Temple Grandin

Betyg: 5 monument

Hur visas en människas tankar på film? Ofta sker det med en sorts surrealistiska drömbilder. Men inte så när det gäller Temple Grandin, då handlar det om matematiska beräkningar! Hennes autism gör att hon ser och tänker i matematiska kategorier och att hon dessutom utan ansträngning kan urskilja individerna i kollektivet - i hennes fall varje enskilt djur i de enorma flockarna av kor som samlas till slakt i den amerikanska mellanvästerns slakthus. Hennes idéer om varje varelses rätt till en värdig död förvandlar dessa slakthus för alltid. Men vägen dit är inte enkel, att både vara kvinna och höggradigt auitstisk borde inte vara en framgångsrik kombination i amerikanskt femtio och sextiotal, särskilt inte i mellanvästern. Men hennes funktionsnedsättning är också hennes styrka. Den starka drivkraften, förmågan att på något vis ändå bortse från det som står i vägen, det hundraprocentiga engagemanget i de egna idéerna gör att hon lyckas mot alla odds. Idag är hon som professor i djurhållning den mest inflytelserika personen när det gäller djurhållning i USA, samtidigt som hon är en aktivist för autistsika personers rättigheter.

En fascinerande film om en fascinerande kvinna. Mycket väl filmad, mycket väl spelad, särskilt när det gäller rösten!. Framförallt gör den henne begriplig, och därmed också andra männsikor som lever med autism av på olika sätt.

Valhalla Rising

Betyg: 1 monument

Oändliga vidder. Tysta män. En fånge, några som vaktar. Våld. Fångvaktarna slås ihjäl. Fången är fri, men lika tyst. Det enda ögat stirrar uttryckslöst i fjärran. Och det är väl problemet, det blir uttryckslöst, trist och oändligt långsamt. En grupp krigare med båt dyker upp, samma sak. Tysta män, nu med än mer stripiga frisyrer, våld och oändliga vidder - möjligtvis några fler träd. Ännu mer våld, sedan tar det slut.

Det är vad man skulle kunna kalla ett praktpekoral vad gäller filmningen, motljusbilder, kontrasterande färger, långa svepningar med kameran - mest att likna vid en sorts krispigt reklamfoto.

Den enda poängen är krigarna med båt som är på väg till Jerusalem men de vet ju inte alls var det ligger och kommer helt fel. Det känns ganska trovärdigt. Annars uttrycker de en ytterst primitiv kristendom - mest en ordfernissa över den gamla hedendomen. Kanske trovärdigt det med.

The Island

Betyg: 3 monument

Snyggt. Välgjort och snyggt. Men är det så mycket mer? Det är en  klassisk berättelse om framtidsvärldens uppdelning och de öde landskapens monotoni.

Instängda under jord produceras kloner för de rika att använda då de drabbas av åldrande och sjukdomar, en sorts odlade reservdelar. Någon sorts biologisk bugg gör att några av dem faktiskt också ärver minnen och kan på så sätt föreställa sig något annat än dagarnas ständiga upprepning av arbete, träning och kontrollerad kosthållning. Revolten och flykten blir möjlig. Stora summor står på spel om klonernas mänsklighet blir avslöjad, så jakten inbegriper legosoldater, helikoptrar, tungt beväpnade motorcyklar och annat som hör actiongenren till. Ganska trist i längden. Jag saknar det relationella. Ansatser finns, men de blir inget mer än ansatser...

Återstår då en snygg film. Snygg, välgjord och halvspännande.

Hennes majestät Mrs. Brown

Betyg: 3 monument

Det finns en tydlig uppdelning, naturligtvis. Tjänarna i källaren, de kungliga i gemaken. Fattas bara annat! Och så Mr Brown, drottning Victorias handplockade tjänare, som har tillgång till bägge världarna. Det gör honom impopulär både "upstairs" och "downstairs. Man skulle också kunna tänka att han blev impopulär för att han är ganska otrevlig.

Någon sorts vänskap utspelar sig  mellan drottningen och Mr Brown, kärlek säger några. Det vet vi inte. Det vi vet är att Mr Brown är bra på hästar, att han är skotte, att han flätar sitt hår och går barbent året om. Lite trist är det med denna fantastiska skotska stereotyp - hård, rättfram, och enkel. Varför denna manlighetskult kring det skotska, finns det inga kvinnor i Skottland! Visst han går i kjol och flätar håret, men företräder ett manlighetsideal som tycks hämtat från stenåldern.

Bortom denna stereotyp är det vackert spelat, inte särskilt spännande, men hederligt hantverk. Bäst är Anthony Sher som premiärminister Disraeli, lagom arrogant, lagom manlig.

Wrath of the Titans

Betyg: 3 monument

En sorts förhistorisk tid då man stred i bronshjälmar och det var ganska självklart att både gudar och halvgudar vandrade bland människorna. Egentligen handlar det om sekulariseringen, som börjar här. Gudarna har nästintill glömts bort, få tillber dem, få besöker templen och till slut så dör de en efter en - förvandlas till sand och sedan tomhet. Människorna förblir, men gudarna försvinner. Zeus förebådar detta genom att säga till sin son, halvguden Perseus: "Att vara halvt mänsklig gör dig starkare än en Gud". I Kristus går det mönstret igen. Det är Kristus mänsklighet som gör att segern över döden och ondskan är möjlig, inte gudomligheten - i övrigt finns det inget kristuslikt över Perseus.

Man kan se filmen som en allegori över sekulariseringen där det som överlever är en lutherskt färgad, paulinsk kristendom, när Hades (den ende Gud som överlever) konstaterar: "Jag har förlorat all min kraft. Hur mycket starkare är jag inte utan den!" (2 Kor 12:9). Men man kan naturligtvis se den som en god äventyrshistoria med snygga pegaser, läskiga cykloper, omöjliga labyrinter och en magnifik Fader Kronos som kastar magma omkring sig - då hjälper bronshjälmarna föga!

Gravity

 

Betyg: 4 monument

Det är lätt att se Gravity som en skapelseberättelse. Ur intet, tyngdlösheten, skapade gud jorden och med den tyngdkraften. När jag slår upp ordet "gravity" så läser jag att det förutom tyngd och tyngdkraft också betyder allvar, allvarlighet och värdighet. De orden passar väl in på filmen och hjälper mig att förstå vilket mångbottnat konstverk detta är. Inte alls bara ett rymdäventyr - ensam astronaut kämpar mot universums makter - utan också en existentiell berättelse om vad det är att vara  människa och vad som är viktigt i livet. Och här menar jag att det trots den ensamma skådespelaren (Sandra Bullock) finns ett oerhört viktigt relationellt fokus. Jo, George Clooney är också med i filmen, men det är Bullocks karaktär Ryan Stone som det handlar om.

Ett annat sätt att beskriva filmen är genom citatet "ingen människa är en ö". Vi blir till genom våra relationer med andra människor. Vi får vår näring och glädje och livskraft genom dem, men också vår sorg och smärta. Ryan Stone kämpar med sin sorg i dödsskuggans dal, kanske är den tyngdlösa tillvaron i rymden rentutav helvetet? Där virvlar otäckt rymdskrot runt i en fasansväckande hastighet och hotar att förgöra henne. Det är också en film om sorg och djup depression, och om hur hopp och livskraft kan väckas. En livskraft som behöver allvar, värdighet och närvaro av en annan mänsklig varelse för att kunna finnas.

Jag är imponerad av de lager av betydelser och tolkningar som går att utläsa ur den här filmen. När jag ser den tycker jag nästan att den är lite tråkig, alla 3D-effekter till trots. Bullock och Clooney svävar runt i rymden och försöker hålla reda på sina redskap som far iväg i tyngdlösheten och hålla sig borta från rymdskrotet som hotar att förgöra dem. Då och då skymtar vi det blågröna klotet som är vår Jord eller en hänförande soluppgång. Visst finns det en spänning á la rymdäventyr i händelseförloppet, men jag vill ändå påstå att det största som sker är förändringen i den lilla människan. Mycket vackert och sinnligt skildrat.

Den store skønhed/La grande belezza

Betyg: 4 monument

Det är naturligtvis vackert, mycket vackert. Rom om natten, Rom i gryningen, Rom under de tider på dygnet då de dygdiga sover. De andra dansar, dricker alldelse för mycket och pratar mest om sig själva, men någon enstaka gång sägs en sanning så tydligt att alla kan höra den.

Intellektuell överklass, fantastiska våningar med utsikt över Colosseum och Forum Romanum, överdådiga fester i fantastiska omgivningar och samtidigt en stark känsla av tomhet. Människor dör, älskar, försvinner. Det enda som består är stadens skönhet. Kanske är det så med Rom, att inget och ingen kan mäta sig mot själva staden. Det enda möjliga är att ge sig av, att lämna. Vilket också Jepp Gambardella, den intellektuella playboyen som lever på ryktet om den bestseller han skrev en gång för länge sedan, gör. Resan går bakåt,  hem till rötterna - i Rom finns inget utrymme för att rota sig.

Det intressant med filmen är att nästan alla skådespelare är femtio plus eller mer - de vilda festerna till trots.

