The Big Boss

Betyg: 3 monument

En ung kines (Bruce Lee) kommer till sina släktingar i Thailand där de alla arbetar på en primitiv fabrik som tillverkar is. Vad det inte vet är att isblocken fungerar som narkotikabehållare vilket gör både platschefen och "The Big Boss" välbärgade. När några av kusinerna kommer smugglingen på spåren försvinner de och när fler och fler försvinner ur den stora kusinskaran anas oråd och Bruce Lee måste bryta löftet han givit sin morbror om att inte mer slåss. Vilket han sedan gör med bravur. Till en början är det mest slagsmål som en sorts uppvisning, men mot slutet kommer knivarna fram och då blir det blodigt allvar, mycket blodigt allvar.

Ruskigt dåligt skådespeleri med en stolpig dialog, illa dubbad från mandarin (eller möjligen katonesiska). Men slagsmålen är fantastiska, rena dödsbaletten med snurrande kroppar, flygande hopp, himmelssparkar och stenhårda karateslag. Grunden är det brutna löftet som blir värre av att han luras att svika sina vänner. Med konfucianismens betoning av etiken är det ett svårt brott enligt kinesisk tradition och därför tar han frivilligt sitt straff i slutscenen.

Roligast är att det stora slagsmålet på fabriken beskrivs som "industrial unrest". 

Conan Barbaren (1982)

Betyg: 4 monument

Det kan inte hjälpas, 4 är ett för högt betyg, men det är för sin genre en mycket bättre film än du kan tro. Det börjar med ett Nietzsche-citat och fortsätter sedan som en föreläsning i religionshistoria. Från dyrkandet av himmelen och jorden som gudar över kulten av det som manifesteras, i det här fallet ormar, till dagens protestantiska konstaterande som också är Conans: "Jag har inga ord för bönens språk". Vilket får till konsekvens att det är ett tempel som brinner i slutscenerna, den moderna religionen lever i människan inte i byggnader. Men egentligen är det från början till slut ett äventyr och välregisserat sådant där till och med Max von Sydow är med som Kung Osric. 

Här dyker en förenklad civilisationskritik upp och vi får vara med om en korsfästning men Conan är ingen Kristus för han känner inte ordet nåd. Ett queerinslag förvånar och en tatuering blir till glädje, dock bara tillfälligt. 

Konga

Betyg: 3 monument

En brittisk variant av King Kong. Men här handlar det om vetenskapliga, biologiska experiment där en chimpans får ett serum gjort på extrakt från enorma köttätande växter vilket får honom att växa - så mycket så att han blir en gorilla (vilket nog mer handlar om kostym och smink) och större ändå. Vetenskapsmannen Dr Decker är besatt av sin upptäckt och går bokstavligen över lik för att få äran av upptäckten. En upptäckt som skulle kunna ge honom gudomlig makt...

En vrickad, men intressant story om vetenskapens vansinne som bor granne med vetenskapens lov. Här förs en diskussion om civilisation och primitivism som hade kunnat bli spännande. Elegant gjord med snygga köttätande växter, men mindre lyckad jätteapa. Slutet är både en prafras på King Kong på Empire State Building - men här är det vid Big Ben uppgörelsen sker - och som en saga. När klockan slår tolv är förtrollningen bruten. Mycket märkligt! Bäst är tidningsförsäljaren.

Shooter

Betyg: 4 monument

Å ena sidan mycket manlighet med vapen, helikoptrar, stora hundar, ensamma män i bergen, bilar, bomber, skottsår, hämnd och en tystlåten fd elitsoldat som hjälte. Å andra sidan en helt annan sorts hjälte, en vek FBI-agent (Michael Peña) som är lite för rund i ansiktet, lite för mesig, men smart och envis. Å ena sidan bergen i Wyoming, å andra sidan hustaken i Philadelphia. Å ena sidan ett attentat mot presidenten, å andra sidan är det fejk och ett sätt att täcka upp för ett annat politiskt mord. Å ena sidan en återkommande uppmaning att vara patriot, å andra sidan ett folkmord på en annan kontinent.

Spännande och betydligt mer politiskt än väntat. Mitt i actionscenerna påminns vi om Lundin Oil och deras ansvar i Sudan, men här handlar det om amerikansk kapitalism i Etiopien. I bägge fallen en humanistisk kritik av rovkapitalismen. Kanske onödigt våldsamt och onödigt skrupelfria skurkar, men en bra story. En Etiopisk biskop är central, en Che Guevara T-shirt förekommer och en hel del inköpslistor.

