Kvinnodröm (1955)

Betyg: 3 monument

Susanne (Eva Dahlbeck) är modefotograf och Doris (Harriet Andersson) är fotomodell. De åker till Göteborg för att arbeta, dvs ta modellbilder på Götaplatsen. Susanne vill återuppta kontakten med sin f d älskare, den gifte Henrik (Ulf Palme) och Doris har just grälat med sin pojkvän Palle (Sven Lindberg). I Göteborg möter Doris en äldre gentleman, Otto (Gunnar Björnstrand), som hon tillbringar dagen med. Susanne får till ett kärleksmöte med Henrik, men det slutar med att Henriks hustru Marta (Inga Landgré) söker upp dem på hotellrummet.

Skådespeleriet är mycket bra och dialogen rapp. Det finns flera komiska scener, t ex när Otto och Doris åker berg-och-dal-bana på Liseberg, men någon komedi är detta inte. Snarare ett tidigt försök att skildra den yrkesarbetande kvinnan och svårigheten att få privatliv och arbetsliv att fungera sida vid sida. Och som sådant känns det rätt så modernt. Den bästa scenen är på hotellrummet. Det är något med ljuset från staden utanför och närbilderna som förebådar senare Bergman-filmer. Eva Dahlbeck är strålande när hennes ansikte sekund-snabbt skiftar från förhoppningsfull glädje till djupaste förtvivlan och övergivenhet.

Henrik har lämnat hotellrummet, men strax knackar det på dörren. Dialogen går så här:

Susanne: Min älskade, du kom tillbaka.

Henrik: Jag glömde portföljen. Förlåt mig.

Jesus Christ Superstar

Betyg: 4 monument

Elgitarr och vackra stenmurar. Sjuttiotalsdans, antika ruiner och fantastiskt märkliga kostymer. Det börjar lysande med en buss skådespelare och dansare som far genom öknen i södra Israel, uppackningem av rekvisitan är en filmisk godbit, en verklig overtyr i takt med musiken. Så småningom förloras tempot och det blir framförallt musiken och sångerna som bär, vilket är naturligt då det ju är en musikal.

Många fantastiska sångnummer: Judas, Maria från Magdala, Simon Seloten, Kajafas, Herodes... men Ted Neeley som Jesus är ganska svag. Han övertygar inte som de andra och han har ju rollen av att just vara den som kan övertyga.

Finast är kanske ändå uppståndelsen, att Ted Neeley inte är med i bussen tillbaka, att de andra - nu tydligt förändrade - vänder sig om mot det tomma korset och herden som leder fåren i solnedgångens motljus. Ingen musik, stilla, tyst och vackert. Kan det vara någon annan? Detta om en film som av kritiker räknas till genren "jesusfilmer utan uppståndelsescen"!

Annihilation

Betyg: 3 monument

Det börjar i en celldelning, fortsätter med mutationer och DNA-förvränginingar. Utgångspunkten är en oskyldig kommentar i filmens början "Gud gjorde ett misstag, glömde släcka i hallen" - när de ser månen i dagsljus. Hela skapelseordningen är satt ur spel i det område som omges av skimret. Blommor, djur, träd, växter, människor - de förändras, muteras och blir del av varandra. Det är kaotiskt och ganska obehagligt. Samtidigt så berörs också utsagan i Uppenbarelseboken: "Se, jag gör alting nytt" (Upp 21:5).

Intressant med enbart kvinnor i huvudrollerna, men synd att deras vetenskapliga kunskaper inte utnyttjas. Och varför är det just kvinnor som kan tala om självdestruktion? De går under på olika vis, av olika orsaker. Det är i sig intressant, men det vore mer intressant om de fick utvecklas lite mer.

Bäst är Crosby, Stills & Nash i "Helplessly hoping", det kan inte hjälpas.