Kasper Hauser - var och en för sig och Gud mot alla

Betyg: 5 monument

Så vacker! Språket, fotot, skådespeleriet, stämningen där tiden tycks gå långsammare än idag. Den märkliga historien om hittebarnet Kaspar och hans möte med civilisationen i form av tysk artonhundratalssmåborgerlighet. Mycket kretsar kring språket, men än mer den grundläggande förståelsen av vad det innebär att vara människa.

Min tyska är så dålig att jag först inte begrep undertiteln - den var inte heller översatt. Så jag såg filmen utan att fundera över Guds agg mot mänskligheten. Men jag noterar så här efteråt att här finns ingen nåd. All omtanke har en baktanke. Kaspar är inte först och främst en människa utan ett fenomen, ett intressant studieobjekt, något som roar och oroar. Vi får aldrig någon förklaring till varför han lämnades eller växte upp i källarhålan och vi får ingen förklaring varför han dödas. Det behövs inte. Förklaringarna är ointressanta, det intressanta är hur vi möter varandra, den okände, den andra.

Betties resa

Betyg: 2 monument

Jag tycker Jeanette Gentele i SvD har sina poänger i sin recension av filmen. Bl a uppskattar jag det lustfyllda rökandet (mycket oväntat), det vackra franska landskapet (inte fullt så oväntat), de alldeles vanliga fransmännen som Bettie möter under sin resa och Nemo Schiffman som spelar Betties dotterson Charly. Naturligtvis uppskattar jag även Catherine Deneuve (andra filmer med henne har jag skrivit om 2009 och 2011), men det räcker liksom inte.

Mina invändningar är främst två: slutet är bedrövligt dåligt och filmens manus ungefär lika illa. Den ganska dystra och sorgliga filmen slutar i en slags sorglöst gulligull som för mig bara blir irriterande.  Dessutom saknas alltså en berättelse och istället får vi del av en massa olika berättelsetrådar som det aldrig spinns vidare på, vilket gör att handlingen blir smått obegriplig och ointressant. Kanske är det meningen men det blir tråkigt och är inte rättvist mot huvudrollsinnehavarna som verkligen gör sitt bästa.

10 000 BC

Betyg: 2monument

 

Jägar och samlarfolket från de snöklädda bergen möter de jordbrukskunniga slättborna och enas med dem för att besegra den överlägsna civilisation som förslavat dem. En civilisation som både bygger båtar och pyramider (med hjälp av slavarna). Men som också bygger på en lögn och faller samman när lögnen avslöjas.

Det är en hjältesaga där hjälten med sitt mod och sin framåtanda bildar grund för den nya civilisationen. Men istället för att bli en allegori över en kapitalism som bygger på luftslott blir det en kritik av en alltför vek, nästan feminin, ängslig stadskultur som förslavat de ädla männen (och visst kvinnorna också) från bergen och de öppna slätterna. Ganska unket, faktiskt!

Det som räddar filmen är miljöerna. Vidsträckta, vackra landskap där mäktiga urtidsdjur som sabeltandade tigrar, livsfarliga jättestrutsar och mammuttar skapar en atmosfär av saga och viss skönhet.

Man of Steel

Betyg: 3 monument

Det börjar bra med spännande civilisation, relationer och sådana där fina, högtravande filosofiska sanningar sagda av män med skägg och djup, förtroendeingivande röst. En viss inblick i en komplicerad barndom där den egentliga identiteten hänger i luften. Sedan blir det värre. Explosioner och explosioner och asfalt som krullar sig när de slåss och gasbilar som exploderar och skyskrapor som rasar samman och fler explosioner. Bomber och granater. Ganska tjatigt till slut.

Vad handlar det om? Kanske en frihetlig liberal syn på människans utveckling versus en mycket uttalad predestinationslära. Där individen inte bara är förutsagd att gå i en viss riktning, utan också konstruerad för det. General Zod är från sin tillblivelse i Kryptons födslokammare skapad för att kriga och försvara sitt folk - han kan inget annat. Medan Kal-El är den förste på Krypton att födas naturligt på flera hundra år och därför fri att följa sitt samvete. Finns det en fingervisning i att de goda bär det hebreiska gudsnamnet El, Kal-El (själva stålmannen) och Jor-El (hans far), eller ska vi se det som en slump? Gud som  grund för människans frihet att välja efter sitt samvete?

Clash of The Empires/Age of the Hobbits

Betyg: 1 monument

Riktig B-film. Utspelar sig på ön Flores i Indonesien för 12 000 år sedan, där man funnit skelettdelar av mycket småväxta människor. En sorts trädlevande hobbittar som är vegetarianer och dyrkar moder jord. De attackeras av de grymma, köttätande grottmänniskorna och måste ta hjälp av jättarna för att rädda sitt folk. Jättarna är de som sedan blir vi människor.

En sorts paleoantropologisk äventyrsfilm med ullhåriga noshörningar, gigantiska giftvaraner, flygande ödlor, enorma spindlar och blodtörstiga grottmänniskor. Här står de goda, intelligenta, vegetarianerna som kan konsten att så och skörda mot de enfaldiga, destruktiva köttätarna som till och med offrar och äter sina fångar. Det blir aldrig särskilt spännande, det mesta är taffligt gjort.

Ett visst intresse kan jag som teolog uppbringa inför tankarna kring "earthmother" och "heavenfather" Två skilda gudsbilder som i slutet tycks länkas samman. Men, nej det hjälper inte, detta är faktiskt en riktigt dålig film!

This must be the place

Betyg: 3 monument

Det är något med udda filmer som griper mig, samtidigt kan det vara just det udda som stjälper filmen. Jag vet inte riktigt om det är så här, kan inte bestämma mig om det. Någonting i Cheynnes skörhet, någonting i det judiska, någonting i relationerna som jag inte begriper...

Det handlar om hämnd, om förintelsens konsekvenser, om en uttråkad popdiva, om judiska nazistjägare, om att hitta sig själv någonstans bortom historien och hämnden, om att tala helt utan magstöd, om vårt ansvar för varandra som människor, om Predikarens ord om att allt är tomhet (Pred 12:8) och hur de orden nog i slutscenen ändå blir motsagda.

Sean Penn gör en lysande rolltolkning av Cheyenne, känslodöd och samtidigt intensivt levande bakom sitt lager av smink.

Monica Z

Betyg: 2 monument

Efter att ha sett filmen om Monica Z så inställer sig frågan: Varför har denna film ö h t skapats? De mest troliga skälen verkar vara för att få göra nyinspelningar av Monica Zetterlunds musik och för att få filma tidstypiska miljöer och kläder. Visst är huvudrollsinnehavaren lik den riktiga Monica, visst sjunger hon väldigt bra, visst är tidsskildringen typisk och visst är musiken bra. Ja, visst. Det är  onekligen en viss behållning av filmen, även om jag saknar Monica Zetterlunds röst otroligt mycket.

Men det största problemet med filmen Monica Z tycker jag är att den saknar berättelse. Manuset är "platt" och här finns ett utsnitt av händelser, som följer på varandra i en exakt kronologi, men det blir aldrig en berättelse om en verklig människa. Jag kan inte låta bli att fundera på hur det hade blivit om det varit Monicas egna inspelningar som ledsagat oss genom en dokumentär berättelse om hennes liv. Och om det i filmen funnits försök att förstå människan Monica Z och hennes liv.

Små citroner gula

Betyg: 3 monument

Det här är ett lysande exempel på när en film är bättre än boken filmatiseringen bygger på. Filmen Små citroner gula är rakare och enklare berättad än boken med samma namn. Det blir en mer renodlad och därför intressantare historia. Tro mig, jag har läst boken. Filmen får mig faktiskt att skratta högt några gånger, vilket jag inte gjorde när jag läste boken. Men kanske är det inte Teresa Fabiks förtjänst, det är hon som står bakom filmen, utan Rakel Wärmländers, det är hon som spelar huvudrollen Agnes. En dålig bok, blir så en medioker film, som i sin tur blir sevärd tack vare en mycket god skådespelarinsats.

Mördaren ljuger inte ensam

Betyg: 3 monument

Midsommar i skärgården i en svunnen tid. Ett sorts förföriskt skimmer finns i både naturen, umgänget, kläderna och iscensättningen. Trots morden är det ett sockersött, gulligt samspel mellan huvudpersonerna i detta kammardrama á la tio små negerpojkar. Ändå är det något som gör att filmen är sevärd. Kanske Maria Langs dialog? Och spänningen mellan huvudpersonerna, som öppnar för ett triangeldrama. Kanske är det helt enkelt namnen - Puck, Eje, Rutger... Kanske också att relationerna är intelligenta och intrikata. Eller varför inte slutet, som så väl knyter an till filmens början. Ett riktigt fint "kammarspel", fast på en ö i skärgården. Och definitvt värt att ödsla tid på en regnig onsdagskväll i oktober.

The Scorpion King 3 - Battle for Redemption

Betyg: 1 monument

Det är märkligt hur äventyrsfilmer ofta kryddas med livsvisdomar som i en annan filmisk kontext skulle kunna kännas seriösa, men här enbart blir patetiska. Huvudpersonen Mathayus säger vid ett tillfälle: "Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för det som skett" Svaret han får kommer som en pisksnärt: "Då har du ingen framtid". I sig en utvecklingspsykologisk sanning och god själavård, men i sammanhanget blir det så platt, så platt. Troligtvis för att personteckningen är plattare än en serietidning och storyn än värre.

