Anfall från stjärnorna

Betyg: 3 monument

Mycket sjuttiotal med datamaskiner som låter i hemliga bergrum. Mycket hastiga steg i mörker. Mycket dystopi. Ganska fula blazrar. Och faktiskt ganska bra, särskilt slutet (OBS spoiler) som nog är mycket tidstypiskt, men känns ganska udda idag; jorden sprängs helt enkelt i bitar - och lika väl är det.

Kan vi lita på utopierna? Är det symboliskt att det är just vid "rädda oss från det onda" i Herrens bön som prästen blir avbruten vid mässan? Är det rätt att döda för en god saks skull? Kan en ny skapelse ske på en redan befolkad planet? Se, både politiska och teologiska frågor! Det är ju en film Från 1977.

Förvånansvärt bra musik, en udda detalj är en skådespelare med hörapparat och en rätt lustig referens till Babels torn (1 Mos 11:1-9) i relation till satellitsändningar. Bäst är nog ändå Christopher Lee, förstås!

Heavy Metal

Betyg: 3 monument

Som en blandning av dåliga serietidningar och lika dåliga skivomslag. En samling lösligt sammanhållna berättelser där ondskan står i centrum. En ondska som skildras likt ett väsen eller en vilja vilken lever genom generationer och genom kulturer. Egentligen är det rakt upp och ner en skildring av Efesierbrevet 6:12 om kampen "mot ondskans andekrafter i himlarymderna", men mer lättklätt. Trots det en sorts skildring av kvinnokraft.

Mycket elgitarr, även om soundtracket gör mig rejält besviken då det är alltför tamt.

Turbo Kid

Betyg: 3 monument

Tänk dig Mad Max på cykel i en sorts trist grustag med en i princip obefintlig budget. Lägg där till det fantastiska framtidsåret 1997. Splatter och trams, bmx-cyklar och gammalt 80-talsskräp, en robot med någon form av diagnos, övervåld och hemmagjorda vapen; parasoll, trädgårdstomte och leksaksenhörning. Skruvat, men tyvärr inget särskilt bra skådespeleri. Lågbudget även det, kanske.

Bäst är när de tar brasvideon till en högre nivå än jag trodde var möjligt och den helt obetalbara parasollscenen i slutet av slutstriden. Fånigt, dumt, ganska roligt men alldeles för blodigt.

Source Code

Betyg: 3 monument

Här ryms krigserfarenhet med en civilisationskritisk terrorism, kärlek och utspillt kaffe. I grunden ser jag det som en illustration till 5 Mos 30:19 "jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet", men draperad i en skrud av kvantfysik och högteknologiska, hemligstämplade militära experiment som bygger på hjärnans korttidsminne. Lite spännande med en tidssekvens av åtta minuter som upprepas igen och igen för att förhindra en katastrof. Men också förutsägbar och tämligen trivial. Snygga  vyer över Chicago dock!

The Time Machine

Betyg: 2 monument

Börjar med en konflikt mellan radikalitet och tradition. Men fortsätter och slutar i ren konservatism. Intressant dock att filmen kommenterar Psaltarens 139:e psalm och dess determinism: "i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt" (Ps 139:16).

Lite steampunk, några groteska varelser med dålig artikulation, en civilisation utan minnen och en ganska rolig digital bibliotekarie. Inte mycket till drama, inte mycket till skådespeleri så jag rekommenderar er att istället läsa originalboken av H G Wells.

Goodbye Bafana

Betyg: 2 monument

Vänskap är en central idé, men den är inte helt begriplig. Vänskapen mellan Nelson Mandela och hans till en början rasistiske fångvaktare bär inte genom denna ganska träaktigt berättade politiska historia. Dålig dramaturgi och icke-engagerade skådespelare gör att jag aldrig förstår vad dessa väldigt olika män har gemensamt, förutom att deras söner kör ihjäl sig. Teologiskt ges det ett intressant svar på frågan från barnen varför de vuxna tillåter skillnad på människor, dvs apartheid. Svaret lyder: "Vi kan inte ifrågasätta Gud". Intressant med tanke på 1 Mos 1:27 och Rom 2:11.

Bäst är Mandelas värdighet, några snygga sextiotalsklänningar och slutmusiken.

Ray

Betyg:  4 monument

I grunden en film om ansvar, om att ta och inte ta ansvar för sitt liv. Och om identitet, vilket är intressant då filmen i princip enbart visar svarta amerikaner, samt Ahmet Ertegun (grundaren av skivbolaget Atlantic), som ju är från Turkiet. Svart identitet, märkt av en barndom där fostran till självständighet stod över allt annat, över tragiken, över fattigdomen, över orättvisorna, över blindskolans offermentalitet... Ett resultat är den musikaliska framgången, ett annat är heroinmissbruk och otrohet.

Här finns en av filmhistoriens mest gripande begravningsscener, en antydan till teologisk diskussion om gospelsången och fantastiskt fina scener från inspelningsstudior i olika delar av USA.