The Man Who Killed Don Quixote

Betyg: 4 monument

Om mänsklig värdighet, trots att världen ser ut som den gör med all sin cynism och egoism. I denna värld färdas Don Qiujote, riddaren av den sorgliga skepnaden, till allas och allmänt åtlöje. Men det är inte så enkelt - skrattet fastnar i halsen, något annat än galenskap ryms i det ihärdiga fasthållandet vid ridderligheten. Visst är han galen, en drömmare, en sorgligt naiv gammal farbror - men egentligen är det han som är vid sina sinnens fulla bruk och världen som är galen. Det är vackert gjort, stundtals roligt, stundtals lite plumpt, men hela tiden ett fantastisk landskap och udda scenerier. Vad är dröm, vad är verklighet, vad är påhittat och vad är äkta? Till slut ropar vår Sancho Panza ut att "Något måste väl vara äkta!" Så sant, något måste vara äkta i världen.

Det är en oerhört finstämd skildring av hur en dröm kan bli verklighet och hur den faktiskt lever vidare, för Don Quijote kan aldrig dö. På så sätt är det en film om filmmediet som konstform, mycket vackert gjord!

Här förekommer katolska processioner, muslimska flyktingar och en uppfriskande kommentar om engelskan som ett p r o t e s t a n t i s k t språk - inget för enkla spanska bönder med andra ord.

Angel has Fallen

Betyg: 4 monument

Temat denna gång är kriget. Vad kriget gör med dem som tvingas eller lockas in i det. Kriget som katastrof, kriget som möjlighet. Men det handlar inte om kriget, utan om en något åldrad, lojal livvakt åt Förenta staternas president som blir oskyldigt anklagad för mordförsök på just presidenten. Lögner blir sanningar och genast skärps det politiska läget. Vi känner igen mönstret. Ändå är det skönt att se en film i dessa dagar med en klok president som värnar freden och demokratin - och så skönt att Morgan Freeman äntligen blivit president! Bästa scenen är då han klippts in bredvid Vladimir Putin på ett foto från G20-mötet. Gråhårig, reslig och vänligt småleende får han Putin att se ut som en förorättad småpojke. Förutom detta mycket explosioner, tunga fordon genom natten och ett par explosioner till.

Det är intressant hur filmen tycks uppbyggd kring Predikarens ord om att ”den som tillhör de levandes skara har ännu något hopp. Bättre en levande hund än ett dött lejon” (Pred 9:4) Så blir också elitsoldatens sista ord ”vi är lejon”, medan Mike Banning, vår Secret Service hjälte, mer är att likna vid en trofast hund.

Vi har sett Mike Banning förr: Olympus has Fallen, London has Fallen

Django (2017)

Betyg: 3 monument

Om musikens makt, eller musikens vanmakt. Django Reinhardt, ledare gör Franska Hotkvintetten och en av trettio- och fyrtiotalets mest inflytelserika gitarrister, spelar för fulla hus i det ockuperade Paris. Samtidigt som det blir fler och fler tyska soldater och officerare i salongen, rapporteras det om upptrappade förföljelser mot romer i de ockuperade länderna. Då han själv är rom blir han tveksam när nazisterna erbjuder honom att turnera i Tyskland för att bl a och spela för de trupper som ska skickas till Östfronten. Istället försöker han gå under jorden och lämna landet. Men musiken och den romska traditionen avslöjar honom och han måste ge en sista konsert...

Det är dramatiska händelser, särskilt förföljelsen av det romska folket, men filmen blir aldrig särskilt spännande. Dramaturgin är för seg och utdragen och det påhittade händelseförloppet alltför orealistiskt. Musiken däremot är fantastisk! Särskilt slutscenens uruppförande av "Requiem pour mes frères tziganes" - en rekonstruktion då originalpartituret är försvunnet.

De tyska nazisternas rädsla för dansens konsekvenser rimmar illa med Första Krönikebokens ord om hur hela folket "dansade framför Gud med liv och lust" I Krön13:8.