I en sorts antik tid, enligt de tidigare filmerna det man bibliskt kallar abrahamitisk tid, tar sig en, tydligt europeisk, egyptisk tronpretendent med en till synes romersk armé till det som borde vara Indien och möts där av stridande burmeser eller möjligtvis thailändare och ninjakrigare. Vår hjälte, Mathayus får en än gång en "rolig" sidekick till hjälp - här en fet tysk vid namn Olav(!), när han besegrar den grymme tronpretendenten och hans spökkrigare för att få prinsessan och hela kungariket. Mycket slagsmål är det. Inget annat var att vänta, men däremellan är det tomt!

Bäst är elefanterna.

Ingen riktig finne

Betyg: 4 monument

Jag erkänner, jag är svag för män som gråter på film. En gång såg jag en bollywoodfilm där hjälten grät sig igenom precis varenda scen. Det fanns hela tiden något att gråta över: glädjen, sorgen, längtan, smärtan, olyckliga kärleken, lyckliga kärleken... Ja, ni vet själva. I Ingen riktig finne fälls en hel del tårar och det finns det också skäl till. Det handlar om Kai som växte upp som "Tuve-finne" i Göteborg och plötsligt, efter tio viktiga år, återvände till Finland med sina föräldrar. Och det handlar om Kais pappa Tauno, som har druckit alldeles för mycket alkohol. Och förstås om relatione mellan dem båda. När Kai som vuxen inser att han inte känner sig hemma någonstans i tillvaron reser han tillbak till Göteborg med sin pappa.

Finast är det när Kaj försiktigt börjar använda sin göteborgska och säger små ömma ord till sin son och fru på svenska när han pratar med dem i mobilen. Musiken i filmen är också ett stort plus. Den framförs av Månskensorkestern tillsammans med olika sångare och på olika platser runt om i Finland och Sverige, t ex vid Slussen. Titta och lyssna på filmklippet ovan!

Himlen är oskyldigt blå

Betyg: 3 monument

Ja, det finns massor med den här filmen som inte är bra. Jag har hela tiden en känsla av att det kan bli en kalkon precis när som helst. Ändå är det några saker som gör att jag trots allt tycker att den är hyfsat bra, eller åtminstone sevärd. En av dem är förstås den snygga 1970-talsmiljön, med kläder, frisyrer, miljöer och gester. Finns det någon idag som stryker undan den långa luggen på det sätt som vi gjorde då?

En annan av de saker jag gillar med den här filmen är musiken. Ted Gärdestad är alltid Ted Gärdestad och när Moto Boy mot slutet sjunger Young love så är det bara att inse att allt definitivt inte var bättre förr. Men det som gör att jag uppskattar den här filmen mer än jag trodde är ändå den tydliga klasskildringen. Huvudpersonen Martins osäkerhet mot rike kompisen Mickes självsäkerhet. De rika och självsäkra föräldrarnas oförståelse för vad de med sin missriktade hjälpsamhet gör med Martin. Och Martins föräldrar i höghuslägenheten, suveränt spelade av Amanda Ooms och Björn Kjellgren, med sin brun-beiga tafatthet.

The Scorpion King - Rise of a Warrior

Betyg: 2 monument

Vad kostade en båtresa til Alexandria under förhistorisk tid? Och hade man verkligen båtbiljetter tillverkade av bränd lera? Det kan man fundera över, men kanske än mer över manligt - kvinnligt i detta hjälteepos som leder ner i underjorden - förvånansvärt lik dödsriket i Pirates of the Caribbean - och avslutas med en kafkaliknande förvandling. Särskilt slutstriden får mig att fundera över Paulus ord i Galaterbrevet: "nu är inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna" (Gal 3:28). Mathayus - huvudpersonen som mest liknar en mycket ung Conan Barbaren - slåss i palatsets tronsal med sin svurne motståndare, medan Layla - mer syster än älskarinna - och Fong - den före detta slaven - räddar staden och mäniskorna. Hade enbart Mathayus segrat blev det ingen hjältesaga, för då var alla mäniskor som skulle ha hyllat honmom döda och om enbart Layla och Fong segrat så levde ondskan kvar och striden måste fortsätta. Det är i den gemensamma segern hjälten skapas - man, kvinna, slav, fri behövs för att skapa en hjälte. Att sedan hjälten är den fria mannen är väl bara att tillskriva det usla genustänkandet i dålig action film.

Melancholia

Betyg: 4 monument

Det är något med det gula ljuset, varmt , vackert och sagolikt. Samtidigt som det är en del av katastrofen. Men katastrofen utlöses inte av det vackra, utan av den ensamhet som ligger så djupt förankrad i rollkaraktärerna att ett bröllop bara blir en ironisk gest, en skrattspegel där ensamheten bryter sig fram i var och en. Katastrofen är kanske ett resultat av det, ensamheten som leder till jordens undergång eller så är det bara är en gestaltning av Justines sammanbrott. Det är en lika stor katastrof i vilket fall, för de inblandade.

Det enda som kan motverka ensamheten är den ynkliga koja av tunna grenar som Justine bygger åt sin systerson. Där kan deras händer mötas, där måste ensmaheten stå utanför. Där föds hoppet om en möjlig värld - mitt i katastrofens centrum. Vackert, tänkvärt, sorgligt, hoppfullt...

Ärans män

Betyg: 2 monument

Det finns en del amerikanska filmer som känns väldigt internt amerikanska. Detta är en av dem, liksom The Alamo. Kanske för att de berör USAs historia, men än mer för att de inte förmår lyfta sig till ett mer allmänmänskligt perspektiv. Berättelsen om det första (?) regementet under Amerikanska inbördeskriget som enbart bestod av svarta soldater (undantaget officerarna), skulle kunna lyfta till ett allmänmänskligt plan, men gör aldrig det riktigt. En scen undantagen, där den piskade menige soldaten vägrar försoningen med sin vite officer och säger nej till att bära regementsfanan - deras samtal berör rasism och våld på ett strukturellt plan, men sedan blir det inte mer. Tyvärr, bär han ändå fanan i slutstriden!

Mycket män som dör i onödan, öppna led som marscherar rakt mot kanoner och gevärseld, samtidigt som ord som ära, viljestyrka och karaktär betonas. Känns djupt omänskligt. Också detta att det är den militära disciplinen som gör män av förlästa poettyper. Så dumt!

Vackrast är den improviserade gudstjänsten kvällen före den ödesmättade slutstriden - bön, vittnesbörd och sång. Tätt, ärligt och att i det sammanhanget anknyta till Noa-berättelsen (1Mos 6:5-8.22) gör den inte bara till en uppståndelseberättelse, utan också revolutionär. Efter stormen byggs det nya.

Märkligt att denna film fått tre Oscar!

The Scorpion King

Betyg: 2 monument

Som att läsa en serietidning, men då en ganska dålig serietidning. Många män med mycket muskler, undersköna kvinnor, en knasig professorstyp, en väluppfostrad dromedar och så den obligatoriska sidekicken som bara är fånig. Det intressanta är varken personteckningen, eller handlingen utan lokalfärgen. Filmen utspelar sig nämligen i staden Gomorra, känd från Bibeln som en av de städer Gud, på grund av dess ondska, lät "ett regn av svavel och eld" falla över (1 Mos 19:24). Varför filmen utspelar sig just i Gomorra, framgår inte. Jag kan inte se några kopplingar till bibelberättelsen. Troligtvis är det bara namnet som ska ge en sorts gammaltestamentlig, katastrofkänsla. Tiden är diffust uråldrig, men naturligtvis har den klurige professorn uppfunnit både krut, kastmaskin och kikare.

Titeln får en förklaring en bit in i filmen, men det är troligtvis i de kommande filmerna (det finns två filmer till om Skorpionkungen) som konsekvenserna blir synliga - dvs att ha skorpiongift flytande i ådrorna. Spännande!! Tveksamt...

Cirque du soleil - Worlds Away

Betyg: 3 monument

Egentligen en filmad nycirkusföreställning där en tunn ramhandling introducerar föreställningen:
en ung kvinna ser en trapetskonstnär falla till marken under en föreställning på en nergången cirkusshow i mellanvästern. Manegen rämnar och hon dras med i fallet ner i en magisk värld där akrobater flyger, simmar, brinner runt om henne. Som en stillsam Orfeus vandrar hon från den ena märkliga miljön till den andra sökande mannen som föll. Världar öppnas, jorden rämnar, vattnet täcker allt, luften fylls av varelser - allt är möjligt även det omöjliga. Till sist finner de varandra och deras flygande dans andas lätthet och djup glädje. Det är vackert, mycket vackert... men lite tråkigt.

Det fantastiska tröttar i längden, det häpnadväckande blir långtråkigt, tyvärr. Framförallt beror det på saknaden av en hållbar story. I den magiska världen avlöser konsterna varandra, medan handlingen går förlorad - föreställningen är också sammansatt av Cirque du Soleils bästa framföranden från en rad olika uppsättningar - det hjälper inte hur fantastiskt det är.

En blandning av balett och TV-spel - där det mest fascinerande är att allt framförs helt utan ansträngning. Ingen anfådd extra andning, inga svettpärlor, utan allt sker så lätt, så lätt...