Ansiktet (1958)

Betyg: 4 monument

Ett med häst och vagn kringresande sällskap anländer till en stad. Det är i mitten av 1800-talet och de är eftersökta. Precis som Elisabet Vogler i Persona har magnetisören Albert Emanuel Vogler (Max von Sydow) gått in i tystnaden. Förutom det gemensamma efternamnet och tystnaden är de också konstnärer båda två (skådespelare resp trollkarl), men annars finns inga direkta likheter. Jag läser om filmen och förstår att den tolkades på många olika sätt när den visades. För mig är det inte så viktigt eftersom jag inte hade någon aning om detta när jag såg den - och ändå tyckte jag att den var väldigt intressant. 

Det är något med det kringflackande sällskapet, den nya platsen de kommer till, reaktionerna de väcker hos platsens bofasta invånare, provokationen i Voglers tystnade och hans androgyna följeslagare tillika hustru (Ingrid Thulin), viljan att förklara det obegripliga, mystiken och så uppbrottet från platsen och det fortsatta resandet. På ett vis påminner den om Gycklarnas afton, som också börjar och slutar med några människor på resa. Det är spännande att se så många Bergman-filmer i följd för de väver sig in i varandra: handling, tematik, rollfigurernas namn, repliker, bilder. Det finns mycket att känna igen.

Persona (1966)

Betyg: 5 monument

På Stiftelsen Ingmar Bergmans sida beskrivs den här filmen med följande ord:
Sjuksköterskan Alma talar och patienten Elisabet tiger och så blandar de ihop sig med varandra. 

Kanske räcker det som en beskrivning av filmen, för det fångar vad som händer med den som befinner sig bredvid en människa som väljer att gå in i tystnad och vilken roll (persona) det är som vi alla spelar. Men att det också är otroligt snyggt filmat framgår inte. 

Ingmar Bergman säger i en inledning till filmen, inspelad långt efter det att filmen gjordes, att detta är en film som handlar om vrede. Och kanske är det just vrede som fått skådespelerskan Elisabet Vogler (Liv Ullman) att tystna mitt under en föreställning av Elektra och sedan fortsätta vara tyst. Och vrede väcker hon, med sin tystnad. Läkaren på den psykiatriska kliniken (Margareta Krook) lånar ut sitt sommarhus till henne och skickar med sjuksköterskan Alma (Bibi Andersson). Alma presenterar sig genom att berätta om sitt liv direkt in i kameran. Ö h t finns här flera ”blinkningar” till biopubliken, t ex ett intermezzo mitt i filmen där det ser ut och låter som om filmen går sönder. Det gör oss som tittare medvetna om att det är en film, en iscensättning, som vi ser. Jag tycker om det. 

Musiken är lite atonal och väldigt 60-talsaktig. På något ställe förekommer en berättarröst som jag tror är Ingmar Bergman själv. Margareta Krooks läkare röker och säger till sin patient att hon kanske tror att hon inte spelar någon roll i tystnaden, men att själva tystnaden också är en roll. Men allt igenom är det här Bibi Anderssons film. Hon är så bra! Och hon pratar och pratar. Vid ett tillfälle säger hon: "Nu behöver jag att du talar med mig." Men Elisabet fortsätter att tiga.

En lektion i kärlek (1954)

Betyg: 4 monument

Utan Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbeck vore denna film intet. Deras samspel, humor, rapphet i replikerna och tajming är helt enkelt underbart att se. Han (gynekolog David Egerman) är den notoriskt otrogne äkta maken som plötsligt inser att det är hustrun han älskar. Hon (Marianne Egerman) är den som bedragits men istället för att se sig som ett offer återknutit kontakten med sin f d älskare, spelad av Åke Grönberg. På tåget mot Köpenhamn möts de och olika händelser i deras gemensamma förflutna spelas upp. Det är bl a ett möte med tonårsdottern Nix (Harriet Andersson), ett besök hos de gamla föräldrarna/svärföräldrarna, och ett inställt bröllop (hennes) som blir starten till deras kärlekshistoria. Det finns en värme i den här filmen, och den berättar för oss hur svårt det är att leva tillsammans och att hålla kärleken vid liv. Men den ger faktiskt också hopp om att det kan vara möjligt. Och medan vi tittar får vi skratta åt David och Marianne Egermans kvicka dialog.

Här är två korta exempel:

Hon: ”Den vuxna mannen är en raritet, David. Därför får en kvinna välja det barn som bäst passar henne.”

