Peter Pan (1924)

Betyg: 4 monument

Mycket välgjort och välspelat med Betty Bronson som en lysande Peter Pan; självgod, ädel och ömklig på samma gång. I och med att hon spelar Peter Pan får filmen en queer känsla då Wendy försöker få Peter förälskad i sig, men hen vill bara ha Wendy till mamma. Och på något vis blir just den förlorade moderskärleken huvudtemat. Det finns nog i boken också vad jag minns. The Lost Boys vill inget hellre än att någon tar hand om dem, även om de är nog så bra på att fäktas mot pirater. Intressant är Tinker Bell's svartsjuka och att när hon håller på att dö så vänder sig Peter Pan direkt till oss tittare och ber oss att tro på älvor igen så att hon kan få livet tilbaka Mycket effektfullt!

Den begynnande sexualiteten antyds både genom Wendy och Tigerlily, samtidigt som peter Pan är helt oförstående. Bäst är striden mellan the Lost Boys och Kapten Kroks pirater, medan hunden Nanna är roligast i och med att hon spelas av en människa och gör ytterst märkliga krumsprång.

 

Ahes of Time

Betyg: 4 monument

 

Filmbilderna är poesi, färgsättnigen är psykologi, skuggorna är levande, striderna är dans, samtalen är filosofi och berättelsen en saga. En saga om förluster. Någon förlorar synen, en annan minnet, en tredje ett finger, en fjärde en man, en femte en älskad kvinna - men den värsta förlusten av alla är förlusten av minnet. Just det som det magiska vinet medför.

En svärdsman har sökt sig till öknens ensamhet där han låter andra utföra de uppdrag han själv väljer att inte acceptera. Till slut blir han ensam kvar med sina minnen och återvänder. Allt inleds med ett buddistiskt citat: "Flaggan vajar inte. Vinden är stilla. Det är människans hjärta som är i uppror".

Misericordia

Betyg: 3 monument

En historia om brott och straff. Är straff nödvändigt för den som begått ett dråp i hastigt mod? Räcker det inte med det egna samvetet? Och är inte vi alla skyldiga till andras död genom vårt sätt att leva där vi suger ut både jorden och människorna? Frågorna ställs av en äldre präst i en liten sydfransk by när en man i yngre medelåldern är på väg att flytta tillbaka och han konfronterar, och konfronteras med, sin historia - som vi tyvärr får veta för lite om. 

Det är mycket välspelat, men lite för händelsefattigt foto där samma scener återkommer för ofta; samma skog där de plockar svamp, samma köksbord där de sitter och pratar eller inte, samma väg till och från byn, samma grå stenhus. Prästen är en intressant karaktär, en som vet det mesta, som både föraktas och har en skyddad position och som i en fantastisk omvänd bikt får mördaren att avslöja sig. Mördaren som han bestämmer sig för att skydda som en sorts barmhärtighetsgärning (därav titeln). Bäst är kanske den tjocke polisen som tycks enfaldig men som ställer de smartaste frågorna.

Edward II

Betyg: 4 monument

Mycket snyggt, mycket teatralt med både dans och sång. Varje scen tycks koreograferad och dialogen följer koreografin - en dialog från sent femtonhundratal men modern då filmen är modern. Christopher Marlowe skrev sin pjäs 1592 och den handlar om kung Edward II och hans älskare Piers Gaveston. Adeln accepterar inte Gaveston, som är en uppkomling, utan tar strid mot kungen, avsätter honom och slutligen dödar honom å det grymmaste. 

Mycket nakna manskroppar - det är en film av Derek Jarman - men också mycket eleganta scener där just dialog, rörelse och kamera flyter så väl in i varandra. Bäst är scenen när de konspirerande adelsmännen talar med varandra första gången, ett sorts röstspel som blir mer poesi än politik. Märkligast är sonen, som sedan blir Edward den III, som hela tiden dyker upp med sina leksaker; en ficklampa, en robot på batteri, ett leksaksgevär när de vuxna konspirerar. Otäckt, men fascinerande. Mest fascinerande är kanske ändå raden av spottande präster.

Deathstalker

Beyg: 3 monument

En helt fantastiskt dålig film, men också helt underbar. Alla dina fördomar om fantasygenren bekräftas; muskelstinna svärdsfäktare, illa gjorda monster, mycket kurviga krigarkvinnor i läder och slöjor, illasinnade magiker och en ganska simpel, men pretentiös historia. Vår hjälte Deathstalker ger sig av för att söka stjäla tre artefakter från den onde trollkarlen: rättvisans svärd, livets amulett och magins bägare. Han lyckas efter att ha deltagit i en hel del strider och slagsmål men i slutscenen förvånar han oss alla då han visar sig vara ett redskap för avmystifieringen, det som teologer och sociologer kallar sekularisering. Det är mycket oväntat och intressant.

