Blue Valentine

Betyg: 4 monument

I sin recension i SvD kallar Jan Söderqvist Blue Valentine för en "romantisk tragedi". Det är svårt att tänka sig ett mer passande uttryck på denna film. Det är också svårt att tänka sig en mer vardaglig och välspelad film än denna. MichelleWilliams bara är Cindy, både som förälskad ung student och som trött, yrkesarbetande mamma.

Det är en lågmäld film, men där katastrofen hela tiden lurar bakom vardagligheterna. Det börjar med en katastrof i det lilla när dottern i familjen ropar högt på sina föräldrar för den älskade hunden är bortsprungen. Jag tycker om att Blue Valentine skildrar svårigheten att leva i en relation utan att göra det svart-vitt. Det är inte så enkelt att en är dum och en är snäll, utan båda är svåra att leva med, bär på sin historia och sina drömmar. Det är inte alltid det fungerar, trots att man gör sitt bästa. Men trots att det inte alltid fungerar kan kärleken ändå finnas där.

Harry Potter och Dödsrelikerna: del 1

Betyg: 3 monument

Det första jag tänker på är färgerna, färgskalan. Mörkt, dunkelt, dystert. Lekfullheten från de tidigare filmerna är borta. Kvar står ett litet tält i ett öde landskap, i tältet några ungdomar som flyr bort från barndomen och planlöst söker vuxenblivandet. De mår inte särskilt bra, de tar dåligt hand om varandra - men det finns ingen annan. De är utelämnade åt tonårens öde landskap, åt framtidens ovisshet som hotar och de kan inte återvända. Dystert, inte riktigt vad jag hade väntat av en Harry Potterfilm, men vackert på något sätt. Vackrast är när Harry Potter sitter på stranden med den döda alven Dobby i famnen. Smärtsamt tydligt förvandlas Harry från den kristusgestalt han tidigare varit till att bli Maria, modern som bär sitt döda vuxna barn i famnen. En Pietá. Vackert och än mer oväntat.

The Black Power Mixtape 1967 - 75

Betyg: 4 monument

Åren rullar långsamt fram. Med start 1967. De stora siffrorna i bilden ändras långsamt samtidigt som kampen förändras. Från det tidiga ifrågasättandet av den fredliga vägen, via optimismen och den stundande segern till vapendyrkan och nya hierarkier tills det bara är misären kvar. En misär som bara blivit värre, känns det som. Är då allt vad Svarta Pantrarna kämpade för ett misslyckande? Nej, det tror jag inte, men filmen visar tydligt det tragiska i hur kampen på något vis äter upp sig själv. I korta arkivbilder, alla från svensk television får vi möta den tidens ledande amerikanska revolutionära politiker - spännande i sig, så långt från dagens rapportering av amerikansk politik.

Bäst är de enkla musikinslagen som följer skiftet av årtal och så förstås den helt fantastiska intervjun med en fängslad Angela Davis där hon upprörs över frågan om varför hon förespråkar våld. Lysande vältalig, skrämmande i sin uppriktighet.

Midnatt i Paris

Betyg: 2 monument

För den som älskar Paris när det regnar och drömmer om att få träffa alla konstnärer och författare som samlades i Gertrude Steins hem i 1920-talets Paris, då är det här den perfekta filmen. Annars kan den fungera som förströelse i stunden. Men någon riktigt bra film är det inte, trots att porträtten av Dalí och Hemingway är underhållande.

The Social Network

Betyg: 2 monument

Interiörerna från Harvard skiljer sig inte mycket från de high schoolmiljöer jag sett på film. Inte annat än att festerna är vildare och att studenterna mer förutsätts ta ansvar för sina gärningar. Det börjar pojkaktigt och fortsätter så, tyvärr. Kanske är det sant, att det är så det gick till när Facebook skapades. Men det kan inte vara hela sanningen, att grunden var Mark Zuckerbergs oförmåga att hålla fast vid sin flickvän...

