Strid på havets botten

Betyg: 4 monument

Som West Side Story, men istället för italienare i New York, grekiska tvättsvampsdykare utanför Floridas västkust. Nog så bra. Mycket hav, mycket technicolor, mycket musik, mycket femtiotal och en hel del stereotyper. Men det är på något vis hederligt hantverk, snällt och godhjärtat trots en del slagsmål och ond bråd död. I botten handlar det om etniska konflikter, men än mer om rädsla. Rädsla för att den älskade inte ska komma hem igen, rädsla för att bli kvar på havets botten, rädsla för de andra.

Speciellt med kombinationen korstecken och cigarr. Det snyggaste är ändå pappans stickade yllemössa som han bär under dykardräkten.

Midway

Betyg: 3 monument

Klassiska stereotyper, den fege som blir modig, den stentuffe som har ett hjärta av guld, akademikern som vågar stå emot, de veliga beslutsfattarna... det som saknas är det sadistiska befälet, men så är det inte en film om rekryter utan om stridspiloter som plötsigt kastas in i kriget då Japan anfaller Pearl Harbor och USA håller på att förlora kontrollen över Stilla Havet. Historiskt korrekt på många sätt, men väldigt vinklat då amerikanerna skildras som vänliga, kamratliga, skojfriska och besutsamma o c h  kärleksfulla medan japanerna enbart lyder order och styrs av pliktkänslan. Annars är nog den återhållna manliga gädjen bäst, när de högsta befälen inom USAs flotta inser att de vunnit striden. Tafatt och nog ganska sanningsenligt.

Förvånansvärt lite teologi för att vara en amerikansk krigsfilm. Det mest intressanta är när skeppspojken frågar varför han ska ställa i ordning som till en kyrka när han inte tror på Gud. Direkt därefter kommer de japanska planen och bombar sönder skeppet de möblerar på. Han överlever, men är bara en bifigur. Kanske ska det inte tolkas?

Under Capricorn

Betyg: 4 monument

Först är det frisyrerna, fantastiskt vågiga och rödlätta. Troligen det mest signifikativa för en irländare under tidigt 1800-tal. Sedan kommer också ett pistolskott med placeboeffekt, en elegant sammansatt spegel och ett gediget trappräcke. Men egentligen handlar det om att offa sig för någon annan, att ta på sig skulden för något du inte gjort. Kärlek och klass lyser igenom denna film som mer nystar upp ett mysterium än avslöjar ett brott. En film där just klassmedvetande både förvånar och är kanske filmens starkaste känsla. Starkare än kärleken. Så citeras också ur Lukasevangeliets liknelse om den rike mannen och Lasaros: det "gapar en klyfta mellan oss och er" (Luk 16:26). Klassklyftan!

En melodram på sitt sätt, men subtil och välspelad och naturligtvis välgjord med Alfred Hitchcock som regissör.

Paradox

Betyg: 2 monument

Motljus och distade gitarrer. Murmeldjursgryta och allmän western-estetik. Skäggiga män och kvinnor i lösa klänningar. Inget sammanhang, inga förklaringar, mest en sorts förlängd musikvideo. Snyggt ibland i motljuset och hjortarna som dyker upp bland träden, men mest fånigt med pojktrams och överdriven manlighet. Kanske är paradoxen i titeln just det, att idén är en sorts progressiv tanke bortom manligt och kvinnligt, medan utförandet är super manschauvinistiskt. Vilket får mig att tänka på Jesu ord i Mateusevangeliet: "Vad ni säger ska var ja eller nej" (Matt 5:37), inte som här både ock på samma gång.

Finast är när Neil Young sjunger "Pocahontas" ensam till gammal, gisten tramporgel.

En kvinnas martyrium

Betyg: 5 monument

Det är något helt annat än Jeanne d´Arc (1948) och troligtvis något helt annat än alla andra filmer som gjorts i ämnet. Skuggor, dagrar, ansikten, rynkor, svettpärlor, tårar - ständigt söker kameran det mänskliga, det fula och vulgära, men i grunden det mänskliga. Teologerna och domarna är grymma, men också rädda, rädda att ha fel, rädda att förlora en själ. Förhöret är på liv och död för alla inblandade och Jeannes kristuslikhet blir mer och mer svårhanterbar för de lärde. Samtidigt understryks ett queerdrag, i det att hon vägrar bära annat än manskläder och det ses som ett stort hot mot både Gud, kyrkan och teologin. Hennes försvar för det får vi aldrig höra, för det är en stumfilm och bara utvalda repliker får vi del av. Sedan lär i princip all dialog vara hämtade från verklighetens förhörsprotokoll.