Usla slagsmål och ännu sämre stridsscener där det uppenbart är så att svärden sticks vid sidan av men vinkeln vill säga att de går genom kroppen och knytnävsslagen når aldrig fram till hakan innan den slagne faller ihop. Roligast är det könsbyte som sker på magisk väg, ett könsbyte som får oväntade konsekvenser. 

Rosa Panterns hämnd

Betyg: 2 monument

En fortsättning på "Rosa Pantern slår igen", men fånigare och betydligt sämre. Kato får en roll i handlingen, vilket bara blir dumt, liksom Clouseaus oerhört rasistiska kommentarer gentemot kineser. Polischef Dreyfus sätts åter in i sin tjänst efter åren på mentalsjukhus, då Clouseau tros ha omkommit. Vi får till och med vara med om hans begravning (samtidigt som han själv utklädd till korgosse vinkar glatt). Den till synes döde Clouseau arbetar under cover och avslöjar av misstag en stor knarkhärva med förgreningar till Hong Kong och den amerikanska maffian.

Det är mer av det queera, men mest fördomsfullt. Clouseaus kristuslikhet betonas faktiskt av Dreyfus psykiater, medan Dreyfus själv talar om en nådegåva. Roligast är när Clouseau talar "svenska" och att Jacques Préverts dikt "Lättnader i militär disciplin" illustreras med all tydlighet i en av slutscenerna.

Rosa Pantern slår igen

Betyg: 3 monument

Det har blivit sjuttiotal och Clouseau bryter ännu mer på franska, slagsmålen med Kato är vildare, kvinnorna mer vågade och den galne polischefen Dreyfus ännu galnare. En hel del skämt upprepas från "Skott i mörker", men historien är en helt annan. Den galne poliskommisarien rymmer från det psykiatriska sjukhuset helt förblindad av hat gentemot Clouseau. För att sätta kraft bakom sina hämndplaner samlar han världens onda skurkar och kidnappar en professor som uppfunnit en laserstråle som utplånar allt den riktas mot. Han kräver Clouseaus liv mot att han inte utplånar hela världen. Världens alla stater försöker då mörda Clouseau utan att lyckas och utan att han överhuvudtaget märker det.

Oktoberfest, tandvärk, en queerklubb i London, lustgas och en nästintill oövervinnerlig vallgrav är delar av innehållet. Fånigt, men ganska roligt och underhållande - men inte mer än så. Ett snabbt korstecken som i stunden inte hjälper det bittersta hinns också med.

 

Drive-Away Dolls

Betyg: 2 monument

Smart dialog, men en fullkomligt urlöjlig historia om två lesbiska unga kvinnor som av misstag får med sig en bil lastad med ett avhugget huvud och fyra penisattrapper. De är på väg till Tallahassee för att skåda fågel, men det blir det inget av med. 

Fånigt, våldsamt, makabert och dumt. Kanske är det en politisk film som jag inte begriper. Även om det bara är en av bröderna Cohen som står bakom borde det vara bättre, de udda figurerna till trots. De då och då återkommande psykedeliska sekvenserna som bryter av handlingen får i slutet sin förklaring, men den är lika fånig som allt annat. Geraldine Viswanathan är bra, återhållsam och därmed komisk, men roligast är att de som läser böcker i filmen läser Henry James; "The Europeans" och "The Golden Bowl" var för sig utan sammanhang. 

Priscilla - öknens drottning

Betyg: 4 monument

Öken, fantastiska kreationer, bittra skämt, höga klackar och discomusik. Tre dragqueens ger sig ut på en desperat turné genom den australiska öknen. Desperat för de vet inte vad de skulle göra annars, när livet inte riktigt har blivit som de tänkte. Mest sitter de i bussen och käftar i en dialog som är helt makalös, eller så provar de den ena märkliga klänningen efter den andra. Men då och då stannar de upp och uppträder för en i stort sett oförstående publik. Under resan upplever de hat och våld, men också vänskap och solidaritet. Där det senare är starkare än hatet. 

Det bästa är att det är en så mänsklig film, om det svåra i att vara människa. Det svåra i att vara partners. Det svåra i att vara barn. Det svåra i att vara förälder. Men hela tiden konsekvent skildrat genom de som oftast inte hörs i diskussionen om föräldraskap, uppväxt, relationer och vänskap. Då blir sanningarna sannare på något vis. Bäst är Terence Stamp som Bernadette, så bitter, så bränd, så längtande, så genomskådande, så mänsklig och varm när det verkligen gäller.

