Les Miserables

Betyg: 2 monument

Det händer något när människor sjunger, eller egentligen tvärtom; det händer inte något när människor sjunger - på film. Berättelsen och tempot stannar upp och det blir segt. Bättre då med sång- och dansfilm. Tyvärr dansas det inte, istället förbereds en ganska patetisk revolution. Det är synd, hade de arga unga männen dansat istället hade historien tagit en annan vändning.

Jag har inte läst Victor Hugos roman, men utgår från att den är bättre än denna romantiska melodram. Några medryckande revolutionära scener med fladdrande röda fanor, men inte ens de känns koreograferade tillräckligt.

Även om det filmiskt är rätt trist är det teologiskt intressant där många av sångerna framträder som tydliga böner, där de två kontrahenterna (Jean Valjean och Javert) som jagar varandra bägge söker sin rättfärdighet i Gud: en straffande och rättvis gud, respektive en nådefull och god gud?

Korparna

Betyg: 2 monument

Arbete, arbete, arbete och saker som går sönder, både kroppar och själar. Det är lätt att uppfatta det som att det är det hårda arbetet som skapar sjukdomen, fast det egentligen är sjukdomen som ger just det förhållningssättet till arbetet. Det räcker inte med vackert foto, eller med uttrycksfulla ansikten. En film kräver dramatik, berättelse och karaktärer. Visst det saknas inte dramatiska händelser, eller karaktärer, men det saknas berättelse och då blir dramatiken och karaktärerna ointressanta eller än värre obegripliga. Synd på vackra bilder över leråkrar i vårvinterljus. Synd på rördromen som inte får betyda något. Synd på en roman som berättar så mycket mer och som också rymmer evangelium, inte bara lag.

Allt är tungt och gråbrunt. Det finns bara kallvatten. Ingenting blommar och fåglarna sitter fast i näten. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter en syrénberså!

Giliap

Betyg: 3 monument

Det inleds med en kall vind, lika kall som det samhälle filmen vill skildra; svenskt sjuttiotal. Det handlar om klass, kollektiv och individualism. En riktig 70-tals film med rökande kockar, röda plastbord och utsvängda jeans. Sorgligt och stillsamt skildras ensamheten i arbetskollektivet på det bedagade hotellet. Och även om här finns en smått obegriplig gangsterhistoria är den minst lika sorglig och solkig som allting annat. Allt är fint filmat med mycket medveten ljus- och färgsättning, särskilt slutscenerna på stranden.

I Johannesevangeliet talas om en "undergångens man" (Joh 17:12) då med tanke på Judas, i filmen talas det om '"undergångsmänniskor". Kanske handlar det om att förråda sitt eget liv? Samtidigt präglas inledningen av filmen av SvPs 249: "Blott en dag, ett ögonblick i sänder", som både spelas och nynnas under de första scenerna. Det är en av de psalmer i Den svenska psalmboken som mest av allt beskriver Guds nåd och omsorg. Men psalmens toner förklingar efterhand...

Det är intressant att det tycks helt naturligt att ha med en psalm i en politisk film 1975. Idag vore det ogörligt.

Thou Wast Mild and Lovely

Betyg: 4 monument

Här finns en tydligt  poetisk ton i berättarrösten, i bildspråket, i de suddiga kameravinklarna och i det något förstärkta ljudet - annars en mycket realistisk skildring av en avlägsen gård någonstans i amerikansk mellanvästern dit en man kommer för att arbeta som dräng hos en pappa och hans vuxna dotter. Bra skådespeleri med oväntat slut.

Både våldsamt och stillsamt i en sorts märklig blandning. En del av stillsamheten ligger i de mycket fina djurskildringarna (hästar, kor, getter, grodor, höns, kaniner, hundar). Djuren står för någon sorts neutralitet i kampen mellan människorna - eller gör de det? I en sekvens tycks det vara kons perspektiv som visas, men jag vet inte om det verkligen var så...

Looper

Betyg: 4 monument

Välspelat, välskrivet manus - men stundtals svårbegripligt. Så är det med film där tidsresan är poängen och en människas historia, nutid och framtid blandas samman. I centrum en yrkesmördare som slåss mot sig själv, en kamp mellan den egoistiska och den altruistiska kärleken - skulle vi kunna säga och valet dem emellan är inte så enkelt eller så tydligt.Stundtals riktigt spännande.

Här finns dessutom en snygg alludering till Judas och de trettio silvermynten (Matt 26:15).

Jätten

Betyg: 3 monument

Det är en intressant blandning av dokumentär realism och drömska fantasylandskap, av mänsklig objektifiering och sann vänskap, av strid för "dessa mina minsta" (Matt 25:40) och rafflande boulepartier. För egentligen är det en film om boule rakt upp och ner, om motsättningarna på bouleklubbens årsmöte, om problemen med uthyrning av boulehallen, om rivalitet inför Nordiska Mästerskapen i Köpenhamn, om kamp och hopp, om blod, svett och tårar. Lägg därtill psykisk sjukdom, arroganta beachvolleyspelare och snygga måsar.