Hon: ”Du är elak och lat och…”

Han: ”Lat är jag väl inte!”

Hon: ”Du är familjelat.”

För att inte tala om alla dessa kvinnor (1964)

Betyg: 1 monument 

Oj, oj, oj - vilken dålig film! Här fungerar inget - varken det komiska eller färgen i filmen, varken handlingen, dialogen eller scenografin. Troligtvis försöker skådespelarna göra sitt bästa, men det försvinner bland allt som inte fungerar. Det enda försonande är cello-musiken. Filmen handlar nämligen om "geniet" cellisten Felix (som vi aldrig får se i bild) och de kvinnor som omger honom, dvs hans hustru och ett antal älskarinnor. Jarl Kulle spelar journalisten Cornelius som kommer för att skriva den store Felix biografi, och förföra alla dessa kvinnor.

Existens och relationer är ord som kan beskriva många av Ingmar Bergmans filmer och som gör att de ofta är intressant att se även om de inte alltid är väldigt bra. Men det gäller inte här. Varför den gjordes är svårt att förstå, vilket även regissören själv skriver om i Laterna magica: Ibland krävs det betydligt större kurage att slå till bromsarna än att skjuta av raketen. Jag saknade det modet och insåg, för sent, vilken sorts film jag borde ha gjort.

Gycklarnas afton (1953)

Betyg: 4 monument

På flera ställen läser jag att det här är en film som handlar om erotik och förödmjukelse, men för mig är det en film om livet och längtan någon annanstans. Den börjar som den slutar, med cirkusvagnar dragna av hästar på väg till nya spelplatser. Cirkuslivet består av ständiga uppbrott, och för både cirkusdirektören Albert (Åke Grönberg) och hans älskarinna, cirkusryttarinnan Anne (Harriet Andersson), har detta liv mist sin tjusning. De försöker ta sig därifrån på olika sätt, utan att lyckas. Hon blir lurad och sexuellt utnyttjad av en tjusig skådespelare (Hasse Ekman) vid den lilla stadens teater och han blir försmådd av sin f d hustru. Så de fortsätter sitt kringflackande liv tillsammans. 

Den vite clownen Teodor Frost (Anders Ek) och hans hustru Alma (Gunnel Brost) är som Papageno/Papagena i Trollflöjten eller kören i det antika dramat. De berättar i en parallellhandling om hur ont det gör att längta och tvingas inse att det inte finns något annat där att längta efter. För även om de båda blivit grundligt förödmjukade i den händelse som utspelats sju år tidigare, och som berättas i en episod med skarpt ljus och utan ljud, så tänker jag ändå att det är hustruns längtan som driver henne att utsätta sig för både nesa och skam. I boken Se Bergman skriver Leif Zern: ”Dramaturgin i ’Gycklarnas afton’ är ett typiskt exempel på Bergmans collagemetod. Av två berättelser - den om Frost och den om Albert - gör han en sammanhängande historia, vars innebörd vore otänkbar utan de korsvisa referenser som aktualiseras när de speglar sig i varandra.” 

Intressant är också hur Ingmar Bergman skildrar tre olika kvinnors perspektiv, trots att det är Albert som är huvudperson. Alma som blir utsatt av soldaterna som äter hennes nakna kropp med sina blickar; Anne som utnyttjas av en man som köper hennes kropp för en struntsumma och Agda (Alberts f d hustru) skapar sig ett eget liv med hjälp av utkomsten från en ärvd tobaksaffär och som definitivt inte vill ha tillbaka sin man. 

Men den förödmjukelsen, och ilskan och svartsjukan gentemot den tjusige skådespelaren som utnyttjat Anne, tar sig Albert igenom "för att han har ett obetvingligt behov av att tycka om människor", skriver Ingmar Bergman i Bilder. Med andra ord - livet går vidare.

