Betyg: 5 monument
Snyggast är FN-skrapans entré och Vandamms villa. Modern arkitektur när den är som bäst! Roligast är den något avmätta kommentaren: "Goodbye Mr Thornhill, wherever you are" och busshållplats Nr 41, mitt ute på prärien (se bilden). Förutom detta; onda spioner och grymma hejdukar, men det ges trots allt en välsignelse, bra så!
Betyg: 3 monument
Med en snygg inflygning över "Limhamns-Jesus" hamnar vi i Brasilien hos tyska, nazistiska affärs- och vetenskapsmän. Amerikanska underrrättelsetjänsten är dem på spåren, men behöver en infiltratör. Alicia Huberman (Ingrid Bergman) blir deras val då hon är dotter till en amerikansk nazist och därför kan röra sig fritt i exiltyska kretsar. Men hon är inte så intrresserad, vill inte lägga sig i sin fars politik och vill helst bara festa hela nätterna. Men den amerikanska agenten Devlin (Cary Grant) får henne på andra tankar och tillsammans avslöjar de nazisterna.
Snyggt spelat, särsilt av Ingrid Bergman - det är mycket hennes film - men historien är inte särskilt övertygande och jag saknar det Hitchcockska greppet att fel person är misstänkt. Annars är manuset bra, med flera eleganta replikväxlingar. Patriotismen står i centrum - att vara atinazist är att vara patriot dessa år under och efter Andra Världskriget. Roligast är när Hitchcock själv dyker upp i vimlet på festen i den tyska villan och är med och dricker upp champagnen - vilket i sig är filmens clou.
Betyg: 3 monument
Det börjar snyggt med en domarperuk som långsamt höjs och ansiktet på domaren blir synligt, att han sedan är närsynt förstår vi då han tar av sig glasögonen och bilden blir suddig. Hitchcock är på gott humör i denna film om hustrumisshandel och societetsskilsmässor i 20-talets England. Som vanligt tar Hitchcock kvinnans parti och trots sin katolska bakgrund bejakar han skilsmässan.
Det är många snygga blickar, glidande profiler, en intensivt skildrad tennismatch och ett ständigt slängande av halvrökta cigaretter. Bäst är telefonisten som avlyssnar samtalen och de mycket märkliga helgonen i matsalen hos den nya mannen.
Betyg: 3 monument
Det är ganska uppenbart från början vem den verkliga tjuven är, så den delen är inte så spännande, inte kärlekshistorien heller. Ändå är det snyggt med Grace Kelly som den som driver på, som kör bil - alldeles för fort - och i princip friar. Hitchcock är bra på starka kvinnoporträtt! Roligast är polisernas bolltrixande när de väntar på att förfölja den som de tror är tjuven och mest intressant teologiskt är det långsamma mässandet på latin under begravningen som mer blir en ljudmatta än en gudstjänstupplevelse.
Betyg: 2 monument
Dock är det en del som inte stämmer; melodin uruppfördes 1867 - här tycks det vara långt tidigare då kompositören knappast kan vara 42 år i filmen (han är född 1825) utan snarare 20! Men det tycks inte Hitchcock eller någon annan bry sig om. Men strunt samma, karlarna är ganska ointressanta - det är kvinnorna som gör filmen: grevinnan Helga von Stahl och bagarens dotter Resi. På så vis mer av en Hitchcockfilm ändå, även om det nog endast är några få snygga kameravinklar på orkestern som avslöjar regissören.
Betyg: 4 monument
Återigen en vansinnigt snygg inledningsscen. Inzoomning på en gul handväska och så en långsam utzoomning allteftersom damen med handväskan går längs med en järnvägsperrong. Vad vi då inte vet är att väskan är full av pengar som hon stulit från sin senaste arbetsgivare. Marnie tar anställning som sekreterare under antaget namn vid respektabla firmor för att sedan länsa deras kassaskåp en kväll när hon fått chefens förtroende att jobba över. Med pengarna försöker hon desperat leva ett anständigt liv och genom dyrbara presenter få tillgång till sin mors kärlek. Denna livsstil möter motstånd och nyfikenhet hos en rik nybliven änkling som först anställer henne och sedan tvingar henne att gifta sig med honom för att inte avslöja hennes bedrägeri och stölder.
