytta könsroller...

Efter att ha sett filmen får jag lust att läsa Per Anders Fogelströms roman från 1951. Jag tänker mig att skildringen av arbetet och klassperspektivet finns tydligare i den skrivna ursprungsversionen än i den filmade. Inledningsvis blir vi dock bekanta med både Monikas och Harrys arbetsliv, vilket är några scener som jag håller högt, liksom det snygga filmfotot över Stockholms stad och skärgård. Mot slutet av filmen finns också en scen där Harriet Anderssons Monika tittar rakt in i kameran väldigt länge.  Det är starkt och ovanligt i sitt slag. Mycket berörande.

Hancock

Betyg: 3 monument

Om den försupne superhjälten som bara ställer till det och förstör saker. Om hans upprättelse, om hur en sorts mänsklig uppoffring ändå styr världen. Och om att han faktiskt inte är ensam! Mycket våld, många svordomar, stundtals fånigt, men i grunden den genuint kristna tanken att vi är till för andra. Och här citeras ur Bergspredikan, om att vända den andra kinden till (Matt 5:39) lite hånfullt men med mer baktanke än vi först förstår.

Inte så välspelat, men fint på något sätt. Bäst är soundtracket. Bara det är värt ett högre betyg

The Last Airbender

Betyg: 2 monument

Tänk "Den oändliga historien" men en betydligt sämre historia. De fyra elementen hanteras av fyra olika folkslag, men bara en avatar kan hantera alla elementen. Nu har ingen avatar trätt fram på många år och eld-folket förtrtycker de andra folken. Fram tills nu...

En del snygga effekter, men för mycket tai-chi och kvasireligiösa uttalanden. Någonstans bland uppmaningarna om ansvar ekar Joh 15:13; "Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner", men komplexiteten saknas. Det blir trist och ganska  förutsägbart.

15 juli 2018

Bergman - Ett år, ett liv

Betyg: 2 monument

Jag har sett i princip alla Ingmar Bergmans filmer i år och läst ett antal böcker av och om honom. Jag har också sett filmen Allt flyter, som Jane Magnusson skrev manus till. När hon nu gjort en två timmar lång film om Ingmar Bergmans liv under ett år - och det dessutom är året 1957, dvs det år då både Det sjunde inseglet och Smultronstället hade premiär - så är mina förväntningar högt ställda. Jag tänker att Jane Magnusson nog kan berätta något nytt om Bergman, om hans liv och hans filmer. Men tyvärr är det inte så, utan istället befäster hon myten om "det stora geniet". Både genom att fokusera på hans otroliga arbetskapacitet och hans ökända maktfullkomlighet. Människor i Bergmans närhet får ta stryk när att hans skapande blir till. Men ändå hyllas han filmen igenom som "geniet".

Och jag tänker att det hade varit spännande med en film som såg bortanför den gängse bilden av den store "demonregissören" och istället försökte förstå den kreativa och filmskapande människan, på gott och ont. Hur jobbade han? Vad drev honom? Och varför var det så viktigt för honom att göra alla dessa filmer? Det bästa är ändå funderingen kring att det kanske är Fanny som är Bergmans alter ego, och inte Alexander som vi kanske tror. Men det är nog mer troligt att han skrev in sig själv i både Fanny och Alexander...

Om Jane Magnusson hade valt att fokusera på bara ett par av alla de vinklingar som presenteras i filmen hade det blivit en mer sammanhållen och intressant produktion. Och näst bäst är förstås de gamla smalfilmerna från filminspelningarna när det begav sig.

10 juli 2018

Django

Betyg: 4 monument

Det börjar magnifikt med en ensam man som drar en likkista genom ett lerigt landskap. Mer lera, till och med kvicksand, och mycket mer död. Korset på kistan, snart blankt av lera, vittnar om en "mud-Christ", vilket dock visar sig vara fel. Kistan innehåller något helt annat, men kristuslikheten består ändå, trots stöld, mord och lögner - särskilt när Djangos händer krossas i en korsfästelsescen o c h han besegrar döden, i form av Major Jackson och hans band av ku-klux-klan-lika våldsmän med sina röda halsdukar (den enda färgen som står emot leran). Slutscenen är lika magnifik som början; den stapplande, uppresta människan mot den ljusnande himlen och det tomma korset. Frälsningen, uppståndelsen och livet kan börja på nytt...

Bara ledmotivet gör filmen sevärd, liksom musiken i stort, särskilt när mexikanarnas hästar skrittar i takt till musiken. Elegant!

08 juli 2018

Dunkirk

Betyg: 4 monument

Det är otäckt och skakande, ljudet är alldeles för högt (= realistiskt) och människan visar både sin vackraste solidariska sida och sin hänsynslösa egoism. När det gäller överlevnad är få hjältar; de skadade offras, kamrater överges, allt för de egna överlevnadens skull. Säkert ytterst realistiskt, liksom filmens huvudidé; en kritk av hjälterollen där de döda hyllas som hjältar oavsett vad det gjort, medan de överlevande betraktas med misstänksamhet. Egentligen är det en film om människan, hur hon fungerar i de mest utsatta lägen - det är både vackert och fult. Stundom nära Psaltarens 8:e psalm, stundom långt därifrån.

04 juli 2018

Of Time and the City

Betyg: 4 monument

Det är poetiskt, långsamt, liksom lite dröjande med klipp från journalfilmer från de första åren efter krigsslutet och framåt, ackompanjerade av poesi, klassisk musik och eftertänksamma minnen. Porträttet är inte enbart vackert, här finns en glödande vrede mot katolska kyrkan och en tydlig kritik mot moderniteten. Ändå, ömsint med barnen som en sorts anonyma huvudpersoner - i alla klipp finns barn med. Barn som lär sig gå, barn som gungar mitt i vintern, barn som blir rädda för duvor, barn som sjunger sånger och ramsor, barn som har strumpor på händerna i brist på vantar, barn som lever sina liv i staden. Fast egentligen är det ju staden Liverpool som är huvudperson, staden - den något nedgångna - med sina levande människor och sina barn!

Musikvalet är fascinerande och oväntat. Bruckner inte Beatles och det är helt ok. Men framförallt är det väldigt fina klipp och bildkompositioner där stadens förändring långsamt träder fram.

28 juni 2018

Blade of the Immortal

Betyg. 3 monument

Det är i grunden en bra historia om ursprung och klass, plikt och förräderi, rättfärdighet och svek, död och makt - men det är alldels förfärligt blodigt. Kroppsdelar far runt, svärd tränger genom kroppar, blod rinner över sluddrande läppar. Det är lite synd. Med mindre våld och mindre scener där en man segrande slåss mot minst tre hundra fiender kunde det ha blivit en riktigt bra film. Anslaget i sagans form och den moraliska aspekt som vi anar bådar gott, liksom de starka kvinnliga karaktärerna.

Vi befinner oss i Japan under shogunernas och samurajernas tid - en sorts allmän dåtid - men i slutscenerna förstår vi att moderniteten är på väg. Krutet introduceras och hjältarnas tid är förbi. Det mest intressanta, förutom de mycket fina miljöerna är diskussionen kring odödlighet. Manji är odödlig och ser det som en förbannelse att inte få lov att dö. När möjligheten ges så offrar han ändå sin död för att rädda en flicka han genom sitt samvete känner ansvar för - han väljer fortsatt liv! Så många mäniskor dör filmen igenom, ändå segrar livet på något vis. Märkligt!