Brüno

Betyg: 3 monument

Det är pinsamt, vulgärt och fult och stundtals skäms jag för att jag sitter och tittar på detta. Men bakom fasaden är det en oerhört effektiv satir. Med pinsamheten som en skalpell skär han upp och visar sådant om oss människor som vi inte vill se, åtminstone inte om vi betraktar oss som upplysta, radikala européer. Fördomsfulla vill vi ju inte vara.

Det är så vulgärt och förfärligt och hela tiden utsätter han sig för den ena förnedringen efter den andra. Vore han inte så vulgär skulle jag skriva att det handlar om en kristusrepresentation, att genom förnedring och utsatthet segra till sist, och att det faktiskt är kärleken som segrar. Men kanske är han ändå en bild av Jesus. Han söker ständigt upp situationer som är hotfulla och där han kommer att förnedras. Frivilligt utsätter han sig för spott och spe och genom detta så segrar han på ett märkligt sätt - han besegrar dem som skriker efter honom, de som vrålar ut sitt hat mot honom, de som kastar saker på honom. Han är genompinsam, men får ändå i slutscenen sjunga med världseliten bland popmusiker, Elton John, Bono och Sting. Sången är alltigenom pinsam och handlar naturligtvis om honom själv. Den är pinsam, vulgär, dålig och stundtals skäms jag när jag lyssnar, men egentligen är det nog en självklar och lysande slutscen.