Battleship

Betyg: 2 monument

Ung man lever utan styrsel. Nystart krävs. Marinen kallas in. Klassisk upptakt om den nya männsikan som skapas ur det gamlas kaos. Här blandas både en evangelikal syn på människans förmåga att helt kunna starta om och en mer luthersk människosyn som säger att vi ständigt misslyckas i vår strävan att förändra oss vilket är gott i sig så länge vi strävar efter förändringen. Problemet är att detta sker i en hierarkisk ordning och det är i princip den som skapar förändringen. Utan hierarkier, ingen förändring och ju starkare grepp hierarkierna får, desto mindre intressanta misslyckanden.

Men det är inte en utvecklingsfilm, utan en äventyrsfilm, byggd på ett dataspel, där amerikanska marinen (med viss hjälp av den gamla fienden Japan) strider mot övermäktiga utmojordingar. Mycket går sönder, hjältar föds, gamla män får modet tillbaka och fiender förbrödras - det är som det brukar, med andra ord. Det mest intressanta är interirören från en klinik för skadade soldater där proteserna talar sitt tydliga språk. Dock finns ingen som helst koppling mellan dessa lemlästade människor och det våld och den vapenarsenal som resten av filmen handlar om.

Plughead

Betyg: 2 monument

                                               Illustration: Marc Chagall
Detta ingår; händelse som gör att huvudpersonerna måste fly - mot sin vilja tillsammans - möte med läskiga varelser - giftiglar - möte med märklig sidekick - i det här fallet en cigarrökande vegan från Jersey - möte med banditer i öknen på motorcyklar (alltid dessa banditer i öknen på motorcyklar), strid mot de onda skurkarna som tycks ha övertaget, kärlek som uppstår efter slutstriden o c h, höll jag på att glömma, de obligatoriska dumma poliserna som ständigt kommer försent. Allt förpackat i en sorts retroframtid, med en död jord och liv i enorma garage och hangarer under ytan.

Kanske handlar det om romantik versus teknik, men så enkelt är det inte för i slutscenen tas tekniken till hjälp för att romantiken ska bli optimal (= solnedgång, vita hästar på en strand, måsar som skriar ensligt långt borta, vågor som rullar in...). Snarare handlar det om liv versus död, där den smärtsamma kärleken gör livet möjligt. Det som Symeon talar med Maria om i Lukasevangeliet: "ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd" (Luk 2:35). Det svärdet avgör slutstriden som utspelar sig i hjärnan, eller själen om vi så vill. Ett flammande svärd som också påminner om att den paradisiska tillvaron inte är möjlig längre(1 Mos 3:24). Det förtar en del av det romantiska skimret från slutscenen, kanske är det meningen.

.... eller så är det helt enkelt en ganska dålig science-fiction film utan mening och innehåll.

Min sköna tvättomat

Betyg: 3 monument

Mycket 80-tal, mycket politik, en del kärlek, men mest 80-talspolitik. Margaret Thatchers England med National Fronts marscher genom invandrartäta stadsdelar. Omar växer upp i detta, till en början helt opåverkad av allt som händer runtomkring. Lika leende hela tiden går han så väl sin gangsterkusin som sin förre detta vän, numera nationalfrontanhängaren, till mötes. Sen visar det sig inte riktigt vara så, förutom att kusinen är ganska obehaglig. Kärlek uppstår och Omar drar vid ett tillfälle av sig leendet och läser lusen av sin älskare och dennes brittiska kolonialism. Ändå är det som om denna och andra mer politiska monloger blir en sorts tal i filmen som får allt att stanna upp och det känns väldigt påklistrat. Synd, för det som sägs är nog så viktigt, men det är som att regissören inte riktigt litar på berättelsen, utan måste lägga till politiken. Den finns där ändå, högst påtagligt!

Det bästa är, förutom den försupne marxistiska fadern, skildringen av den pakistanska medelklassfamiljens assimilering i det engelska samhället. Absurd, men samtidigt trovärdig.

Brokeback Mountain

Betyg: 4 monument

Vad gör den här filmen så bra? Berättelsen? Sceneriet? Skådespelarna? Tja, kanske allt sammantaget, men egentligen något helt annat: det vardagliga! Det är en berättelse om vardaglighet, arbetets monotoni och stunderna av lycka när arbetets ansvar kan glömmas bort. Korta stunder, men laddade av kärlek och längtan. Men också vardagligheten i karaktärerna där deras roll som just arbetande är central, och de vardagliga familjesituationerna. Kanske reser sig bergslandskapen över det vardagliga, men här skildras också trista småstäder och ensamma gårdar på prärien.
   Budskapet, berättelsen om den i tiden omöjliga kärleken mellan två män, är i sig inte alls vardaglig, men genom hur den skildras så blir den också det och det tror jag är behållningen med filmen. Det är inget märkvärdigt, det är en del av vardagen. Sådan är också kärleken.

Att det sedan är utomordentligt skådespeleri, fantastiskt filmat och en bra story talar inte emot det vardagliga.

The Rum Diary

Betyg 3 monument

I grunden är detta en mycket politsk film, problemet är bara att Johnny Depp inte spelar politiskt övertygande. Han kan dricka rom, umgås med vackra damer och bli upprörd å personliga vägnar, men det blir inte politik av det. Kanske var Hunter S Thompson inte heller särskilt politisk, men berättelsen i sig ger utrymme för politik: det fattiga Puerto Rico i kontrast till de överviktiga amerikanska turisterna som inte ser fattigdomen - som inte överhuvudtaget ser något annat än bowling och hotellpoolen, cyniska affärsmän som ser möjligheter att exploatera det oexploaterade och fega journalister som blundar för verklighetens orättvisor.

Paul Kemp (Johnny Depp/Hunter S Thompson) kommer till en avdankad amerikansk tidning på Puerto Rico under tidigt sextiotal. Snabbt ser han cynismen, dubelmoralen och fegheten och vill nog egentligen göra något åt det, men handlingen kommer försent och det blir för lamt...

Bäst är följande citat: "Beasts of obesity. Asses that wouldn't feel an arrow. The great whites. Probably the most dangerous creatures on earth." - om de amerikanska turisterna.

Skyfall

Betyg: 4 monument

Det finns mycket att gilla med den senaste James Bond-filmen. Blinkningarna till de tidigare filmerna, komplexiteten i relationerna och den otäcka, onda skurkens karaktär (jag kommer aldrig att kunna se Javier Bardem igen utan att rysa) och sist men inte minst det outgrundliga temat Åldrande. För är det inte egentligen det allting handlar om? M:s påtvingade pensionering och suspendering, som hon naturligtvis inte låter ske, och James Bonds avtackling som delvis kanske beror på en skada men förstås också handlar om hans eget åldrande och den egna livshistorien som hinner ikapp honom. Här blir Silvas (Javier Bardems) ondska så förödande för han delar samma historia men använder den på ett helt annat sätt. Den verkliga spänningen handlar inte om vem som har mest muskelmakt och intelligens utan om vansinne eller klokskap ska få råda. Och i den här filmen är förlåtelsen en del av klokskapen. Mycket intressant, och dessutom spännande och snyggt gjort.

Harry Potter och Fenixorden

Betyg: 3 monument

Det viktigaste är Harrys slutreplik när de som vilka ungdomar som helst lämnar skolan för sommaren: "Vi har i alla fall något att kämpa för". Vänskap, gemenskap, omsorg, omtanke, kärlek... Voldemort är ganska dålig på detta, vilket ju också är hans svaghet. Ondskan kan inte segra över omtanken, vänskapen och kärleken. Det går helt enkelt inte, även om världen ser ut som den gör. Det är god skapelseteologi, dvs det finns något gott i världen, något vi fått i och med att vi är mäniskor och som är värt att kämpa för. Det är långt från en asketisk kristendom som gör tydlig skillnad på den syndfulla jorden och den goda himlen.

Kanske skulle man kunna säga att Harry Potter är ireneisk (Irenéus, tidig kyrkfader) eller kanske rent av wingrensk (Gustav Wingren, svensk 1900-tals teolog) . Jag tror inte Gustav Wingren skulle misstycka.

Nu är kanske inte filmen i sig ett inlägg i den kyrliga och teologiska diskussionen, men som sådan kan den också ses. Men nog mest som en ganska spännande film om några ungdomar som är just väldigt mycket ungdomar. Bra så.

Vad är klockan i Paris?

Betyg: 2 monument

Robban Broberg sjöng, i början på 70-talet tror jag, "att ha det taskigt med sig själv i Paris är detsamma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm". Det kan sammanfatta den här filmen om man byter ut Stockholm mot Taipei eller någon annan stad i Taiwan. Hon köper/får en klocka av honom timmarna innan hon reser till Paris. Han blir besatt av Paris - för hennes skull får vi nog anta även om det inte helt framgår - dricker rödvin, ser gamla franska filmer på video och ställer om alla klockor han ser till paristid. Samtidigt försöker han hantera sin egen och sin mammas sorg över den nyligen döde fadern. Hon och han lever en sorts parallella liv där bägge städerna är lika ogästvänliga och kalla.

Det är långsamt, långtråkigt, händelselöst och i viss mån svårbegripligt, trots den groteskt stora, vita akvariefisken och den taoistiske munken med sitt "yinyangvatten" och sina bönefnysningar. Men det handlar nog om sorg och människans obotliga ensamhet och det är ju ganska händelselöst och i viss mån svårbegripligt i sig.

