Mannen från Mallorca

Betyg: 4 monument

Stockholm i snömodd, stekt sill på knäckebröd, åttiotal och alldeles underbar feelgood-känsla i en berättelse om ondska och maktkorruption. Kanke är det Sven Wollter och Thomas von Brömssen som skapar den känslan, men också Ernst Günther och Håkan Serner. Hemtrevligt mitt i jakten på en mördare.

Ett postrån, iskallt genomfört medan barnen sjunger luciasånger i kassahallen, ett par mord och något som har med en gristfest på Mallorca att göra. Vi får aldrig klart för oss vad som egentligen hände, men vi har starka indicier och sympatier och - framförallt antipatier. Det är som frågan som ställs i Psaltarens 13:e psalm: "Hur länge ska min fiende triumfera?" Vi vet inte svaret, mer än vem som är fienden - och det kan vara svar nog.

Bäst är detaljrikedomen från Pockettidningen R på polischefens bord till Ifk Göteborg vimpeln på väggen bakom Jarnebrings skrivbordsstol.

The Last Movie

5 monument

Om kulisser och verklighet, om drömmar och realism - men kanske handlar det framförallt om filmkonsten som sådan. Kaotiskt, rörigt, snyggt och skitigt. Det är både dokumentärt och teatralt, både märkligt och mäktigt.

En stuntman blir kvar i Peru efter en filminspelning - vad som sedan händer är antingen en dröm eller en absurd skildring av filmkonstens konsekvenser. Folket i trakten spelar upp filmen på nytt, bortom all rim och reson - som en magisk besvärjelse. Kanske så som filmkonsten innerst inne är eller vill vara. Vi kan inte följa med och vi kan inget annat än följa med. Liksom Kansas (huvudpersonen) som inte kan annat än be om syndernas förlåtelse. Teologi på allvar!

Bäst är kaoset, kamerans kast mellan film och verklighet, filmhistoriens snyggaste filmkamera och soundtracket - fint, tidigt sjuttiotal.

Samurai Marathon

 Betyg: 3 monument

Det handlar om vassa svärd och mjuka skor när länsherren, i rädsla för en europeisk invasion, försöker få sina förslappade samurajer att få tillbaka gnistan genom en kapplöpning. Det går så där bra; fusk, mord, överfall, förvecklingar, björnar och förräderi ställer löparna inför oanade svårigheter. Men de rättrådiga reder ut det och till och med den gamle samurajen och den lilla pojken klarar målgången till slut. Den gamle samurajen som i sin förtvivlan över ålderdomen närmar sig Psaltarens 39:e psalm: "för dig är min livstid ett intet".

Vi befinner oss i Japan i mitten av 1800-talet. De första amerikanerna kommer med erbjudande om handel och förtäckta hot. I grunden en kamp mellan modernitet - representerad av prinsessan som med kaligrafisk säkerhet skildrar de amerikanska skeppen och rymmer för att få vara fri - och det feodalsamhälle som binder henne vid en stelbent representativ kvinnoroll. Men prinsessan är inte huvudpersonen, istället är det en bokhållare och samuraj med dubbla roller. Lite synd, då prinsessan är intressantare.

Det udda är att händelsen är mer eller mindre historiskt korrekt och ett maratonlopp hålls varje år till minne av detta.

Hummelhonung

Betyg: 3 monument

  

                                          Åke Holm "Helige Kristoffer", litografi

Det börjar tydligt med den helige Kristoffer (Christóforos = Kristusbärare) och barnet han bär över floden har en sorts kristusdrag. Men sedan förlorar jag sammanhanget och när den döde gamle mannen bärs för att läggas bredvid sin döda bror är det istället den som bär som bär Kristi drag. Märkligt hur myten kan kastas om. Varför denne försoningsgest görs, varför hon stannar hos de gamla bröderna som i en argsint omsorg hatar varandra, trots, eller kanske tack vare, att de bor knappt hundra meter ifrån varandra på samma ursprungsgård, begriper jag inte. Inte heller parallellen med den kvinna de båda älskade. När kvinnan i nutidshistroien hänger tvätt i snö glider kameran över till en bild av den andra kvinnan vid samma tvättsträck på sommaren 50 år tidigare. Varför då? Vad har de med varandra att göra? Varför denna kontrast mellan vinter och sommar? Ansträngt mer än elegant.

