24 februari 2010

District 9

Betyg: 2 Monument

Jag hade höga förväntningar på den här filmen, som den inte levde upp till. Början är jätteintressant, med utomjordingar i getton i Johannesburg. Sättet de blir behandlade av oss människor är horribelt att se, och väldigt tankegivande. Det är bitvis riktigt obehagligt.

Men sen händer något. Filmen övergår till en ren actonfilm med en massa explosioner och splattereffekter. När jag en gång spelade Rappakalja med några vänner skrev en av dem samma sak varje gång det var en filmtitel där handlingen skulle förklaras; "...och allt slutar i en orgie av blod och hjärnsubstans". Den här filmen passar verkligen in väl på det!

21 februari 2010

De tolv apornas armé

Betyg: 4 monument

Det är svårt att göra filmer där man kan resa i tiden riktigt intressanta, alltför många logiska problem står ivägen. Men här fungerar det faktiskt, filmen blir oerhört spännande och hur upplösningen - som vi redan sett inledningsvis (naturligtvis!) - ska få trådarna att gå ihop förblir ett mysterium tills de plötsligt bara faller på plats, så elegant. Till detta mycket bra skådespeleri, särskilt av Brad Pitt som psykiskt labil djurrättsaktivist och Bruce Willis som tidsresenären Cole. Deras möte på ett mentalsjukhus i Baltimore 1990 är en strålande uppvisning av två vitt skilda skådespelartemperament.

Filmen är en blandning av thriller, Science Fiction på Terry Gilliams oefterhärmliga vis - en sorts framtid som bygger på föråldrad teknik och gammaldags material - och filosofisk betraktelse över människorna och tiden. Själv är jag mest fascinerad av huvudpersonens Coles förhållande till sig själv som barn - exakt vad slutscenen får för konsekvenser får vi aldrig veta men den illustrerar det som är det centrala temat i kristen tro: genom död till liv. För att leva måste vi dö - tydligare än så här kan det kanske inte berättas. Jag tror därmed att slutet är lyckligt!

14 februari 2010

Precious

Betyg: 4 monument

Jag tycker om den här filmen. Det är en fin film, trots det plågsamma innehållet. Huvudrollsinnehavaren (Gabourey Sidibe) är fantastisk, och likaså skådespelerskan som spelar mamman (Mo'Nique). Det är en trovärdig berättelse som inger en känsla av hopp mitt i allt det hopplösa, berövliga, fruktansvärda. En pappa som våldtar sin dotter, en dotter som är fet och oälskad och föder två barn till följd av våldtäkterna. En dotter som är en flicka som inte kan läsa och skriva, och som blir avstängd från skolan för att hon är gravid. En mamma som inte heller kan älska, men som är bra på att plåga och förnedra. Ett namn (Precious betyder ju dyrbar) som är som ett hån. Men det är fint att se socialarbetaren (Mariah Carey), läraren och rektorn som genom sitt arbete faktiskt kan göra skillnad. Och det är fascinerande att den här filmen inte blir en sentimental snyftare, trots att den har alla förutsättningar för det. Istället känns den ärlig och sann och... värdig, kanske?

Uppdatering 28 feb: På Kulturtestarens blogg finns en fin och innehållsrik recesion av Precious.

13 februari 2010

Legender från övärlden


Betyg: 3 monument

Mycket himmel, mycket moln. Ljus och skuggor spelar en viktig roll i berättelsen om prins Arren som vilsen vandrar i världen för att sona sitt brott. Han möter ärkemagikern Sparvhök, och hans vänner, men de kan egentligen inte nå honom då han är så fylld av självförakt. Först när nöden tvingar honom att agera så kan en flickas förtvivlade kärlek bryta genom hans pansar av självömkan och rädsla.

I centrum står döden men egentligen ännu mer livet. Och det är just om livets relation till döden som filmen kretsar. Det är mycket filosofi och psykologi, liksom i Ursula K Le Guins originalböcker, men där - vad jag minns - är det lättare att hänga med. Filmen komprimerar hennes böcker och det mår de inte så bra av. Det är inte själva historien i böckerna som fascinerar, utan personerna och deras livsöden. I filmen hinner det inte bli så mycket livsöden.

Men det är vackert, vackert och ganska långsamt med vackra landskap, himmel och moln...

Ponyo


Betyg: 3 monument

En liten pojke råkar fånga en guldfisk i sin hink nere på stranden, eller är det så att guldfisken väljer att låta sig fångas? Pojken är nog en ganska vanlig japansk medelklasspojke, men guldfisken råkar vara dotter till havsgudinnan och en märklig figur som är en sorts havskung, men mer ser ut som en rockgitarrist från sent 70-tal. Fiskflickan och pojken blir vänner och någon sorts tabu bryts. Resultatet blir en tsunami som dränker nästan hela staden som pojken bor i.

Det är dock en saga, så den slutar lyckligt. Ponyo, fiskflickan får till slut bli en människa men måste avstå från sina magiska krafter. Havet drar sig tillbaka, ordningen återställs.