Kill BIll Vol.2

Betyg: 2 monument

Mycket svagare än första delen och det var nog inte meningen att det skulle bli två filmer. Svagare och tråkigare både färgmässigt och berättartekniskt. Ändå får vi nu veta vad som föregått massakern på bröllopsgästerna - vilket faktiskt bara var själva övningen inför bröllopet. Bruden visar sig vara yrkesmördare och ville på grund av sin graviditet lämna våldet bakom sig. Detta kunde hennes gamla kumpaner inte tillåta och därför slog de till. Att det kan vara svårt att lämna destruktiva gängmiljöer vet vi, här blir det väldigt tydligt. 

När alla är döda föds ändå någon sorts hopp genom det barn hon trodde hon hade mist. Bäst är Samuel Jackson som Rufus Thomas, organist på bröllopet.

El Cid

Betyg: 4 monument

Jag är svag för storartade draman från Holywoods femtio- och tidiga sextiotal. Å ena sidan kan filmen om El Cid, mannen som enligt myten slog tillbaka den islamiska erövringen av Iberiska halvön, ses som en direkt kommentar och applåd för Trumps anfallskrig mot Iran. Men filmen kan lika väl ses som en hyllning till det mångkulturella Spanien, till humanism, fred och respektabla religionsmöten. De onda kristna, liksom de onda muslimerna vill krig, hat och våld. De goda vill samförstånd, förlåtelse och en gemensam framtid. Men egentligen är det en film om stolthet, ära och ädelmod.

Berättelsen om El Cid är hämtad från Cantar de mio Cid en dikt från 1100-talet och en av Spaniens äldsta bevarade texter. Det handlar om hjältedåd, men än mer om en god mäniska - här spelad av Charlton Heston - som aldrig ljuger, sviker eller talar illa om någon. En riktig Hero! Mycket intriger, maktspel och lögner omger honom, men han går rakryggad genom allt, till med efter döden! Underbara vimplar, standar och flaggor. Fantastiska rustningar, häftiga strider med morgonstjärna och hjälmar som schackpjäser. Jag älskade detta som barn! Roligast är den fullkomligt iskylda bröllopsmiddagen med Charlton Heston vid ena änden av bordet och Sophia Loren vid den andra.

De utvalda

Betyg: 4 monument

En jury som ska döma i ett mål där vapenindustrin står anklagad utsätts för illegala påtryckningar från försvarssidan. De skyr inga medel för att först få den jury de vill ha och sedan manipulera den för att de ska bli frikända. Bakom står vapenlobbyn och en miljardindustri. Åklagaren har dock ett internt vittne, så de är säkra på sin sak. Men i juryn sitter en joker som har sin alldeles egna agenda.

Det är ett oerhört spännande drama om moral, rättvisa och manipulering där vapenindustrins cynismer blottläggs. Skådespelaruppsättningen är mycket snygg: Dustin Hoffman, Rachel Weisz, Gene Hackman och John Cusack. Roligast är helgondiskussionen inne på den minst sagt esoteriska woodoo-affären.

Det var bara en olycka

Betyg: 4 monument

En enbent man behöver hjälp när bilmotorn krånglar. På bilverkstaden som hjälper honom reagerar en av mekanikerna på ljudet från hans benprotes. Han känner igen ljudet från fängelsetiden och tortyren. Förtvivlad av minnena som väcks och fylld av både skräck och hämnd följer han efter mannen, slår ner honom med en spade för att begrava honom levande i ödemarken. Men, när de talar med varandra blir han osäker. Är det rätt man? Är det torteraren som förstört hans liv? För att bli säker söker han upp andra som satt fängslade samtidigt och torterades av samme man. Men kan de avgöra? Ingen har sett honom, alla torterades med huva över huvudet...

En grym historia skildrad rakt upp och ner, men samtidigt också absurd och humoristsik mitt i svärtan och grymheten. Ljudbilden består av enbart vardagsljud; trafik, människor som pratar på avstånd, hundar som skäller, fågelkvitter. Avsaknaden av musik gör bilderna och talet mer koncentrerat, men också svårare att följa. I grunden handlar det om mänsklig värdighet contra hämnd; om att bevara sin humanitet och inte bli som de. Vilket resulterar i slutet som är det kanske enda möjliga, men också det grymt - kanske.  