Uppe på Vallmokullen

Betyg: 2 monument

Trots de ibland mycket fina matbilderna på bl a sushi till frukost så kan inte betyget bli högre än en 2:a. Det är en ganska svårbegriplig och lite tråkig historia om kärlek med förhinder mellan två ungdomar på den tiden då "flickor var flickor och pojkar var pojkar", dvs i början av 1960-talet. Det innebär att flickorna i filmen städar, städar och städar och lagar mat medan pojkarna sysslar med tidningsutgivarna, litteratur, filosofi, teater, kemi, astronomi mm. Om flickor gör något intellektuellt ö h t så är det att renskriva gamla skrivningar och tidningsmanus till pojkarna. Mycket förblir oklart i den här filmen, som också är ganska långtråkig. 

 

Varför är flickans mamma frånvarande och hur kommer det sig att hon plötsligt dyker upp? Vem är den kvinnliga läkaren som bor med flickan och hennes mormor, och som utan förklaring försvinner ut ur handlingen? Är de andra i ungdomarna som bor i huset flickans syskon, kusiner eller vänner? Varför presenteras de inte när de ändå finns med genom hela filmen? Och vem är pappa till vem? Och den person som dyker upp i slutet av filmen och berättar "sanningen", vem är egentligen det?

Dom över död man

Betyg: 4 monument

Jag vet inte om det är fotot, eller skådespeleriet eller det befriande faktum att alla skådespelare är äldre eller spelar äldre utan att filmen handlar om åldrande som gör att jag tycker om filmen. Det kan ju knappast vara storyn: äldre borgerlig tidningsman, som rör sig i statsministerkretsar, talar och skriver under kriget alltför kritiskt om Hitler samtidigt som han bryr sig mer om sina hundar än de kvinnor han har en relation med.

Torgny Segerstedt var säkert en kompicerad person, men han blir inte så spännande - istället är det kvinnorna runt honom som är intressanta: hustrun Puste (Ulla Skoog), dottern Ingrid (Johanna Troell) och älskarinnan Maja (Pernilla August). Det är också deras skådespeleri som bär större delen av filmen. Den antifascistiska kampen står i centrum, men det är inte alls det som filmen handlar om. Istället handlar det om relationer, om att stå fri eller leva fri och hur omöjligt det kan vara. Jesus säger:"Sanningen skall göra er fria" (Joh 8:32), så den handlar nog om sanning också...

Laurence anyways (Xavier Dolan)

 

Betyg: 3 monument

 

Jag är ledsen att inte kunna ge den här filmen ett högre betyg, för jag skulle gärna vilja det. Inte minst för att jag tycker att berättelsen är både bra och angelägen. Den är också komplex, vilket jag gillar. Det är inte bara Laurence historia utan lika mycket Freds (dvs kvinnan han levt tillsammans med i många år) och deras gemensamma. Just denna komplexitet i Laurence val att låta kvinnan i honom växa fram skildrar filmen på ett fint sätt. Laurence är alltid Laurence, som filmens titel talar om, men är det så enkelt för de som finns runt omkring? Är vi inte alltid mycket mer än oss själva? Den andra gör oss till t ex? Vi lever och blir till i andras ögon lika mycket som i våra egna. Kan vi helt fritt välja vilka vi vill vara? Så här långt tycker jag alltså att filmen är mycket sevärd.

Men det hakar upp sig. För det första är de här en film som är alldeles för lång. Den hade kunnat kortas en timme utan problem och trailern ovan ger en mycket bra sammanfattning av filmen. FSen är det också så att mycket av det som händer svårt att förstå, t ex vem kvinnan Charlotte är som Laurence lever tillsammans med mot slutet av filmen. Hur har de träffats? Vilken är deras relation? Och framförallt vad får Charlotte ut av relationen? Jag menar inte att hon inte skulle få ut något av att leva tillsammans med Laurence, men jag vill ha en ledtråd till varför hon väljer att göra det, särskilt som det plötsligt visar sig att hon är mycket svartsjuk.

Sevärd är den här filmen ändå. Inte minst för kläderna från sent 80- och 90-tal. Fulast är en ljusblå stickad angoratröja med omöjliga applikationer i osannolika färgkombinationer som Laurence bär med stolthet.

 

PS. Jag har sett två av Xavier Dolans andra filmer. Jag dödade min mamma som jag tyckte mycket om och Hjärtslag, som jag mer betraktar som en bagatell. Tyvärr är det ett par år sedan jag såg dem, så jag minns dem inte så väl att jag kan skriva om dem.

Romance & cigarettes

Betyg: 4 monument

Aldrig förr har väl manligheten skildrats så ömkligt, så skört och ömsint. Särskilt finstämt när alla männen på gatan, från dealarna till soptunnetömmarna brister ut i sång och dans till refrängen: "lonely is a man without love". Så mycket hundögon och stackars, stackars mig att det blir helt underbart! Och kanske uttrycks det bäst när rockabillykusinen Bo erkänner: "Som are afraid of the Lord, I am afraid of women".

New York, arbetarklass, i princip enbart vulgärt språk, fantastiska sång och dansnummer, starka kvinnor, svaga män, en uppsjö högklassiga skådespelarinsatser - till och med Eddie Izzard är helt ok - det är en stor njutning och ganska fånigt.

Poesi

Betyg: 3 monument

Det vilar ett mäktigt berg över staden, vakande på något vis. Och det behövs. Någon måste vaka över Mija som håller på att tappa sitt språk. Någon måste vaka över flickan som blir våldtagen. Någon måste vaka över hennes mamma och hennes förtvivlan. Någon måste vaka över pojkarna som gjort det. Någon måset vaka över bron där vattnet virvlar långt nedanför...

Kanske lyckas inte berget vaka så bra, människorna lever sina liv där nedanför på sitt vanliga vis, köpslår om moral, utnyttjar de svaga, men läser också fantastisk poesi och får alzheimerdiagnoser.

Egentligen är det en mycket fin film om åldrande, moral och att ta ansvar för sitt liv. Men slutet förtar den känslan. Kvar blir bara frågan: Varför då?

Balladen om Marie Krøyer

Porträttet av Marie K är målat av P S Krøyer 1889

 

Betyg: 2 monument

Det är svårt att i efterhand veta hur mycket av historien om konstnärsparet Peter Severin och Marie Krøyer som är sann. Var han verkligen så otrevlig som han framställs i filmen? Något måste hon väl ha sett hos den store konstnären från början? I filmen får vi bara se honom som psykiskt sjuk och mänskligt labil och däremellan direkt otrevlig i sina recensioner av hustruns konst. Den svenska kompositören Hugo Alfvén är inte psykiskt sjuk men minst lika självupptagen. Genom denna "ballad" navigerar Marie K med sin, i Billie Augusts framställning, kvinnligt intuitiva kompass. Det hade kunnat vara en spännande film. Berättelsen om en stark kvinna som trots allt går sin egen väg. Men det blir en film om en kvinna i skuggan av de känslomässigt förkrympta männen. Jag tror det skulle finnas mer att berätta här. Och framförallt hade det kunnat berättats på ett annat sätt. De vackra scenbilderna är mer av stillbildskaraktär än film, och Billie August försöker hela tiden efterlikna den välkända skagenmålarens tavlor. Men varför? Den nyskrivna pianomusiken är kanske komponerad för att likna Hugo Alfvéns, men den är mest ointressant. Nej, det här är ingen film jag rekommenderar. Åk då hellre till Skagens museum och beskåda konsten.

Holy Motors

Betyg: 2 monument

Vad är illusion och vad är verklighet? Vad är en person och vad är en roll? Vilka är vi egentligen? Kanske handlar det om identitet och illusion, kanske är det bara filmreferenser som jag inte alls känner till uppradade efter varandra?

Monsieur Oscar tar sig långsamt runt i Paris i en stor vit limousin. Innanför de svarta rutorna lyser sminkbordets lampor, där han förvandlas till ett nytt "uppdrag" som kan vara; miljonär, tiggare, mördare - som mördar sig själv (!), eller en orolig tonårspappa. Varför detta sker och vem som är uppdragsgivare vet vi inget om. Det är märkligt, ganska otäckt och alldeles för mycket udda "gubbar"i hans uppdrag. Bakom alla maskerna tycks han sympatisk och alldels vanlig, kanske är han du och jag, oss alla?

Plötsligt kommer rubriken Mellanakt upp och så spelas det helt fantastiskt med dragspel, många dragspel. Det är underbart och klart det bästa i hela filmen!

Barton Fink

Betyg: 3 monument

Det är något med ljuset, eller med mönstret på tapeten i hotellkorridoren. Men det fullkomligt ropar 40-tal. Det är storhetstid för filmen och författare med ambitioner söker sig till Los Angeles, så gör också Barton Fink som vill befria teatern och skriva för den vanliga människan. Det går inte så bra. han skriver inte något mer än en inledande mening, sedan tar skrivkrampen vid.

Det handlar nog om kreativitet, vad som driver fram en berättelse och vem som äger kreativiteten - filmbolaget eller författaren. Det är en mycket märklig berättelse om gräsliga mördare, brinnande hotellkorridorer, självgoda filmmoguler och cyniska skribenter. Men hela tiden hägrar den öppna stranden som en tillflyktsort. Kanske ska vi förstå det så att kreativitet skapas i mellanrummet mellan helvetet med de sina mördare och brinnande korridorer och paradiset med sin öppna, soldränkta strand där någon som egentligen är ouppnåelig väntar...

