Sicilien, tidigt nittonhundratal (1913). Sten, vind och fattigdom. De bär till och med sten i munnen! Amerika lockar, men det är något bortom det begripliga. Hur ska man kunna förstå Amerika när man inte ens vet att man bor i Italien? Resan över havet är förfärlig, trångt och eländigt. Och väl framme blir det värre. Själva filmens idé är att skildra förnedringen vid mottagandet av nyanlända immigranter vid Ellis Island. Oklanderligt korrekta immigrationstjänstemän som med en neutral vänlighet och enkla test skiljer ut vilka som ska få komma in i det nya landet och vilka som ska skickas tillbaka. Riktigt obehaglig social ingengörskonst.
Dock en film med problem. Det episka anslaget är svindlande med stenarna, bergen, vinden, nöden... Till detta en esteticerad filmteknik, alltför snygga vinklar, gärna uppifrån, människorna blir mönster mer än personer, och rent drömska fantasiscener. Det fungerar inte tillsammans, det blir varken eller. Så till en början två monument...
...men sedan ett extra monument tillgat i efterhand, för plötsligt när jag skriver inser jag filmens aktualitet. Den handlar naturligtvis om flyktingmottagande idag. Kanske i synnerhet Italiens förfärliga behandling av människor som söker en ny framtid bortom fattigdom och nöd. För hundra år sedan var det fattiga italienare som drömde om en ny framtid i USA, och knappt släpptes in i landet. Nu är det människor från andra delar av världen - främst Afrika som drömmer om en ny framtid i Europa och som inte släpps in i Italien. Vi människor lär oss så lite av historien...
Jag är imponerad av att du lyckades få ut så mycket av den där filmen. Själv satt jag och skrev mejl och kollade facebook, så jag kan inte påstå att filmen fängslade mig.
SvaraRadera/Marie
Jag förstår inte hur ni hinner titta på så mycket film. Jag vill se en massa, men har aldrig tid.
SvaraRadera