Goldeneye

Betyg: 3 monument

Lenin har fallit, monumenten raseras, men fienden består; ryska maktgalna generaler och misantropiska västeuropéer. Dena gång har människomissnöjet sitt ursprung i behandlingen av de kosacker som slagits på tyskarnas sida under Andra världskriget. I vilket fall måste James Bond (Pierce Brosnan) kasta sig från en motorcykel i fritt fall ner i ett förarlöst flygplan i samma fria fall och sedan rädda London från att slås ut av ett elektroniskt rymdvapen. I vanlig ordning vet politiker och byråkrater (här "analytiker") inget om verkligheten, det är James Bond som får stå för det.

Ganska medryckande, men alltför många upprepningar; samma repliker återkommer, samma explosioner (eller nästan samma) upprepas. Intressant är de tydliga kvinnorna som, ialla fall ibland, kan säga emot istället för att bara förföras. Det och att M spelas av Judi Dench är nog viktigt för att filmerna kunde överleva, den pojkaktiga gamängen hade inge egen framtid på det begynnande 2000-talet när alla ville vara feminister. Det roligaste är att James Bond beskylls för att vara "trons försvarare" och så förstås den återkommande kommentaren när han använder ännu ett avancerat vapen: "boys with toys", sagt med en suck.

Troll 2

Betyg: 4 monument

"Trollens DNA har mer gemensamt med granar än med människor. -Det är ju för att de är natur". Återigen står naturen mot den moderna civilisationen = kristendomen. Ett troll som varit sövt för forskningsändamål väcks till liv och följer den gamla pilgrimsvägen för att hämnas på Olav den Helige och Nidarosdomen, de som bedrev klappjakt på troll när kristendomen erövrade Norge. 

Det blir en film om det mångkulturella Norge, om hur politiska beslut nuförtiden fattas på känslomässig grund och inte på fakta, om nationalism och internationalism och om hur kyrkan våldfört sig på naturen. Men Olav den Helige får sin upprättelse, 1 Mos 1:3 citeras och vapnen lämnas utan kommentar inför inträdet i helgedomen. Att dopfunten i Nidarosdomen däremot skulle innehålla vigvatten är teologiskt inkorrekt. Trots det är det en av de mest teologiska filmer jag sett på länge. Bäst är att huvudpersonen är Professor Tideman.

The Harder They Fall

Betyg: 3 monument

Detta är en teologiskt  mycket problematisk film. Korset som i kristen tradition står för evangelium, nåd och förlåtelse blir här ett tecken på hämnd och arvssynd. Verkligen udda! Förutom detta och att i princip alla skådespelare är afroamerikaner är det en ordinär western med allt vad det innebär av tågrån, dueller, hästar, salooner, öppna vidder, hämnd, rättfärdighet och lömska skurkar. Det finns dock ett undantag från skådespelarcastingen; Maysville är en "vit stad" och det med råge, helvit vad gäller allt från arkitektur, gatläggning, hästar, kläder, människor, bankkontor precis allt är vitt. Bas Reeves, den förste svarte sheriffen väster om Mississippi, dyker upp i en betydelsefull biroll och filmen leker både med westerngenren och med sjuttiotalets blacksploitationfilmer. Det senare märks mest i den lite tjatiga jargongen.

Kyrkbyggnader spelar roll, liksom både äpplen och apelsiner (!). Annars är soundtracket absolut det bästa. Roligast är när en av revolvermännen citerar från den påhittade bibelboken "The Book of Clarence", som har fått sin egen filmatisering 2024 av samme regissör; Jeymes Samuel.

Hamlet

Betyg: 4 monument

Dimmoln, skuggor, dagrar. Effektivt i denna tragedi "om mannen som inte kunde bestämma sig", som det heter i inledningstexten. Laurence Olivier både spelar Hamlet och regisserar en film som är en sorts förhöjd teater. Inzoomningar, dubbelexponeringar, djupfokus och närbilder säger att det är film, medan scenbilden säger teater; med befästningsvallar, torntrappor, knappt möblerade slottssalar och ett och annat draperi de onda kan gömma sig bakom. Det är i vilket fall väldigt snyggt och oerhört välspelat i samtliga roller - möjligen kan jag tycka att Terence Morgan är lite lam som Laertes, men det kanske han ska vara. Filmen vann bästa film och bästa manliga skådespelare vid Oscarsgalan 1949.