Fängelse (1949)

Betyg: 3 monument 

Som Lilja 4-ever, fast från 1940-talet och långt innan begreppet "trafficking" nådde vårt medvetande. Sexuell människohandel är det likafullt, och dessutom svek, alkoholism, nattsvart nihilism, ett mycket obehagligt självmord och ett dödat barn. Allt tillsammans gör detta till en riktig feel bad-film, dock inte alldeles utan hopp. Intressant är det att se Eva Henning och Birger Malmsten, som spelar det grälande paret i Törst, göra i princip ombytta roller som äkta makar i denna film. Men det är Doris Svedlund som spelar den 17-åriga Birgitta Carolina som är filmens verkliga huvudperson. Det enda jag undrar över är de krystade filminspelnings-scenerna - men de kanske behövs för att lätta upp stämningen...

En passion (1969)

Betyg: 3 monument

Ingmar Bergmans första färgfilm är allt annat än färgglad - och jag måste varna känsliga personer. Se den inte om du är i psykisk obalans, nedstämd eller ångestfylld. Se den bara om du känner dig glad och stark. För detta är ett riktigt feel bad-drama, visserligen med fyra strålande skådespelarinsatser, men det räcker liksom inte till. Det enda som bryter den ödsliga stämningen i både naturen och mellan människorna är de korta intervjuer Ingmar Bergman gör med sina skådespelare i tur och ordning. Först med Max von Sydow (Andreas) och Liv Ullman (Anna), och sedan med Bibi Andersson (Eva) och slutligen med Ernst Josephsson (Elis). I någon minut får vi vila från den destruktiva passionen, men sedan fortsätter den med förnyad kraft.

Musik i mörker (1948)

Betyg: 1 monument

Det här är den sämsta Ingmar Bergman-film som jag har sett hittills (och då har jag ändå sett nära trettio stycken). Den är ointressant berättad, dialogen är stolpig och det är skådespeleriet också. Varken blindheten eller kärlekshistorien är trovärdigt spelade. Och vad blir det då kvar? Ingenting, faktiskt.

The Butler

Betyg: 2 monument

Visst är idén god. Visst är syftet vällovligt, men det bär inte. Det blir för sentimentalt och alldeles för lite berättelse. En film behöver mer än så. Det är ett försök att skildra det svarta Amerikas historia, men det fungerar inte. Jag kan inte säga om det är skådespeleriet eller manuset som inte bär. Kanske både och. Det är dessutom ganska rörigt klippt med alltför snabba kast.

Vi får följa Cecil genom hans liv, från bomullsplantagen där han pappa dödas och hans mamma förnedras till Vita huset där han servar president efter president fram till Obamas tillträde. Genom honom och hans familj skildras Amerikas 1900-tals historia. Men det blir aldrig riktigt levande, även om den plågsamma skildring av far-son relationen griper något, när så försoningen kommer blir det ändå stolpigt.

Bäst är slipsen han ärver efter Kennedy och Alan Rickman som Ronald Reagan. Betydande bägge! Och så skinksmörgåsarna förstås.

Huset vid havet (La villa)

Betyg: 3 monument

Tre syskon i 60-årsåldern (bilden) möts när deras gamla far fått en stroke, blivit förlamad och okontaktbar. Det som händer dem och grannarna i den lilla byn vid havet är egentligen ganska ointressant, ända tills de stöter på tre barn i bergen ovanför byn. Barnen har kommit med båt över Medelhavet, och om de kom tillsammans med några vuxna eller inte är oklart. Klart är dock att de påverkar de känslomässigt ganska avstängda syskonen på ett positivt sätt. Se där - en fin och medmänsklig film för mogen publik.

Men varför framställa äldre människors självmord på ett romantiskt sätt? Det finns inget vackert i självmord, utan det borde beskrivas som den tragedi det är. Jag är mycket upprörd över detta och det drar utan tvekan ner betyget på denna, trots allt både välgjorda och välspelade film. Men det finns också en värme i omsorgen om de nyanlända barnen och den gamla pappan. I slutscenen sitter han på altanen mot havet, med vinden blåsande i sitt hår. En bild av att livet kan vara värt att leva även om kroppen är orörlig och tankarna grumliga.