Vackrast är musiken och ljussättningen och kanske allra vackrast det fantastiska fotot av tortyrmaskinerna. Mest udda är de engelska soldaternas uniformer - som hämtade från det nyss avslutade Första världskriget - och så mannen med glasögon på slutet. Märkligast är teckningen av harpyrian på väggen på vägen in i tortyrkammaren. En bra film är det hur som helst, mycket bra!

Jeanne d´Arc (1948)

Betyg: 3 monument

Mycket teatralt med tjusiga kulisser. Och känslan av inspelad pjäs blir kvar trots den stora stridsscenen med stormningen av Orléans och trots Ingrid Bergmans ansikte i återkommande närbild. Det är något uppställt över scenerna, något styltigt i dialogen som ger känslan av teater mer än film. En ganska ok teater om ett märkligt öde i en våldsam tid. Filmen är i sin tur tydligt märkt av sin egen tid, dvs tidig efterkrigstid med en alltför amerikansk-protestantisk Jeanne i kollision med en maktfullkomlig katolicism. Det är knappast historiskt trovärdigt.

I cetrum står naturligtvis TRON, tron på att det är Guds röst hon hör och att hon måste lyda. Det skulle kunna ge en mer spännande film om tro och lydnad, om ansvar och makt - om problemet med att samtliga stridande slåss med Gud på sin sida. Men det är en partsinlaga från den segrande makten efter fascismens fall om att stå upp för den enkla människan, för sanning och rätt. Det ges inget utrymme för tvivel på saken. Lite patetiskt är det nog.

Da 5 Bloods

Betyg: 4 monument

Vietnamkriget skildrat ur de afroamerikanska infanteristernas perspektiv, men nästan femtio år senare. Fyra gamla stridskamrater kommer tillbaka till Vietnam för att söka efter och ta hem den femte kamratens kvarlevor - o c h för att de vet att där han stupade ligger också en guldskatt begraven. Se där ett rikigt äventyr! Den stupade kamraten var deras befäl och deras politiska ledare som ständigt påminde dem om de svartas rättigheter, fredens nödvändighet och den politiska kampens möjligheter. Alla har de genom livet förhållit sig på olika sätt till den dyrkade, döde kamratens budskap. Den politiska analysen förflyktigas dock när de hittar guldet, liksom sammanhållningen och kamratskapet. Våld, ond bråd död och nya strider skiljer dem från varandra. Ändå lever något av budskapet vidare i slutscenerna.

Det är spännande, välspelat och snyggt kryddat med dokumentära inslag ur USAs historia. Bäst är scenerna från vietnamkriget som dyker upp i deras minnen - allt spelas upp som det hände, men de är gamla män i minnena. Det är vackert gjort. Stundtals roligt, ibland lite väl stereotypt, men då med glimten i ögat, som på dansgolvet i Ho Chi Minh-staden (tidigare Saigon).

Mycket bön, en vådlig hänvisning till 2 Mos 3:5 "du står på helig mark" och den kraftfullaste läsning (mest ett vrål faktiskt) av Psaltarens 23:e psalm jag någonsin hört.

The Vanishing

Betyg: 4 monument

En ö i havet. En fyr på ön. Tre män på fyren. Manlig tystnad. Sedan övergår den till manligt våld och slutar i manlig sorg. En skeppskista med guld är den utlösande faktorn. Vackert, våldsamt och tragiskt. Välspelat, men kanske en inte alltför trovärdig berättelse. I vilket fall så är det så att dessa tre män försvann från ön utanför Yttre Hebriderna år 1900 och ingen vet vad som egentligen hände. Detta är ett försök att skapa dramatik kring det som kallas "The Flannan Isles mystery".

Ett ytterst litet kapell har betydelse, liksom guldets förbannelse uttryckt i Jakobsbrevet: "ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld." (Jak 5:3), men med tanke på att det är vatten och inte eld som förtär kropparna.

Robert the Bruce

Betyg: 2 monument

Det finns något unket i den nationalistiska sagan om "den goda kungen". Kungen som ger folket frihet, kungen som garanten för demokratin (även om det är trettonhundratal som här). Troligen är det en idé som mer hör hemma i artonhundratalets nationalromantik än i den egentliga historien. Och den blir extra unken i vår tid av nationalistiska projekt och antidemokratiska drömmar.