Mest intressant är när Hamlet utifrån en queer läsning av Matteus 19:5 kallar Kungen för sin mor. I övrigt ett svärd som blir ett kors, en bedjande som inte får dödas och att natten under tiden för Kristi födelse inte tillåter några onda varelser.  

Atanarjuat: The Fast Runner

Betyg: 4 monument

En man springer naken över en oändlig vidd av snö och is medan tärnor skränar över honom. Fötterna blöder och han kan inte klara sig länge utan kläder i kylan ... Men innan vi kommit så långt får vi möta en ond demon som tar sin boning i några inuiter som sedan för ondskan vidare till sina barn och barnbarn. Ondskan hotar att slå sönder både familjeband och bygemenskap. Den kan bara besegras med schamanism och nåd. När mannen sprungit färdigt kan han återvända för att ta itu med demonen.

Det är den första spelfilm som helt gjorts på Inuktitut, ett inuitspråk som talas i norra Kanada. Utifrån en muntlig legend skildras ett drama i en tid då inuiterna levde helt på sina egna villkor. Fascinerande att se hur en igloo byggs och hur sälskinn bereds med hjälp av stenverktyg. Men det är ingen etnografisk berättelse utan en historia i sig själv om svek, förbannelse, svartsjuka, förlåtelse och kärlek. Musiken med trummor, flöjter, mungiga och körsång är helt kongenial med landskapets öde vidder och starka solljus.

Furiosa - A Mad Max Saga

Betyg: 3 monument

Ökendamm och motorer; tunga motorcyklar, lastbilar, skrotbilar, kranbilar, tankbilar ... Men bortom allt motorvrål är det kanske en saga om manligt och kvinnligt. Männen är starka, våldsamma, vulgära, självupptagna och enfaldiga. Kvinnorna är modiga, precisa, vackra och solidariska. Den värld där kvinnorna regerar är full av överflöd och grönska, den värld där männen regerar är öken och brist på allt utom mänsklig arbetskraft i form av slavarbetare. Kvinornas värld är dock dold och därifrån blir en flicka bortrövad. Kan hon hitta vägen hem igen genom männens värld av våld, lögner, skryt och dumhet? Dår detta är en prequel ger Mad Max - Fury Road svaret.

Estetiskt snygg med alla dessa galna män med märkliga klädedräkter och huvudbonader och i ökenljuset blir till och med de kraschade motorcyklarna vackra. Men det blir några ökenbilder och en del galna gubbar för mycket. Andra Mosebok 21:24 citeras och det anspelas på apokalypsens ryttare i Uppenbarelsebokens sjätte kapitel.

The Pale Blue Eye

Betyg: 3 monument

Det är mörkt, grått och på gränsen till svart-vitt - de enda färger vi ser är kadetternas fula blå uniformer och en och annan lykta eller några levande ljus. Ett mord har begåtts på militärakademin West Point och en tystlåten man med skarpt intellekt kallas in för att lösa mordet. Till sin hjälp tar han en av kadetterna: Edgar Allan Poe, en man som tar poesin på stort allvar, liksom det mesta här i livet. Det är också han som i slutänden löser fallet hela vägen - den lösning som uppdagas först visar sig inte vara den rätta lösningen.

Det är välgjort, lite långsamt och stundtals kvasifilosofiskt, men berättelsen är bra och komplex. Den handlar om en faders förtvivlan, om hämnd, om att verka bortom läkekonstens gräns, om desperation och djävulsdyrkan, om vad militären gör med unga pojkar och om att varje kristen människa som begår ett brott smutsar ner Kristi kropp. Roligast är de unga soldaternas överdimensionerade hattar.

Ett rep och en colt

Beyg: 4 monument

Trots den ointressanta titeln - som skulle passat vilken Western som helst  - är det en sevärd film, denna den första franska Western jag sett. Det franska märks, förutom språket, i att kameran är mer sysselsatt med ansikten och blickar än i amerikansk westerntradition, det handlar mer om relationer än revolvrar o c h när det ska bjudas på frukost så ställs det naturligtvis fram en rund vit skål till kaffet och frasigt vitt bröd till det, inget kaffe i plåtmugg här inte! Annars en berättelse om hämnd, en hämnd som går för långt och drabbar alla inblandade. På så vis en påminnelse om Jesu ord om förlåtelse istället för hämnd, men de bibelord vi får till livs är från Predikaren 12: 6-8 om alltings meningslöshet.