Egentligen handlar det om miljöförstöring och den ekologiska balansen, hur känslig naturen kan vara, eller så handlar det om familjeband och vänskap och om att ta hand om varandra. Miljötemat är betydligt mindre framträdande än i Miyazakis andra filmer.

Bäst är de gamla tanterna på ålderdomshemmet där pojkens mamma arbetar, och kvastfeningarna som simmar på gatorna i den översvämmade staden. Varken gamla tanter på ålderdomshem eller kvastfeningar är särskilt vanliga i animerade filmer!

Det vita bandet

Betyg: 4 monument

Det är svårt att skriva om filmen Det vita bandet, som vann Guldpalmen i Cannes i våras. En sorgsen mans berättarröst börjar i mörkret medan de svart-vita bilderna långsamt tonar in och efter drygt två timmar tonar ut i mörkret igen. Både berättarrösten och bilderna är lågmälda, men ändå är filmen otroligt estetisk. Man måste ha arbetat med varje miljö och scen i det oändliga för att få det perfekt. I omsorgen om detaljerna och den perfekta ytan finns likheter med Mad Men, den hajpade TV-serien som utspelar sig i New York på 1960-talet, fast Det vita bandet utspelar sig i en nordtysk by på 1910-talet. Filmen slutar när första världskriget bryter ut.

Läraren i byn är berättare och vi får vi följa framförallt barnen. De är ett kollektiv som driver berättelsen framåt. Det är en grym film, där föraktet för svaghet är stort och bildar en slags bakgrund till det som sedan hände under mellankrigsåren och andra världskriget. Barnen, men också kvinnorna, är förlorarna. De misshandlas och förnedras av maktfullkomliga män, i filmen är det baronen, förvaltaren, kyrkoherden, läkaren... Men även om barnen är värnlösa är de inte skuldfria, skriver Lars H Gustafsson om filmen på sin blogg. Läs mer om filmen där.

07 februari 2010

Till vildingarnas land

Betyg: 4 monument

Det är märkligt att en bok som mest är bilder kan bli en långfilm. Av en, vad jag minns, ganska enkel historia har det blivit en film med stora djup. En film om hur svårt det kan vara att vara barn. Max är ett barn, väldigt mycket så. Inte ett sött barn, inte ett klokt och förståndigt barn, inte ett utsatt och bortglömt barn, utan ett ganska vanligt barn som går upp i sina lekar, vill ha uppmärksamhet, känner orättvisorna in på bara kroppen och blir så där okontrollerat arg och ledsen som bara barn kan bli.

Bland Vildingarna kan han leva ut sina känslor och sin barnslighet; krig med lerkokor är det bästa sättet att pigga upp tillvaron - tänkte bara inte på att någon faktiskt kan bli skadad och att det kan kännas trist när någon annan bestämmer reglerna eller lagindelningen. Men Vildingarna har sina olika strategier för att hantera det svåra i livet; ilska och förstörelse, drömmar och låtsasvärldar, egna platser och påhittade kompisar, clowneri och att spela dum eller att helt enkelt bara vara tyst. Hoppeligen lär sig Max något av dessa fantastiska varelser som ser ut som om de var direkt hämtade från Maurice Sendaks originalbilder. Kanske är han klokare när han seglar hem igen.

För egen del kände jag så väl igen mig i de vilda lekarna, i kojbyggena, i lerkokekriget, i tröttheten när allting var tråkigt... Det är en fantastiskt fin film om hur det kan vara att vara barn.

Jonas

06 februari 2010

Simon Boccanegra - Liveopera från the Met

Betyg: 4 monument

Genua under 1300-talet, kampen om makten står mellan plebejer och patricier. I striden blir Simon Boccanegra den nya dogen, stödd av plebejerna. Politiska intriger, förvisningar, krig mot Venedig och lojaliteter som prövas blir en del av dogens 25-åriga regenttid. Men bakom maktens vardag ruvar hela tiden sorgen över den kvinna han älskade och det barn de fick. Kvinnan är död och barnet är försvunnet...

Simon Boccanegra är en kraftfull regent i stadsstaten, men söker främst fred och försoning, vilket inte alltid är så lätt. När han funnit sin dotter lyckas han till slut försonas med sina dödsfiender, men då är det försent. Hans närmaste man har förgiftat honom och han dör i sin dotters armar.

Placido Domingo är lysande som Simon Boccanegra; särskilt på slutet när han knäböjer tillsammans med sin svurna fiende och de bägge gråhårsmännen gråter i varandras armar över sina barn. Vackert.

05 februari 2010

Stardust

Betyg: 3 monument

Stardust är en märklig film. En av huvudpersonerna, Yvaine, är en stjärna som faller ner från himlen i en kvinnas skepnad (!?). Hon och Tristan träffas av en slump i landet Stronghold och reser på allehanda upptänkliga sätt genom ett fantasilandskap som varken saknar elaka häxor (Michelle Pfiffer) eller queera luftskeppskaptener (Robert De Niro). Äventyret är skrivet av Neil Gaiman, som även författat Coraline. Det är märkvärdigt skruvat och rymmer både klassisk saga och modernt äventyr. Riktigt underhållande i stunden, men inte mer.