Som berättelse är filmen alltför tunn och varken snön eller det majestästiska landskapet (tydligen Montana - ty det var billigare att filma där) hjälper upp det hela. Mest handlar det om nederlag och förräderi, om vinter och svårläkta sår, om storslagna landskap och få människor, om att hedra sina döda och om Guds vilja. Här finns den mytompsunna berättelsen om Robert Bruce och spindeln med, liksom en bön för maten som tycks vara hämtad från modern frikyrklighet.

Slaget om Alger

Betyg: 4 monument

Det är grovt filmat, enkelt och dokumentärt men oerhört effektivt. Kulsprutepistolerna står för en sanning, tårarna för en annan. Tortyren för en, bombdåden för en annan. Barnen för en och soldaterna för en annan. Det är en grym skildring av Algeriets antikoloniala frihetskamp, om FLNs uppbyggnad och den hårda franska repressionen. Det är tydligt var sympatierna finns, men våldets smärta drabbar alla. Det intressanta är att vi idag skulle tala om terrorism, medan det i filmen handlar om frigörelse. Den politiska agendan har flyttat sig.

Intressant är också kopplingen mellan frigörelse och muslimsk medvetenhet, bönerna följer motståndsmännen, de blir martyrer och modernismen blir en fransk företeelse - popmusiken och kvinnor med kortklippt hår står på förtryckarnas sida.

Alice i Underlandet (1966)

Betyg: 4 monument

Fantastisk filmatisering, satt i den tid då Lewis Caroll skrev berättelsen, men samtidigt fylld av absurd brittisk humor som mer påminner om det sena sextiotalets Monty Python (det går att ana var en del av de mer udda monty-python-figurerna kommer ifrån). Alla djur och märkliga varelser spelas av människor i fåniga teaterkostymer, men ytterst mycket mänskliga och det är nog filmens storhet - människan i all sin skröplighet, människan i all sin inbilskhet, människan i all sin dumhet och enfald skildras på ett enastående sätt. Inte vackert, men roligt! Alice är den enda som tycks normal i en galen värld, samtidigt som hon är den som återkommer med frågan "Vem är jag?" Den människa som inte ställer sig denna grundläggande existentiella fråga är dömd att bli både galen och fånig.

Scenografin är lysande, men mest fantastisk är ändå musiken av Ravi Shankar. 1966 måste den ha tett sig utomordentligt udda!

The Meg

Betyg: 2 monument

Det är något särskilt med väldigt stora djur, särskilt om de är förhistoriska. I en djuphavsgrav utanför Kinas kust har ett forskarteam upptäckt att bottnen troligtvis inte är en solid botten utan ett köldlås för en värld som varit orörd i miljontals år. Naturligtvis har de rätt, naturligtvis bryts låset upp, naturligtvis äts båtar upp, naturligtvis är hjälten ovillig och hjältemodig, naturligtvis är forskarna nördiga och fåniga, naturligtvis är en av dem snygg, naturligtvis finns här en odräglig riskkapitalist ... nej det sista var nog en udda företeelse. Han räddar ingen film, men ger en sorts perspektiv på forskningens beroende av kapital.

Roligast är att hjälten heter Jonas Taylor - med tanke på Jona bok i Bibeln och den stora fisken det berättas om där. Det är också fint att se hur silvertejp kan komma till anvädning i kampen mot ett jättemonster.

Caravaggio

Betyg: 4 monument

Femtonhundratal och renässans, men lika mycket artonhundratal och tidigt nittonhundratal. Scenerierna och kostymerna bryter mellan århundradena, plötsligt en cigarett, en motorcykel, en svart kostym, en man som talar teckenspråk. Det är snyggt gjort, denna lek med tiden och historien!

Egentligen en samling tablåer där händelseförloppet inte är det centrala, utan känslan, relationerna, hur de skiftar - kärleken som vandrar mellan männen, och mellan männen och kvinnan och som ställer till det så illa för dem alla. Vem har makt över vem? Kärlek, död, men också kätteri och sinnlig konst. Men kanske är just konsten en besvikelse. Tablåerna - de uppställda statisterna är fantastiska - men själva tavlorna som målas är inte så bra (i filmen, alltså). Det är svårt att förstå hur kardinaler och biskopar faller i trans över dem, repsektive förfasas.

Vackert är det ändå med ett elegant manus och bra skådespeleri - särskilt Dexter Fletcher som den tonårige Caravaggio är helt oemotståndlig. Roligaste repliken är när kardinalen väcks mitt i natten och  citerar Jesaja 48:22 (men det ska vara i den gamla översättningen): "De ogudaktiga får ingen frid".