Det är på det hela taget en otäck historia om våld mot kvinnor och befogat hat mot män. Och den stora fråga som reses i slutscenen är om våldet tagit slut eller om det faktiskt fortsätter. På så vis en av Hitchcocks kanske mest feministiska filmer om överhuvudtaget ordet feminism kan brukas på Hitchcock. Men den psykologiska analysen däremot är alltför präglad av det tidiga sextiotalets fascination för och förenkling av psykoanalysen och Freud. En skarp kritik mot en alltför lössläppt bibeltolkning framförs också. Bäst är Diane Baker som Lil, den försmådda svägerskan till den nyblivne änklingen. Så avundsjuk och överlägsen på samma gång!
Betyg: 4 monument
Det börjar elegant - som alltid hos Hitchcock - med gäspande kypare och långsamt dansande par. De har inget med filmen att göra, men det har Manny som spelar ståbas i orkestern och senare blir oskyldigt anklagad för att ha begått flera väpnade rån. Det är en klaustrofobiskt filmad berättelse om den falskt anklagade och hur han till slut nästan önskar att han vore skyldig - det vore så mycket enklare! Snyggt spelat av Henry Fonda och Vera Miles i vars ansikten det mesta sker - från oro över ekonomin till desperation, ångest och psykos.
Detta är kanske Hitchcocks mest öppet religiösa film - när Manny häktas är det endast rosenkransen han får behålla och den fångas in av kameran under rättegången, samtidigt som hans mamma med förtvivlan säger att han måste be, att bön är det enda som hjälper.
Betyg: 3 monument
Det är under Första Världskriget och USA har ännu inte gått in i kriget (det gjorde de först 1917). En engelsk officer förklaras död men skickas egentligen till Schweiz för att avslöja en tysk agent. Problemet är att ingen vet vem det är, men det finns en del ledtrådar. Dessa leder till en obekväm bönestund, en död organist i en alpby, en chokladfabrik och en bergsbestigning med dödlig utgång. Som i Hitchcocks övriga filmer är det fel man som blir anklagad, men här är det inte hjälten som är den falskt anklagade utan tvärtom - hjälten anklagar och tar livet av fel man.
Det är spännande och välgjort men håller inte hela vägen. Slutscenerna känns konstruerade och Peter Lorre är mest pinsam som mexikansk Don Juan. Bäst är scenen där de sätter igång brandlarmet på chokladfabriken och poliserna fångas i floden av utrusande arbetare. Det finns också en poäng i kvinnoskildringen - så fräsch som den kunde vara på trettiotalet har den knappast varit sedan dess.
Betyg: 3 monument
Det bästa är de fantastiska matematiska formlerna, kommentaren i bokhandeln i Köpenhamn: "Religiösa hyllan är i en enda röra" och det faktum att när flyktingarna kommer till Sverige tas de emot med öppna händer. På den tiden (1966) var Sverige ett öppet och generöst land!
Betyg: 4 monument
Ett kammarspel om det perfekta brottet. En före detta tennisstjärna planerar att mörda sin hustru på ett mycket raffinerat sätt, gemom utpressning och ett vattentätt alibi. Nu går det inte riktigt som planerat och hustrun råkar i sin tur döda den lejda mördaren. Den äkta maken ändrar blixtsnabbt taktik och lyckas se till att hustrun blir dömd till döden för mord - men en klartänkt poliskommissarie tänker annorlunda.