Fin film och egentligen en tolkning av Bo Setterlinds dikt "Döden tänkte jag mig så", om den gamle odalmannen och harpalten. Fint, men alltför romantiskt styckevis.

Crumbs

Betyg: 2 monument

En rostig rymdfarkost hänger över de övergivna skogarna och fälten där tredje generationens nazister livnär sig på att sälja stulna, industritillverkad plastartefakter från 1980-talet. Det blir till en sorts saga skriven i framtiden där små turtlesfigurer bådar lycka, där Chicago Bulls tillbes vid hemmagjorda altaren och där Justin Bieber är en drömfigur och det främsta betalningsmedlet är gamla Michael Jackson vinyler.

Här är jultomten en byråkratisk surgubbe och inte ens en stålmannentröja hjälper mot makterna. Men kärleken segrar till slut även om Jesusbarnet glöms bort på vägen. Istället är det lejonen som blir den bärande frälsningssymbolen. En sorts rastafari science fiction? I vilket fall är filmen etiopisk och mycket märklig! Stundtals genialisk, men bara korta stunder, annars mest långsam.

Forgetting Vietnam

Betyg: 3 monument

Poesi, vatten, lågmäldhet och en estetik som stundtals känns som en power-point presentation. Det är både spännande och långsamt på samma gång. En sorts försök att skildra ett lands själ, dess essens. Ingen talar, här finns ingen berättelse i ord, men en berättelse i bilder som ändå gör att vi kan vi gå därifrån och veta mycket mer om landet Vietnam än vi visste när vi kom. Ho-Chi-Min och Buddha, Mekongdeltat och Hue, Saigon och Hanoi. Personer och geografiska platser som blivit en del av min historia, på samma vis som Bibelns byar, städer och människor. Platser jag aldrig varit på, människor jag aldrig mött men ändå har ett känslomässigt band till.

Några viktiga ord ur filmen: "Miraklet är inte att gå på vattnet eller att gå i luften, utan att gå på den gröna jorden". Någonstans handlar det också om minnet av det som varit i relation till framtiden, att kanske "glömma med värdighet".

Flickorna i Rochefort

Betyg: 2 monument

Syrenlila, duvblå, rosa, orange, turkos... livet och hela tillvaron är snyggt färg- och tonsatt, som en tolkning av Psaltarens 87:e psalm: "överallt sång och dans".

Caféet - där mycket utspelas - är modernt med glasväggar och citroner i stålkorgar på disken, men torget och staden är gammeldags. Vi befinner oss i en brytningstid, som så ofta i filmer. Året är 1967 och vi vet vad som kommer att hända, men de som gjort filmen vet det inte. Samtidigt är känslan som att lägga patiens, en enkel sådan, vi förstår från början att den troligtvis går ut. Dvs de par som presenteras inledningsvis får varandra i slutet.

Mitt i denna sång- och dansfilm sker ett styckmord,  men det tycks inte påverka någon överhuvudtaget. Ytterst märkligt, som om världens grymhet inte kan påverka sången och dansen - en extrem tolkning av modernitet och framtidstro.

Bäst är Gene Kelly. Han rör sig med en ungdomlighet som inte alls står i paritet till hans ålder.

White Mile

Betyg: 4 monument

Tillhör du dem som menar att forsränning är ett dåligt sätt att skapa "vi-känsla" på jobbet, då är detta din film! Tillhör du dem som menar att forsränning härdar och att faran skapar motiverade medarbetare, då bör du nog se den här filmen.

I centrum står chefens blick, allt utspelar sig där. Otäckt, inbjudande, beräknande, besviket, vädjande, men aldrig förstående. Och det tangerar grundfrågan: kan vi erkänna vår egen skuld, eller kan vi det inte? Det blir en kommentar till Psaltarens 51:11: "Vänd bort din blick från mina synder, stryk ut all min skuld"

Det är välspelat, ganska otäckt då vi från början begriper vad som kommer att ske. Men också spännande. Till detta en känsla av både tv-serie och dokumentär.

Dune

Betyg: 2 monument

Som en Shakespearepjäs förflyttad till en framtida rymdålder (år 10191). Med den skillnaden att manuset är betydligt sämre och skådespelarinsatserna därefter. Det största problemet är de godas godhet kontra de ondas ondska. Det sistnämnda går alldeles utmärkt att skildra och de onda blir med vissa undantag (läs Sting) spännande karaktärer, medan de goda är obarmhärtigt tråkiga. Då blir det ointressant hur det går och därmed faller intrigen. Synd, då det är en spännande och stundtals mycket vacker värld som skildras och idén med ett messianskt uppror i yttre rymden är i sig intressant. Inte minst teologiskt med en ganska problematisk syn på vad som är "Guds ord" och en tidig (1996) referens till Jihad.

Tyvärr är även stridsscenerna tråkiga, liksom monstermaskarna. Bäst är giftgastanden och de trekantiga trummorna.

Vad jag minns är böckerna att föredra.