Annars snö, mycket snö och en sorts skildring av det heliga hos människan - försoningen. Men jag blir inte klok på varför just Kristoffermyten är den som bär berättelsen. Han är för övrigt skyddshelgon för bilister och transportörer, det sista ganska naturligt. Bäst är all snö och musiken på mungiga.

Filmen bygger på Torgny Lindgrens roman, men är både inspelad och förflyttad till Karpaterna i västra Ukraina. Ändå västerbottniskt på något sätt.

The Ballad of Buster Scruggs

Betyg: 4 monument

Scenerierna är så perfekta att det nästan känns som kulisser, skådespelarna valda med sådan omsorg att de nästan känns verkliga och berättelserna är så skruvade att det nästan känns sanna. Sex novellfilmer som alla utspelar sig i den amerikanska västern. Här möter vi osannolika sångare, ännu mer osannolika revolvermän, märkliga banktjänstemän, hederliga taskspelare, nervösa nybyggare, oborstade pälsjägare, strama moralister, hundar, hönor, hästar och ett och annat lik. Dialogen är lika elegant som kameraföringen.

Ett sammanhängande tema är frälsningen, eller människan strävan efter något annat än det hon har. Oftast går det inte så bra. "Porten är trång och vägen är smal" som Miss Longabaugh påminer oss om att Jesus säger (Matt 7:14).

Ryttare på taket

Betyg: 3 monument

Pest, kolera, revolution och vackra landskap. En italiensk revolutionär i landsflykt hamnar mitt i en koleraepedimi. Männsikorna dör under hemska plågor, kråkorna kalasar, ingen litar på någon, hysterin sprider sig, oskyldiga anklagas, skräcken är värre än sjukdomen, samhället faller samman: "Alla vägar och hamnar är stängda". Känns det igen?

Ett aktuellt tema där det mest tänkbart effektiva bruket av handsprit lyser upp en annars lite präktig film. Intressantast är djuren som plötsligt blir fria från mäniskorna (som dött från dem): katter, hästar, grisar, får och så alla kråkor. Och frågan om Guds straff - men vilket är då brottet?

Bäst är Gerard Depardieu i en liten biroll - det trodde jag aldrig jag skulle tycka!

En kvinnas val

Betyg: 3 monument

Alltså, det här är inte en jättebra film, men den har några förtjänster.

En är att den visar att förändring inte är allt eller inget. Utan att förändringen finns där hela tiden. Lite här och lite där. Och att det är där hoppet finns. Så är t ex några av filmens slutscener de allra bästa. Både den där huvudpersonen (hon som precis tagit av sin niqab) plötsligt är en av dem som upprätthåller det traditionella i samhället. Och scenen där han, som vi tror är de mest bakåtsträvande av alla, visar sig vara en framtidens man.

En annan förtjänst är att filmen talar om för oss att vi aldrig någonsin ska låt nationalister eller fascister ta över vår kultur. Den (kulturen) är helt enkelt större och inrymmer oss alla oavsett hur vi ser ut eller vilka "moves" vi har när vi dansar.

Men den största förtjänsten är väl ändå att den här filmen berättar att skillnaden mellan män och kvinnor är ganska liten. Och att det i ett starkt könssegregerat samhälle som Saudiarabien är precis på samma sätt, dvs en människa är en människa oavsett om hen är född som man eller kvinna.

Hjärtliga hälsningar på internationella kvinnodagen (som vi snart hoppas inte behövs längre).