Allt utspelar sig i stor sett i ett och samma rum, där skådespelarna kommer och går genom dörren som på teatern, nycklar hittas och göms, pengar dyker upp och sanningen blir till sist det som segrar. Välspelat - främst av Grace Kelly som hustrun - men även de andra bär både story och dialog på ett övertygande sätt. Bäst är nog ändå Hitchcocks cameoroll - på ett fotografi som hänger på väggen.
Betyg: 4 monument
En oskyldig fabriksarbetare anklagas för att vara sabotör och jagas genom USA samtidigt som han jagar de skyldiga. Spännande och politiskt brännande i Hitchcocks starkaste uppgöresle med fascismen, den inhemska, amerikanska fascismen. Tydligast blir det i kontrasterna till de demokrater vi möter; lastbilschaufförer, utstötta cirkusartister, en blind man - medan fascisterna är sheriffer, poliser, ranchägare och New England-överklass.
Historien är bra, dialogen lysande - Doroty Parker är medförfattare - men det är egentligen bara birollerna som är riktigt välspelade: den fascistiske ranchägaren, den döda arbetskamratens mor, skäggiga damen och det levande skelettet på cirkusen, som bl a genomför filmhistoriens bästa votering.
Betyg: 2 monument
En ganska ointressant historia om ett gift par som av någon märklig byråkratisk regel inte visar sig vara gifta. Mannen låtsas ointresserad och kvinnan tar honom på allvar och uppvaktar hans bäste vän och arbetskamrat. Förvecklingar följer som inte är särskilt avancerade och till slut blir allt bra igen. Men innan dess har det mest varit fånigt. Hitchcock förbigår denna film med tystnad, bäst så även om här finns några snygga filmvinklar från ett nöjesfält och så några eleganta champagneglas.
Betyg: 2 monument
En irländsk tragedi förklädd till komedi. I det våldsdrabbade Irland får en fattig familj plötsligt tillgång till ett arv från en rik släkting. Eller får de det? Allt är inte som det synes vara och lojaliteterna skiftar. När det mest är komedi blir det ett burleskt folklustspel och när det är tragedi blir det närapå överdramatiskt. Det är ingen större skådespelarinsats och av Hitchcock ser man inte mycket mer än katten som inledningsvis flyr uppför en stupränna. För oss som inte är så insatta i Irlands blodiga historia blir delar av intrigen svårbegriplig. Vem bekämpar vem? och varför?
När det mest är komedi drar bibelreferensen till Predikaren 9:4 om att det är bättre att vara en levande hund än ett dött lejon, medan den tragiska delen av filmen citerar Hesekiel 36:26 om stenhjärtat i kroppen.
Betyg: 4 monument
I vilket fall är det skickligt gjort, gott hantverk med snygga filmningar och en helt fantastisk scenbrytning när huvudpersonernas bil stannar vid ett övergångsställe och vi istället får följa kvinnan som går över gatan och hon visar sig vara ytterligare en huvudperson. Kidnapping, diamanter, medium, falska gravstenar och mordbrand. Det ryms mycket!
Betyg: 4 monument
En ganska ordinär läkarfamilj dras in i en historia med spioner, mord och kidnapping. James Stewart, som pappan, är precis så trist och ordinär (och dessutom lite för lång) som en läkare från Indianapolis på kortsemester i Marakech några år efter Andra världskriget kan ha varit. Det är en av de stora poängerna, den ordinära, ganska taffliga, men också desperata pappan/maken som gör allt för att rädda sonen från kidnapparna - medan mamman/hustrun egentligen är den som löser det hela.
Här får vi vara med om att kyrkklockorna ringer för frihet på ett mycket handgripligt sätt. Vi får läsa lite partitur, höra Doris Day sjunga "Que sera" en gång för mycket och vara med om en rejäl utskåpning av "engelska intellektuella". Plotten är densamma som i 1934 års version, men här har Marocko ersatt Schweiz och den predikande skurken är inte lika läskig.