Harry Potter och Den flammande bägaren

Betyg: 3 monument

Harry Potter; oförargliga barnfilmer, eller berättelser om vad det innebär att vara människa, en vuxen handlande människa? Ytterst handlar det nu om utvaldhet. Om att mot sin vilja bli utvald och om att till varje pris vilja bli det. Jag tänker att det är en del av mognaden som människa, att lära sig förhålla sig till utvaldheten. Att se varje människas uppdrag och utvaldhet. Martin Luther, som jag av andra skäl läser just nu, menar att varje människa har sin kallelse, om det så är att vara barnflicka eller ärkebiskop - var och en av oss är utvalda. Harry Potter dock något mer än vi andra, annars skulle det nog inte ha blivit någon film eller berättelse.

Spännande och välgjort, men inte så intressant då de mörkare stråken i berättelsen ännu inte tar så mycket plats som i de senare filmerna; Harry Potter och dödsrelikerna 1och 2.

Mr Nobody

Betyg: 3 monument

Vad är det som skapar våra liv? Skulle de kunna bli annorlunda? Vad skulle hända om vi valde annorlunda, inte i första hand i det vardagliga utan i de avgörande stunderna? Nemo berättar, i en framtida värld där han blir den siste att dö av ålder, om sitt liv. Men han berättar inte bara om hur det har varit utan också om hur det skulle ha kunnat bli och blandar ihop det hela. Som om alla de olika liven var möjliga, som om han faktiskt levt dem. Vi vet inte, han vet kanske inte själv. Och det spelar inte så stor roll, för varje liv han berättar om säger något om honom.

Det är djupt existentiellt, men inte vidare teologiskt. Ingen referens till Gud, döden besegras ändå på ett märkligt sätt, ingen nåd och mycket lite av försoning. Mest präglas filmen av en stark känsla av ensamhet, vilket jag inte riktigt tror är meningen, men för mig blir det konsekvensen.

Men det är mycket snyggt gjort! Alltför snyggt, då det blir mer yta än innehåll. Dock är en av filmens slutmeningar lysande, förklaringen till varför han minns sina olika liv. Då krackelerar ytan och djupet blir synligt.

Bakom stängda dörrar

Betyg: 2 monument

Jag menar ändå att det är en bra idé till en historia, men den faller och faller handlöst mot ett slut utan egentlig mening.

Den illusionslöse och cyniske läraren uppmanar en begåvad elev att skriva - och det han skriver blir mer och mer lärarens voyeurism. I korta handskrivna ark förmedlas berättelsen om skolkamratens medleklassfamilj, först ganska vagt, sedan mer och mer explicit inriktat på mamman och hennes förmenta medelklasstristess. Då börjar det bli förutsägbart, samtidigt som läraren dyker upp som en sorts närvarande berättarröst och realismen rinner bort.

Det goda i historien är berättelsens makt, och litteraturens möjligheter att omvandla verkligheten - men det hade kunnat berättas med större spänning och större komplexitet. Läs då hellre Kristian Lundbergs eller Jeanette Wintersons nya böcker.

The Hunger Games

Betyg: 4 monument

Förvånansvärt samhälls- och kulturkritisk och ganska otäck i sin dystopiska skildring av ett klassamhälle byggt på modern teknik och underhållningsvåld. Men det otäcka är egentligen inte dystopin i sig, den har ju som uppgift att vara skrämmande. Det otäcka är den oerhörda kritiken av vuxenvärlden. Vuxna sviker och är inte att lita på, från Katniss mamma som i sin förstenade sorg inte förmår ta ansvar för barnen till Hungerspelens programledare som hela tiden ändrar i spelreglerna och presidenten som ser hopp och tillit som subversiva krafter. Det finns ingen vuxen att lita på. Det är otäckt och en kritik som drabbar mig i veka livet. Ändå finns tilliten där, men då mellan ungdomarna som skapar sin egen civilisation medan de både förkastar och utnyttjar vuxenvärlden. Hoppfullt ändå på något vis. Dessutom spännande och mycket välfilmat!

Undergången

Betyg: 5 monument

Jag kan inte avgöra om det är fotot, skådespeleriet, själva dramatiken, eller det svåra med den blinda lydnaden gentemot en förlorad sak som gör den här filmen så bra. Det är oerhört nära, fängslande och förfärligt - bunkerns kvävande väggar skapar en känsla av kammarspel där bomberna och de ryska soldaternas frammarsch blir en sorts dov bakgrundmusik till rädslan och desperationen där innanför. Hur ska en agera i en auktoritär organisation när inte längre ledarens order är verklighetsförankrade? Det finns olika förhållningssätt, från den desparata fyllan till självmord, desertering och förtvivlad kamp mot tiden. Vart och ett av dessa skildrat så djupt in i personens egen kropp att konsekvensen blir en film om existensens grundvalar. Vad är det att vara människa?

Det är en i många stycken rent biblisk berättelse, dvs en berättelse om det svåra i att vara människa, om människans utsatthet och plats i världen i relation till Guds närvaro respektive frånvaro. Här i bunkerns kaklade gångar är Guds närvaro tydligast i just frånvaron av Gud.

Bron till Terabithia

Betyg: 4 monument

Först tyckte jag nog inte att den var så bra. Lite stolpig dialog och inte så välfilmad. Kanske var det för att jag försökte se den som en realistisk film, trots att titeln antyder något helt annat. Men det är ingen fantasy-story heller, som en ju kan tro av titeln. Visst leder bron till Terabitia till en annan värld, men det är egentligen inte det intressanta med filmen.

Nu när det har gått ett par dagar sedan jag och maken såg denna film, som nog främst är gjord för lite yngre människor än oss, så tycker jag att den är betydligt bättre. Den handlar om viktiga saker, som att ta vara på sin kreativitet, att växa som människa och att leva med sorgen efter en älskad vän. På så sätt är det en film för alla människor, även oss lite äldre.

 

Andra filmer som också handlar om den viktiga perioden i livet, mellan barndom och pubertet, är Moonrise kingdom och Eskil och Trinidad.

Jane Eyre

Betyg: 4 monument

Landskapet och vädret understryker känslorna. Hedens vilsna uppgivenhet, åskans kraft, vinterns livlösa mark och vårens blommande träd. Mycket vackert filmat, utan åthävor men hela tiden med landskapet och vädret som en fond mot vilken Jane Eyre försöker leva sitt liv utan att bli förnedrad eller fjättrad.

Hon säger att hon vet ingenting om staden, ingenting om män, men hon vet en hel del om sin egen vilja. Det gör henne stark och gör till slut också hennes liv möjligt. Kärleken blir möjlig för att hon vill det, inte på grund av konventioner eller resonemang, utan på grund av hennes egen vilja. Det är sällan en kvinna skildrats med så stor integritet.

Fint skådespeleri, fantastiskt filmat och en mycket bra berättelse.

A royal affair

Betyg: 4 monument

Livläkarens besök av P O Enquist var en stor läsupplevelse för min del. Huruvida filmen A royal affair följer alltför nära på P O Enquists bok eller är en egen berättelse om den allmänt kända historien om drottning Caroline Mathildes och kung Christian VII:s livläkare Struensees kärleksaffär, det kan jag inte avgöra. En bra berättelse är det i alla fall. Både som roman och film.

Caroline Mathilde blev som 15-årig engelsk prinsessa bortgift med den danska tronarvingen Christian. Han var inte psykiskt frisk och Johann Friedrich Struensee anställs som kunglig livläkare. Caroline Mathilde och Johan Friedrich inleder en kärleksaffär, som är minst lika mycket en politisk affär. Det är alltid lite kittlande med historiskt dramatiska händelser (och det här är verkligen dramatiskt med förbjuden kärlek och ond bråd död), men väldigt svårt att veta vad som verkligen hände. Själv blir jag löjligt besviken när jag letar en bild till det här inlägget och finner ovanstående. I Alicia Vikanders gestalt är den unga drottnignen så otroligt mycket vackrare.

Eskil och Trinidad

Betyg: 4 monument

Snygga norrländska dialekter bland barnen, en del hockey, lite för mycket båtbygge, men mycket relation och längtan till påsk. Det handlar om drömmar, om vem en är, om att leva upp till andras förväntningar, om utsatthet och utstötthet och en stor längtan till påsk.

Eskil är en usel hockeymålvakt, men hans pappa vill inte inse det utan begär att sonen ska leva pappans dröm. Trinidad är en udda pingstvän som offrar allt för att leva sin egen dröm - som nog för henne egentligen är mänsklighetens dröm. Bägge gillar de båtbygge och möts i det, och i att inte riktigt passa in. Vänskapen dem emellan har jag sett förr, men inramningen är mer originell; en liten by i Norrlands inland där hockeyn dominerar allt.

Det är fint skildrat, inte så gråtmilt som det skulle kunna bli - Eskils kompis Mirja räddar hela filmen genom att var mer intresserad av köpcentra i Boden (eller var det Östersund?) än av Trinidads drömmar. Drömmarna får vara i fred, det är fint!