Det finns något i dramaturgin som jag inte alls tycker om; vi får följa Mark och hans kompisar från det att idén föds tills dess att de flesta av dem stämmer honom om rättigheterna, vilket de gör ganska snart efter att succén är ett faktum. Problemet är kronologin. Rättegångsscenerna dyker upp då och då genom filmen och avbryter det rätlinjiga berättandet med vad som komma skall. En inte ovanlig filmisk metod. Men här gör det bara att Mark Zuckerberg framstår som än mer knäpp, isolerad och socialt inkompetent. Det blir svårt att begripa vad det är som egentligen händer i relationerna, och hela filmen blir svårbegriplig och mest otäck.

Frost/Nixon

Betyg: 4 monument

De är ganska olika, David Frost - elegant splead av Michael Sheen - snabb, smart, framgångsrik och Richard Nixon - likaså lysande spelad av Frank Langella - världsvan, trygg och erfaren. Men de möts i situationens utsatthet, i en intervju som pågår under flera dagar där Nixon vill rentvå sig och David Frost vill få honom att erkänna sin skuld.

Två män. Två viljor och en stab av rådgivare bakom var och en av dem. Ändå är det i ensamheten de möter varandra, ser något i den andres blick som de både känner igen och kan utnyttja. Det är inte renhårigt, men ärligt. En katt-och-råtta lek kring 70-talets stora politiska frågor, vem som är katt och vem som är råtta varierar.

Det är spännande även om man kan förstå (och den historiskt kunnige vet) hur det slutar. Kanske är det därför slutet blir ett antiklimax, inte alls lika fängslande som resten av filmen. Kanske är det kampen som är det intressanta, inte segern.

Bäst är i alla fall alla fantastiska sjuttiotals-slipsar!

Basquiat

Betyg: 3 monument

Mer om konstvärlden än om konstnären, eller snarare mer om konstnärens relation till konstvärlden än konstnärens relation till konsten. Spännande filmat med udda inslag av någon sorts surrealism i den annars realistiska skildringen av Jean-Michel Basquiats intensiva karriär in i den absoluta toppen av den amerikanska konstvärlden på 1980-talet. Men det blir aldrig riktigt begripligt, hur denna karrirär egentligen är möjlig. Kanske är det en poäng?

Vackrast är ändå relation till modern och öppningsscenen där de två står finklädda framför Picassos Guernica. Konsten både som något att vörda och något som uppfordrar. Kanske handlar filmen om det i alla fall, en sorts vördnad och uppfodran - gör det du kan, var dig själv, låt dig inte köpas. En vördnad för människan mer än konsten.

David Bowie gör en fullkomligt ljuvlig tolkning av Andy Warhol, så ömtålig, så stillsam, så naken och absolut älskvärd.

Pollock

Betyg: 4 monument

Det börjar i en blick, och nog handlar hela filmen om seende. Om den där blicken som får världen att stanna upp och som ser genom tiden. Konstnärens blick som ser samtiden, som förvandlar efterkrigsångesten till mönster, färger, uttryck som inte behöver förstås utan bara upplevas. Men lika mycket som Ed Harris i sin roll som Jackson Pollock ser hur den vita ytan på duken till slut ska fyllas, så är han blind för sin egen destruktivitet och de människor som av kärlek trots allt bär honom. Seende och blindhet, kring detta kretsar filmen.

Det är stundtals vackert, stundtals tragiskt, stundtals lite för långsamt. Men filmen är snyggt filmad, nästan rytmisk i sin skildring av själva målandet, och Ed Harris är inte bara porträttlik, utan också mycket bra: sårbar, självupptagen, känslig och destruktiv.

...men varför ständigt denna destruktivitet i samband med konstnärskap? Här var det nog sant, särskilt med tanke på Jackson Pollocks för tidiga död, men det blir ibland ett alltför uppenbart tema när det gäller konstnärsskildringar. Har det aldrig funnits glada konstnärer, eller kan lycka inte vara skapande?