Betyg: 4 monument
Det börjat med en tillbakablick. Två personer i en bil genom centrala London efter kriget, kvinnan kör och mannen som sitter bredvid berättar varför han måste gömma sig undan polisen. Det är hans berättelse som är tillbakablicken. Hon tror honom och sedan är berättelsen igång. Dock är detta en film som inte liknar Hitchcocks andra i det att den anklagade inte är oskyldig - även om han hela tiden får oss att tro det. Jag tycker att det gör filmen spännande, Hitchcock själv tycker tvärtom.
Temat är i viss mån att spela roller, teater, att uppge sig att vara någon annan. Det återkommer vid flera tilfällen och det förs samtal om rollens betydelse - dessutom är de bägge kvinnliga huvudpersonerna skådespelare. Annars finns här en blinkning åt Petrus' trefaldiga förnekelse av Jesus och den fjärde dödssynden (avund) nämns i förbifarten.
Roligast är regnet på gardenpartyt och poliskommissariens fantastiska publunch - så medioker!
Betyg: 3 monument
Bäst är skuggorna, korven i fickan och uteliggaren Ben's utpräglade londondialekt.
Betyg: 4 monument
Det börjar på ett nöjesfält med spännande kameravinklar och snygga masscener. En boxare som utmanar publiken att klara mer än en rond mot honom möter motstånd från en professionell boxare som både besegrar honom och hans tilltänkta fru. Men det är bara början. Fler matcher, fler svek, fler svåra val i kärlekslivet och i bakgrunden lurar ormen från Första Moseboks tredje kapitel. Trots detta mycket humor där Gordon Harker som boxningstränare är suverän. Det också ganska roligt med de siamesiska tvillingarna som inte kan bestämma sig var de ska sitta på bröllopet.
Det är bra, spännande och genomfört med mycket få textrutor (det är en stumfilm). Bilderna, filmandet berättar utan att behöva ord som förklaring. Dubbelexponeringar, montage och sekvenser där bilden flyter ut gör detta till en av Hitchcocks absolut bästa stumfilmer!
Betyg: 2 monument
En film om falsk anklagelse och fast vänskap. Dock vet vi egentligen inte hur fast vänskapen är då vi bara får följa den ene av vännerna. Det börjar på en fin privatskola där skolans rugbykapten tar på sig ansvaret för att ha gjort en av serveringsflickorna med barn - fast han är oskyldig. Han gör det för att skydda sin vän som behöver ett stipendium för att studera vidare och inte har råd att bli religerad. Ädelt och ärofullt förstås, precis som skolans motto: Glory. Dock skrapas det ärofulla bort under resan mot samhällets botten då religeringen också innebär att han förskjuts av sin hårda fader. Knappt levande tar han sig till slut hem igen från de skumma hamnkvarteren i Marseille och möts av en fader som ändrat sig och ber om förlåtelse.
En sorts variant av "Den förlorade sonen" (Lukas 15:11-32), men där det är sonen som ger förlåtelsen inte Fadern. Annars ganska intetsägande och utan spänning då vi vet från början att han är oskyldig. Några halvintressanta drömscener, annars inget särskilt utmanande kameraarbete.
Betyg: 4 monument
Kanske okså en film om media och medias roll i den allmänna hysterin. Vi får följa med från scoop till nytryckta extraupplagor som prånglas ut och läses överallt. Och det är först när den nytryckta tidningen distribueras som mobben förstår att de gripit och misshandlat fel man.
Snyggast är scenen då vår misstänkte smyger ut om natten och vi enbart ser hans hand långsamt förflytta sig nedför ledstången. Mycket Hitchcockskt! Vi får se en elegant illustration av Nils Ferlins dikt "Infall" och en känslig version av Kristi nedtagning från korset (läs staketet). I övrigt pepparkaksformar, gaspoletter, gökur och en kvarglömd tandborste.
