Odödliga

Betyg: 3 monument

Norrländsk sommarnatt, grusvägar, djupa samtal om livet, taffliga bensinmacksrån och en mordbrand. Jag kan inte riktigt avgöra om det är patetiskt eller faktiskt fint. Hur som helst är det ytterst romantiskt, och det kan vi ju ha lite olika uppfattningar om. Romantiskt och existentiellt. Inledningsmeningen lyder: "Det är inte meningen att vi ska vara så här ensamma". Liv, död, ensamhet, kärlek. De stora existentiella frågorna fyller ut mellan grusvägar och sunkiga campingplatser. Upplösningen känns bekant när den väl kommer, även om jag inte kan minnas att jag sett den förut. Kanske är den alltför förutsägbar, helt enkelt.

Bäst är de båda papporna, så totalt motsatta men med samma förtvivlan, fint spelade av Mats Qviström och Torkel Petersson, samt soundtracket.

300 Rise of an Empire

Betyg: 2 monument

Äntligen står Grekland som hjältenationen, frihetens försvarare! Det kan behövas efter alla kriser och all valutaoro. Men det var ju i en annan tid! En tid när en skönlockig och något vek prins kunde förvandlas av ett bad i heliga källor till ett sorts märkligt monster från typ Studio 54, i guldsandaler, en tid då en kvinnas hämnd kunde styra en hel flotta, en tid då män var män och kvinnor var... tja, män de också...

En gräslig historia om persernas försök att erövra Grekland som slutade med slaget vid Salamis där deras flotta slutgiltigt gick förlorad. De grymma perserna står för ondska och erövring medan de egentligen lika grymma grekerna står för frihet och ädelmod. Märkligt att det kan skilja sig på den ena punkten men inte den andra? Blodet sprutar, huvuden rullar, kroppar kastas över bord, armar huggs av och det blir ganska enahanda till slut. Faktiskt riktigt tråkigt, särskilt när det sker i ultra rapid, vilket alltsomoftast sker.