Svinalängorna

Betyg: 4 monument

När jag går ut från biosalongen säger jag tvärsäkert att filmen är bättre än boken. Jag håller fast vid mitt första intryck även efter ett par dagar, men nu är jag inte lika säker längre. Vad är det som gör att jag faktiskt tycker att filmen är bättre än boken? Pernilla August har försett Svinlängorna av Susanna Alakoski med en ramberättelse. I filmen är bokens huvudperson Leena vuxen och bokens barndomsskildring filtreras genom hennes vuxna jag. Leenas och hennes brors utsatthet som barn till två missbrukande föräldrar blir knappast mindre för det. Ett lysande exempel på att när bok blir film är det självständiga berättandet att föredra framför att troget följa originalet. Det gör också att vissa delar av boken saknas, en del mer viktiga än andra. Men som självständigt konstverk är Svinalängorna en mycket bra film. Långsamt berättad, med många tystnader och händelser som sker mellan scenerna, låter den mig som tittare orka ta in det fruktansvärda som är många barns vardag. Och inger dessutom hopp.

Hemskaste scenen: när socialsekreterarna bara går, trots att de faktiskt ser hur illa det är ställt.

Cornelis

Betyg: 3 monument

Det handlar om ett liv. En barndom, ett trauma, ett vuxenliv, knappt en ålderdom och så en död. En begåvning och dess baksida; missbruk, misstro och misstag. Som spelfilm är det inte så bra, men som dokumentär fungerar det bättre. Då kan man bortse från sådant som dramaturgi och spänning. Och istället minnas ett svunnet Sverige och framförallt njuta av musiken.

Ett genomgående tema är det geniala och det destruktiva - att de hänger samman. Måste det vara så? Är det begåvningens förbannelse? Jag tror inte att det måste vara så, men inser att det är så ofta. Kanske är det ändå mer det än barndomens trauma, vilket filmen återkommer till, som bryter ner.

An Education

Betyg: 3 monument
Varför skall man spela cello? Handlar det om upplevelsen av musiken, tillfredsställelsen av att faktiskt kunna hantera ett sådant relativt svårt instrument, eller handlar det om en sorts konvention; att det är ett uttryck för bildning och visar på ambitioner? För Jenny är svaret viktigt, för hennes pappa är det givet - det sista alternativet.

Konvention mot känsla, intellekt mot tradition. Så kan Jennys frigörelse beskrivas. Men det krävs en katalysator; David, som är nästan dubbelt så gammal, världsvan, rik med en stor charm och tvivelaktiga affärer. Jenny är smartare än han, men han kan visa henne världen. Även om hon i viss mån drar det kortaste strået så är deras förhållande förvånansvärt ömsesidigt.

Det handlar om en intelligent ung kvinnas väg från föräldrahemmet och flickskolan till universitet och vuxenliv. Vackert filmat, oerhört "witty" dialog emellanåt, men lite segt ändå. Snygga klänningar, eleganta bilar, fantastiska våningar - men vi får veta väldigt lite om vem Jenny egentligen är bakom tjuvrökandet, det litterära handlaget och frihetslängtan...

Orfeu Negro

Betyg: 5 monument Dansen är nödvändig och ständigt närvarande. Men det är en dans som inte är koreograferad, inte uppvisning, utan ett sätt att vara. Dansen uttrycker livet, inte bara passion och lust. Ibland känns den nästan plågsam, som livet. Fattigdomen finns där också, inte direkt nöd, men fattigdom som aldrig tar slut. Kärleken är också en del av berättelsen och soluppgången. Eurídice kommer till Rio de Janeiro dagen före karnevalen, hon möter Orfeu som kör spårvagn och som leder sitt kvarters sambatrupp i karnevalen. Döden följer Eurídice i hälarna och inte ens Orfeus starka kärlek kan rädda henne. Bortom trummorna och dansen, i den övergivna spårvagnshallen kommer hon inte längre undan. Orfeus väg att hämta henne går genom övergivna kontor i hotande skyskrapor, vindlande trappor och mörka gator. Såväl Karon som Kerberos finns på plats. Läs om kopplingarna till den grekiska myten här. Det är vackert, sorgligt, levande, fantastiskt filmat och hoppfullt. Solen går trots allt upp även morgonen efter karnevalen. Men mest satt dansen i mig när filmen var slut, det blev ett par danssteg på hallmattan före läggdags - det var nödvändigt!