Och så var det detta med påsken. Påsken får en symbolisk betydelse laddad med gemenskap. Inte så långt från tanke på uppståndelsen och Guds gemenskap med oss människor i både liv och död.

Bäst är ändå Jonas Inde som hockeytränare, varm och okänslig på samma gång!

On the Road

Betyg: 3 monument

Hur filmar man språk? Hur gestaltas driv och en sorts fullständig ärlighet i skrivandet på film? Svaret är nog att det faktiskt inte går. Att filma Jack Kerouac är egentligen inte möjligt. Hans romaner är inte berättelser, utan språk som forsar fram utan begränsning. Handlingen är ointressant, det är själva beskrivandet som är huvudsaken. Kanske är det ändå möjligt, men inte så här, inte alls!

Som traditionell spelfilm måste det finnas en berättelse, en berättelse som bär. Det saknas, istället får vi följa en grupp människor som missbrukar det mesta de kommer över, sprit, droger, människor, sexualitet, bilar... Romanen handlar om något annat.

Det som räddar filmen är porträtten av Allan Ginsburg och William Burroughs. Mycket bra, nervigt och intressant.

Lords of Dogtown

Betyg: 4 monument

Torkan i södra Californien tömmer swimmingpoolarna på grund av vattenransonering. De som har råd lämnar hettan för bergen och kvar blir flotta trädgårdar med tomma bassänger. Perfekta för den nya tidens djärva skateboardåkare. Det är 70-tal och skateboard förvandlas från medelklassuppvisning till parcour och streetåkning. Snyggt, snabbt och laddat med både klasskamp och tonårsuppror skildras hur en konstart blir till. Som en sorts skateboardens "De förbjudna stegen", men mörkare.

Vänskap prövas, kärlek prövas, fullständigt livsfarliga hopp och vändningar prövas, lojaliteter prövas, familjeband prövas... I slutändan prövas själva livet - faktiskt vackert. Mer vackert än patetiskt.

Bäst är nog ändå soundtracket; Jimi Hendrix, Race Against the Machine, Neil Young...

Fantastic Four

Betyg: 1 monument

Stereotyper är trista, det hjälper inte att de är superhjältar de förblir lika tråkiga för det. Om inte ännu tråkigare, för det tycks som att Fantastiska Fyran genom den DNA-manipulation de råkar ut för, förstärks i sina stereotyper lika mycket som de får superkrafter. Trist och tandlöst och mycket förutsägbart. Här finns ett anslag av seriositet i skildringen av det utanförskap som särskilt Ben Grimm/The Thing upplever. Men det blir inget av det, smärtan känns aldrig äkta - det är för dåligt för att överhuvudtaget engagera. Enda ljusglimten är en kommentar i förbifarten när Ben säger att Gud övergivit honom; "No she hasn´t"! Oväntad feministteologi på en nedgången bar i Brooklyn.

Flickorna i Dagenham (Made in Dagenham)

Betyg: 3 monument

Strejker kan bli bra film, social rättvisa, indignation och kamp som möter hårt motstånd kan vara nog så dramatiskt. Och någonstans finns det här också, men det döljs i glättighet och snygga brittiska accenter. Symaskinsömmerskestrejken i Dagenham 1968 var ett av de avgörande stegen mot en lagstiftning om lika lön för lika arbete för män och kvinnor. Strejken var oerhört lyckad och det är på något sätt det som filmen vill visa. Även motståndet känns glättigt och inte riktigt äkta - det bränner aldrig till, utan är mest småmysigt och kul med kommunistisk fackföreningsretorik på bred dialekt, elaka, lite dumma skurkar och rättrådiga kvinnor. För det handlar om kvinnor, inte flickor som i den svenska titeln!

Intressantaste scenen är när Rita 'O Grady skäller ut sin man för att han vill ha beröm för det som för henne är en självklarhet; trohet, nykterhet och engagemang i barnen. Plöstligt förstår jag mycket bättre vad Jesus menar när han talar om tjänaren som inte ska ha något tack när han "gör vad han är ålagd" (Luk 17:9)

En enkel till Antibes

Betyg: 1 monument

Så tråkigt. Stolpig dialog. Taffligt skådespeleri. Förutsägbar handling. Tråkigt filmat med bl a långa kameraåkningar över höstfagert norrländskt landskap. Inte ens Sven-Bertil Taube kan lyfta den här filmen.

Nej, Rikard Hobert. Eftersom du både skrivit manus och regisserat så föreslår jag att du pensionerar dig och köper en enkel till Antibes. För det verkar ju vara, åtminstone som det framställs i filmen, alla pensionärers dröm.

Äta Sova Dö

Betyg: 4 monument

Äta Sova Dö är en arbetarfilm som handlar om klassamhället Sverige. Det är mycket bra men också ganska märkligt att den vann flera pris på Guldbaggegalan och har fått så stor uppmärksamhet sedan dess, för många i vårt land skulle ö h t aldrig prata om Sverige som ett klassamhälle. Men här får vi se människor som tillhör en arbetarklass i deras jobb på fabriken, när de slänger käft med arbetskamraterna på fikarasten och i den desperation som drabbar dem när uppsägningen är ett faktum. Men jag skulle också vilja beskriva Äta Sova Dö som en "arbete-film", dvs den handlar om att arbeta och arbetets värde.

Jag tycker mycket om vardagligheten i den här filmen, främst i skådespeleriet men också i de småtråkiga miljöerna. Replikerna är lite tafatta och halvkvädna på ett sätt som vi brukar prata med varandra till vardags och skådespelarinsatserna är överlag mycket bra och välregisserade. Förutom huvudrollsinnehavaren Rasa (Nermina Lukac) och hennes pappa (Milan Dragisic) så tycker jag särskilt om Rosi, som spelas av Gabriela Pichlers (författare och regissör) mamma Ruzica Pichler.


Bilden är lånad från den fantastiska sidan Tillträde förbjudet.



Flera scener i filmen utspelar sig på några slagghögar och vid något tillfälle vandrar huvudpersonen och hennes vän bland bland dinosaurieruiner. Den miljön förstår jag mig inte riktigt på, men när jag ska leta efter en bild att illustrera det här inlägget med så söker jag på "slagghögar och Åstorp", eftersom jag läst att filmen är inspelad i skåneorterna Bjuv, Klippan och Åstorp. Sökningen gör att jag får syn på fantastiska bilder från det nedlagda Dinoland på en sida som heter Tillträde förbjudet, där många övergivna och förbjudna miljöer beskrivs. Där är alltså en del av filmen inspelad. Så varsågoda för denna bonuslänk!


Som du ser meg (I belong)

Betyg: 4 monument

 

 

Den norska originaltiteln är på alla sätt en bättre beskrivning av den här filmen än den engelska titeln. Som du ser mig, det är vad allt kretsar kring. Både i filmen och i livet. "Men vi är alla något annat och mer än vad andra kan se", läser jag just i Vibeke Olsons Sågverksungen. Inte sällan är vi också mindre än vad andra kan se, men sällan skildras just den sidan av oss. Som du ser meg är ett lysande undantag.

 

I den här filmen ryms människors satorhet och litenhet. All vår komplexitet skildras genom tre kvinnor som på olika sätt brottas med sin identitet, sin integritet och sitt sökande efter trygghet och frihet. Det går att känna igen sig i dem alla. Framförallt ser jag den som en film att samtala och fundera vidare kring. Det är sällan en film följer med på vägen så som den här gör. Jag har berättat om den i många skilda sammanhang sedan jag såg den för drygt en vecka sedan och jag tänker mycket på hur den ger oss redskap att fortsätta brottas med vår integritet och identitet. Vem är jag? Den du ser mig som?

Shell

Betyg: 3 monument

En sorts ironi att hon heter Shell och bor och arbetar på sin fars bensinmack i en ogästvänlig del av de skotska högländerna. När hon får frågan om det är bensinbolaget som gett henne namnet svarar hon att namnet betyder en vacker sak en kan finna på stranden. Där utspelar sig filmen, mellan Shells längtan efter något annat; värme, skönhet, omtanke, kärlek och den verklighet hon lever i med ensamhet, tristess och tystlåtna män som krampaktigt håller känslorna inom sig. Mest blåser det och vägen utanför macken varken börjar eller slutar. Så skulle det kunna pågå i all evighet, krampen som aldrig släpper, banden till fadern och hans epilepsi som bara dras åt, männen som inte betyder något - om det inte vore för de kvinnor som passerar och stillsamt visar andra möjligheter. Men det krävs ett offer för att vägen ska leda någonannanstans än tillbaka igen. Vetekornets lag; något måste dö för att livet ska bli möjligt (Joh 12:24-25)

Sorgligt, stillsamt, ganska tråkigt men på något vis hoppfullt i alla fall. Jag funderar på vad som skulle hända om filmen hade ett annat soundtrack än enbart vinden och de passerande långtradarnas motorer, till exempel om Mogwai hade lagt sin musik till..? Mindre tråkigt tror jag.

Ghost Rider - The Spirit of Venegance

Betyg: 3 monument

Mycket Bibel, mycket kristendom. Det är ibland amerikanska seriealbum vi hittar de mest bibelsprängda manusförfattarna. Från exorcism till själens nödvändighet, från fallna änglar till nattvardens delande av bröd (och vin - fast det sker långt senare, så den gamla katolska traditionen att bara ge bröd åt församlingen är tydligt levande här).