The Man Who Killed Hitler and Then the Bigfoot

Betyg: 3 monument

Märklig titel, men mindre märklig film. En gammal man och hans minnen, hunden, tabletterna och den trista maten. Där kunde det räcka om det inte är så att han var en superhemlig infiltratör under Andra Världskriget som under täckmantel sköt den verklige Hitler (mannen i bunkern var bara en ställföreträdare). Ganska udda och värre blir det när två ytterst fåniga FBI-agenter söker upp honom femtio år senare för att be om hjälp att döda en varelse som sprider smitta i centrala Kanada: Bigfoot. Egentligen är han för gammal, egentligen vill han inte döda...

Alltför romantisk, alltför melodramatisk, men en fin skildring av åldrande och gammal vänskap. Det där med Hitler och Bigfoot kunde vi klara oss utan - det är det andra som intresserar. Här finns en diskussion om rätten att döda, om kollektiv och individ, om fascismens grund, och om blodmatsförbudet i Gamla testamentet (3 Mos 17:10-13). Bäst är ändå klockan med hakkorsvisare.

Röda husets hemlighet

Betyg: 3 monument

Skuggor, ljus, träd i storm och stelnade ansikten. Egentligen en "coming of age"-historia placerad i den amerikanska Mellanvästern under sent fyrtitotal där unga män arbetar på lantgården och unga kvinnor har trådsmala midjor. Dock visar sig idyllen ha sprickor, stora sprickor och från den förbjudna skogen hörs skriken. Skriken från det förgångna, det som borde ha glömts bort men som inte kan glömmas. Den Amerikanska Drömmen möter psykoanalysen - det undermedvetna blir en snårskog, det bortträngda blir levande skrik, det förbjudna lockar. Och när sanningen om vuxenvärldens våld avslöjas blir flickan vuxen.

Kunde varit bättre, särskilt skådespeleriet, men det är en habilt berättad historia om svartsjuka och paternalism. Dessutom citeras Efesierbrevet 4:32 i en av de mer stillsamma scenerna. Bäst är dock trädklättringen.

Dubbelliv

Betyg: 3 monument

Om skådespelarens identitet. Skådespelaren som vinner publikens hjärtan genom att helt bli den roll han spelar. Anthony John är populär när han spelar harmlösa komedier, charmant och gladlynt, men det är en helt annan sak när han spelar ”Othello”. Succén är formidabel, fyllda hus månad efter månad medan svartsjukan äter sig in i hans själ. Till slut finns ingen återvändo, katastrofen är ett faktum. Striden mellan fantasin och verkligheten är avslutad, verkligheten förlorade.

För rollen som Anthony John fick Ronald Colman en Oscar (1947). Tveksamt ändå. Obehagligt och lättsamt på samma gång, men största behållningen är alla scener ur ” Othello”, för varje månad mer intensiv i hatet och svartsjukan. En magnifik Shakespearetragedi som bygger på Markusevangeliets sjunde kapitel vers 21. Underligast är Signe Hasso som Anthony Johns motspelerska och att hon plötsligt talar svenska (utan att det översätts).

Den försvunna piloten

Betyg: 2 monument

Alltför sentimentalt, men snygga miljöer; bambuskogar och kinesisk landsbygd på -40 talet. Förutsägbart och endast delvis spännande. En amerikansk pilot störtar med sitt bombplan i det av Japan ockuperade Kina under Andra världskriget. Han tas om hand av civilbefolkningen samtidigt som de japanska trupperna söker efter den försvunna piloten. Det hade kunnat bli riktigt bra, men det saknas nerv. Visst det är otäckt och sorgligt, men det är inte mer än så. Elaka japaner och en alldeles för enkel kommunikation mellan de som inte borde kunna förstå varandra (den amerikanske piloten och den kinesiska unga änkan). Annars regnar det mest.

Filmen berör det fjärde budet om att visa aktning för sina föräldrar (i det här fallet svärföräldrar) 5 Mos 5:16. Kanske bryter Ying på något vis mot det budet, eller ska vi inte blanda in kristen moral i kinesisk miljö? Filmen känns mer västerländsk än kinesisk så det  kan vi nog.