Kvinnors väntan (1952)

Betyg: 3 monument

Fem kvinnor (Maj-Britt Nilsson, Anita Björk, Gerd Andersson, Eva Dahlbeck och Aino Taube) sitter i det stora sommarhuset och väntar på sina män. Medan de väntar börjar de berätta för varandra om sina relationer till dessa män. I tre sins emellan mycket olika berättelser avhandlas otrohet, sexuell frustration, graviditet, förlossning, svek, kärlekslöshet, känslomässig avstängdhet och längtan efter närhet och gemenskap. Episoderna är mycket olika till sin karaktär och bäst är förstås den berömda scenen där Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand tillbringar natten instängda i en trång hiss.

Det här är inte en av Bergmans bästa filmer, men jag tycker om att den är så vänlig och vänskaplig trots alla relationsproblem. Inledningen där kvinnorna och barnen springer i den sommarvackra trädgården är underbar, och slutrepliken - "Jag är bara så lycklig" - känns verkligen inte bergmansk.

Törst (1949)

Betyg: 2 monument

Ett par instängda i en tågkupé grälar sig igenom efterkrigstidens Europa medan scener från deras tidigare liv spelas upp. Relationen mellan dem är lika destruktiv och söndertrasad som krigets verkningar på människor och städer de reser igenom. Vad de ser hos varandra är obegripligt från början till slut, men kanske är det snarare hennes alkoholmissbruk och hans medberoende som det handlar om.

Det mest intressanta är en bihandling med två f d väninnor till dem som möts i ett midsommartomt Stockholm och som i en annan tid verkligen hade kunnat älska varandra. Ingmar Bergman skriver i boken Bilder om Birgit Tengroth, som spelar den ena av kvinnorna och som även skrivit novellsamlingen som filmen bygger på:

Jag kände intensivt att jag be­hövde hennes medverkan på många nivåer. På ett fint och taktfullt sätt hjälpte hon mig att for­ma den lesbiska episoden. Det här var ett för sin tid eldfängt stoff. Mycket riktigt klippte film­cen­suren ett väsentligt stycke av uppgörelsen /.../, något som gör slu­tet av episoden ganska obegripligt.

Vidare berättar han om Birgit Tengroths insats som lärde honom något nytt som kom att bli avgörande i hans fortsatta filmskapande. I en laddad scen får hon en cigarett av sin motspelerska, och när hon tänt den för hon långsamt den brinnande tändstickan mot sitt ansikte och håller den framför sitt ena öga tills den slocknar. Ingmar Bergman menar att detta "att bygga med små, knappt märkbara, suggestiva detaljskeenden" i fortsättningen blev "en särskild komponent" i hans filmande.

Kris (1946)

Betyg: 2 monument

Nelly (Inga Landgré) är 18 år och har vuxit upp i en småstad tillsammans med sin fostermor, en "moster" och inneboende, Uffe, som sedan många år varit förälskad i den unga Nelly. När hennes biologiska mamma plötsligt dyker upp utspelar sig en strid mellan de två mödrarna och frågan är om de vill Nellys bästa eller bara använder henne för att fylla sina egna behov. Samma fråga inställer sig när det gäller de båda männen som vill "äga henne", som det sägs i filmen). Det är den farbroderliga  Uffe och den psykiskt instabila Jack (Stig Ohlin), f d älskare till den biologiska modern.

Nej, detta är inget mästerverk, men ändå en film av ett visst intresse eftersom den var Ingmar Bergmans allra första i egen regi.

King Arthur - Legend of the Sword

Betyg: 2 monument

Behövs det fler Kung-Arthur-filmer? Kanske behövs de just nu när England står inför den förödmjukelse brexit troligtvis innebär. När vikingarna, med Mikael Persbrandt i spetsen, böjer knä för Kung Arthur i slutscenen då handlar det om dagspolitik, inget annat. Rätt bisarrt!

Annars är det en sorts frälsningshistoria där ondskan utmärker sig genom att förråda kärleken och de goda genom att vara schyssta grabbar. Rätt bisarrt det också. Men Guy Ritchie kan skriva dialog och vrida allting en aning åt det absurda vilket gör att du faktiskt står ut.

Närmast är det kanske att likna vid berättelsen om Babels torn (1 Mos 11:1-9) - då blir kanske just EU-politiken ännu mer satt på sin spets. Nåväl, underhållande är det trots allt.