Kampen står mellan gott och ont, mellan hämnd och rättvisa. Djävulen bär snygg kostym och arbetar genom kontrakt och avtal, Nicolas Cage som Ghost Rider jobbar mer med brinnande kedjor och rykande kranium. De är beroende av varandra och varandras fiender. Mellan dem står ett barn, en pojke. Skall han bli den nya Antikrist eller ska han bli räddad? Det krävs en hel del biljakter, granatgevärsexplosioner och brinnande motorcyklar för att avgöra det. Halvspännande...

Bäst är när Ghost Rider styr den brinnande lyftkranen. Segast är när Ghost Rider äter de ondas själar.

Fill the void

Betyg: 3 monument

Jag tyckte inte om den här filmen när jag såg den och jag tycker inte om den nu heller. Ändå kan jag inte sluta tänka på den, och på något sätt växer den då och blir lite bättre. Det handlar om sorgen efter en älskad storasyster som dör när hon är gravid i nionde månaden. Barnet överlever och för att få ha barnbarnet nära sig försöker mormodern arrangera ett äktenskap mellan barnets far, den nyblivne änklingen, och sin yngre dotter, den döda kvinnans lillasyster. Till saken hör att detta utspelar sig i en ultrortodox judisk familj i Israel där arrangerade äktenskap är helt naturliga. Shira, som är lillasystern, är av förklarliga skäl motvillig till arrangemanget.

Hur det går ska inte avslöjas här, men vägen till filmens slut är kantad av könssegregerade miljöer, svårbegripliga religiösa riter, närbilder på ansikten i vitt skirt ljus och osannolika huvudbonader. Det är sannerligen en resa till en väldigt främmande miljö. Men Shira är en verklig ung kvinna och det finns en scen som uttrycker hennes sorg på ett väldigt fint sätt. Hon spelar dragspel på en förskola. Barnen dansar till en durmelodi. Det är livskraft och glädje i deras rörelser och i musiken från dragspelet. En kvinna kommer fram och beklagar viskande sorgen i Shiras öra. Omärkligt går durspelet över i moll, Shira sluter ögonen och hennes ansiktsuttryck blir allvarsamt och stilla. Barnen stannar upp i sina rörelser och tittar undrande på henne medan hon blundande fortsätter spela i moll. Vackert och oändligt sorgligt.

Comrade Kim Goes Flying

Betyg: 1 monument

Tänk dig en Disneyfilm från tidigt 70-tal, inte en tecknad utan en av de där riktigt dåliga spelfilmerna. Tänk dig då att replikerna inte handlar om familj och moralism utan om arbetarklassen och nationen. Tänk bort de pastellfärgade amerikanska villasamhällena, tänk istället Nordkorea och gruvindustri. MEN samma pastellfärger, samma glättighet, samma grunda människosyn (om inte värre), samma hemmafruar som vattnar blommor med ett leende...

Hur ska det här förstås? Är det ironi eller propaganda? Filmen är den första samproduktionen mellan Nordkorea och västeuropa, så på något sätt är det kanske inte ironi. Men det är så uselt att jag har svårt att tro att det skulle vara på allvar, samtidigt är det så uselt att ironin inte fungerar, om det nu är ironiskt menat...

Handlingen då? Söt gruvarbetare blir cirkusartist, tränar i hemlighet med byggbrigaden och vinner allas hjärtan. Det märkliga är att vid några tillfällen så byts de grälla bilderna ut mot dokumentära bilder från byggen i Pyongyang, då tror en att det blivit något fel på filmen. Verkligheten ryms inte!

Two Lives (Zwei Leben)

Betyg: 4 monument

Vad är egentligen sant när det uppenbarar sig att den en levt tillsammans med ett helt liv plötsligt är en annan än den hon utgivit sig för att vara? Katrine, barnhemsbarn från DDR, vet svaret. Ingenting i hennes liv tillsammans med maken Bjarte, dottern och dotterdottern är lögn, och ändå är hon inte den som hon hela sitt vuxna liv har sagt att hon är. Katrine är stasi-agent i Norge och när muren faller hinner hennes egen historia ikapp henne.

Det här är en spännande film om vad som händer med människor när en livslögn avslöjas. Det är också en fin skildring av människors försök att älska varandra. I Katrines mammas (Liv Ullmans) ansikte kan vi se alla de känslor som väcks -  undran, längtan, ilska, sorg, kärlek. Och det är en vacker film, inspelad i och omkring Bergen i Norge.

Crawl

Betyg: 4 monument

Vattnet. Allt har sitt ursprung i vattnet. Livet genom födelsen, men också genom att där hämtas maten: musslor, snäckor, ostron, fisk. Döden finns där också, liksom friheten och möjligheten. Vattnet som både gränsar av och öppnar upp. Därtill människorna. I sin såriga relationer utnyttjar och utnyttjas de. Liksom vatten står för kaosmakten i Bibelns symbolvärld är livet kaotiskt, särskilt för huvudpersonen Martin. Tills han i filmens slutscen klär av sig den gamla människan och naken närmar sig det barn han är far till, men inte vågat ta ansvar för.

Från kaos till kosmos genom kärleken och vattnet. Handlar det om skapelsen eller kanske om dopet? Det tror jag inte, filmen är alltför socialrealistisk för det, men jag ser den ändå så. För mig blir det en betydligt bättre film då.

A Hijacking

Betyg: 4 monument

En danskregistrerad lastbåt blir kapad av somaliska pirater mitt ute i Indiska oceanen och vi får följa förhandlingarna mellan den danska rederiledningen och kaparna på båten. Det blir en sorts kammardrama om makt och ansvar. Vem har makt över vems liv? Och vem har ansvar för vems liv? Direktionsrummets avskalade danska design kontrasteras mot lastbåtens klaustrofobiska hytter och kök där Mikkel den danska kocken tvingas laga mat åt kaparna. Skitigt, svettigt och under ständigt hot, medan kostymerna knappt skrynklas i direktionsrummet. Ändå är det där den stora dramatiken utspelar sig. Ska kaparna gå med på nästa bud, eller vad svarar de med? Håller telefonlinjen? Var skotten bara hot eller sköt de verkligen en ur besättningen? Hur länge accepterar styrelsen att det drar ut på tiden? Hur länge kan pressen hållas utanför?

Det är oerhört spännande och ytterst välspelat. Det är inte självklart att den som har mest makt har mest ansvar. Alla ansvarar vi för varandra, det blir oerhört smärtsamt tydliggjort just när kapningen går mot sin lyckliga upplösning.

Thursday till sunday

Betyg: 3 monument

Det händer inte så mycket. Och det mesta som händer är ganska obegripligt. Det här är en film om en bilresa som kan komma att få stora konsekvenser för de fyra personerna som färdas genom det vindpinade och ganska trista chilenska landskapet. Eftersom perspektivet är de båda barnens så utspelar den sig till största delen i baksätet på bilen. Föräldrarnas samtal i framsätet ger intryck av att vara avgörande på ett obehagligt sätt, men hur förstår vi inte. Resan fortsätter flera dagar. Ibland stannar de, för att äta eller sova. Barnen kan bara följa med, precis som vi som ser filmen. Och när den är slut är det som stannar kvar en smärtsam medvetenhet om barns beroende och utsatthet. Skickligt gjort eftersom allt är så vardagligt beskrivet och inget dramatiskt egentligen händer. Men det gör också att det är en ganska tråkig film.

Paraden

Betyg: 4 monument

Paraden är en mycket bra film som jag varmt kan rekommendera. Den inleds med textrutor med alla de tillmälen människor på Balkan använder för att beskriva sina medmänniskor i grannländerna, och med det gemensamma tillmäle som används av dem alla för att beskriva människor som är homosexuella. Den avslutas sedan med några korta scener från Belgrads första prideparad i oktober 2010. Paraden bevakades av fem tusen poliser och ungefär lika många genomförde våldsamma motdemonstrationer mot dem som fredligt tågade på stadens gator för att de vill kunna vara visa sin kärlek offentligt. Hundratals skadades och förstörelsen i stadens centrala delar var stor. Detta är en del av vår samtid och den bakgrund filmen ska ses emot.

Däremellan får vi uppleva en absurd och mycket rolig historia som sägs föregå denna första prideparad. Den kretsar kring Radmilo, en godhjärtad veterinär, och Limun, en serbisk gangster som aldrig i hela sitt liv tänkt att han skulle beskydda homosexuella som vill vara öppna med sin kärlek på stadens gator. Men det kommer han att göra. Och vägen dit går genom inte bara på Serbiens vägar utan även Kosovos, Kroatiens och Bosniens. I varje land hämtas en krigsvän till Limun upp, ja, så är det faktiskt, han har vänner från kriget fast de inte stred för samma land. Fördomarna och steroptypierna haglar. Och den manliga vänskapen står som spön i backen. Så till slut är det svårt att skilja gay från stright, och är det egentligen så viktigt? Det var länge sedan jag skrattade så mycket på bio som när jag såg Paraden. Men det är faktiskt också en film att gråta till.

Ett viktigt PS: Det är stor manlig dominans, men ett par starka kvinnor spelar viktiga roller och den klarar faktiskt Bechdel-testet. Det finns minst två namngivna kvinnor i filmen, de pratar med varandra och de pratar om någonting annat än män.