Det är snyggt filmat, knappt någon dialog, mycket ansikten, mycket blickar och vi får veta vad cowboys (eller liknande) gör på kvällarna när de är lediga; en sorts vardagsliv. Bäst är middagsscenen där allas blickar söker den nyanställde förmannen Manuel och alla utom vi och han vet vad som ska hända. Det är elegant upplagt och vi blir lika förvånade som Manuel. Slutet är också det överraskande i sin våldsamhet, men följdriktigt.

Dune Part Two

Betyg: 3 monument

Det är lika svindlande vackert som i Del 1, men ändå saknas något. Vad vet jag inte. Kanske är det trovärdigheten i den religiösa övertygelsen. För filmen handlar om tro, trons styrka och hur tro kan manipuleras. Det intressanta är att tron mest påminner om islam och att de goda ser ut som IS-krigare, medan de onda är en sorts fascistiska finländare som är så fyrkantiga och livsfientliga att till och med deras fyrverkerier är svart-vita och trista. Medan de goda följer profetens ord "som det är skrivet" och förbereder sig för Jihad - det heliga kriget (även om filmen undviker det arabiska ordet) och den frälsare de söker ges namnet Usul, vilket betyder pelare - ett centralt begrepp inom islam.

Rebecca Ferguson är mycket bra som Lady Jessica, en kvinna med stora maktanspråk och fullkomligt lojal med sig själv och ingen annan. Annars är ju marx-citatet också intressant: "fremenernas (läs aretarklassens) befrielse måste var deras (dess) eget verk." (ur Kommunistiska manifestet).

Fruktan är mitt vapen

Betyg: 4 monument

Både biljakter och djuphavsdykning, men i ett på något vis stillsamt och lite meditativt tempo. Kanske för att så mycket av kameravinklarna är lite, lite underifrån. Det ger en sorts distans i både tid och rum. Barry Newman är mycket bra som John Talbot, djuphavsdykaren som bara är ute efter hämnd. Men det förstår vi inte förrän i slutscenerna. Mycket elegant manus - efter en roman av Alistair MacLean - i en berättelse som ständigt byter spår och förvillar oss. Är John Talbot ond eller god, det får vi aldrig riktigt veta, men han säger själv "att han står på änglarnas sida", vilket borde betyda god. Hämndänglarnas sida, får vi i så fall tillägga.

The Northman

Betyg: 3 monument

Det börjar i religionen och tron på asagudarna och på Hel - den plats där de döda som inte kommer till Valhall (krigarnas dödsrike) samlas. Detta blir redan här problematiskt, då det handlar om krigare som dör i strid och då bör de inte ha med Hel att göra och dessutom skildras de asatroendes Hel i slutscenerna som ett allmänkristet helvete, med inslag av skärseld - dvs som ett brinnande inferno. Men Hel i norrön tradition var trist, grått och regnigt snarare än fyllt av flammande lågor. Men vikingar är de och slåss gör de och ödet tror de på och långhåriga är de, förutom trälarna - som därför ser mer civiliserade ut (och kanske var det också).

Historien är en sorts ytterst förenklad Hamlet-historia; huvudpersonen, vars far dödas och vars farbror tar över både makten och drottningen, heter Amlet för att vi inte ska missa kopplingen. Men mer koppling än så är det inte. Vi får se många vackra isländska landskap, höra ukrainska och något som ska vara gammal norska och det är både spännande och snyggt gjort. Men lite för symboltyngt emellanåt.

Wrath of Man

Betyg: 3 monument

En okänd man blir anställd som säkerhetsvakt på ett företag som ansarar för att transportera stora summor pengar genom Los Angeles. Vi får först bevitna ett våldsamt rån mot en av företagets bilar, sedan växlar secnen och den okände mannen söker jobb. På något sätt hänger det samman, men hur vet vi inte förrän mot slutet. I grunden en vardaglig skildring av ett farligt jobb, där nerverna ibland hamnar utanpå kroppen. Mycket jargong, mycket våld, mycket kroppar och en ganska bra story om hämnd. Jason Statham är bra som tystlåtet brittiskt kraftpaket, dock har Guy Ritchie gjort bättre filmer. 

Klimatförändringarna nämns i en bisats, de traumatiserade föreslås "gå till terapeuten och se till att vila" och Matt 14.26 citeras. Men det är orden ur 3 Mos 24:20 som bokstavstolkas: "bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand" (men det handlar här om lunga för lunga, mjälte för mjälte, hjärta för hjärta).