Little Big Man

Betyg: 4 monument 

Är detta en film om USA:s relation till urinnevånarna eller är det en film om Vietnamkriget? Att den utspelar sig i Västern och på prärien är en sak, men den är gjord 1970 i en tid som färgades av det orättfärdiga kriget i Vietnam. Tydligast blir det när kavalleriet begår en massaker i en by och en kvinna rusar ut ur en tipi medan hennes rygg brinner. Det kunde lika väl ha varit napalm. 

Jack Crab (Dustin Hoffman) minns sitt liv och berättar för en nördig antropolog om hur han blev uppfostrad av Cheyenner, hamnade hos en grym präst, sålde fuskmedicin, var revolverman, mulskötare, tapper krigare, handelsman, trapper, eremit och slutligen spejare åt general Custer som han ledde till nederlaget vid Little Big Horn. En fantastisk skröna, berättad av en 121-åring där ursprungsamerikanernas liv och tänkesätt framstår som så mycket klokare och mer genomtänkt än de vita människornas strävan efter att förstöra allt, vilket ställer frågan: Är det en film om Cheyennernas kultur eller en dröm om ett alternativt samhälle i det sena sextiotalets USA? Stundtals elegant i sin humor, stundtals föråldrad - särskilt i kvinnosynen. Vi får ta del av tidstypisk förfärlig teologi, höra några kända psalmer och en vacker bön i tacksamhet. Roligast är general Custer när han talar om ”poison from the gonads” (könskörtlarna). 

The Handmaiden

Betyg: 3 monument

Alla luras, alla lurar alla. Inget är som det egentlig tycks vara. Filmen består av tre delar och varje del avslöjar hur fel vi uppfattade den förra delen. En tränad ficktjuv får en arrangerad anställning som kammarjungfru åt en rik japanska i det av Japan ockuperade Korea. Kammarjungfruns upgift är att se till att hennes gangsterboss ska kunna gifta sig med den rika kvinnan och sedan göra sig av med henne. Nu blir det inte riktigt så. 

Mycket erotik - de Sade och liknande japanska pornografiska klassiker (möjligen påhittade) - en del våld, men framförallt snygga interiörer och välspelat i en rätt komplicerad historia där kärleken segrar till slut. Våldet och erotiken känns påklistrad och har inte så mycket med själva berättelsen att göra. Men det gör kanske filmen mer "spännande". 

Herrar föredrar blondiner

Betyg: 4 monument

Det sjungs, det dansas och det drivs mycket med manligheten och i viss mån också med manlighetens idé om vad kvinnlighet innebär. Marilyn Monroe (Lorelei) och Jane Russel (Dorothy) drar rent bokstavligt byxorna av männen, samtidigt som de är svaga, oskuldsfulla (och kallt beräknande). Mycket underhållande! Lorelei och Dorothy, två cabaretsångerskor, är på väg från Amerika till Europa och alla män på båten gör dem sin uppvaktning på olika sätt. Där Dorothy kan uppskatta en man för hans utseende är Lorelei endast intresserad av hans pengar och tillsammans gör de tillvaron svår för alla ombordvarande.

Bäst är de amerikanska olympiernas dans i hudfärgade badbyxor och andra små queera inslag som då och då dyker upp.

Hamlet

Betyg: 4 monument

Dimmoln, skuggor, dagrar. Effektivt i denna tragedi "om mannen som inte kunde bestämma sig", som det heter i inledningstexten. Laurence Olivier både spelar Hamlet och regisserar en film som är en sorts förhöjd teater. Inzoomningar, dubbelexponeringar, djupfokus och närbilder säger att det är film, medan scenbilden säger teater; med befästningsvallar, torntrappor, knappt möblerade slottssalar och ett och annat draperi de onda kan gömma sig bakom. Det är i vilket fall väldigt snyggt och oerhört välspelat i samtliga roller - möjligen kan jag tycka att Terence Morgan är lite lam som Laertes, men det kanske han ska vara. Filmen vann bästa film och bästa manliga skådespelare vid Oscarsgalan 1949.

Mest intressant är när Hamlet utifrån en queer läsning av Matteus 19:5 kallar Kungen för sin mor. I övrigt ett svärd som blir ett kors, en bedjande som inte får dödas och att natten under tiden för Kristi födelse inte tillåter några onda varelser.  

Ingen fara på taket

Betyg: 3 monument

Jag såg den här filmen som barn och älskade den, men jag förstod nog inte vad den handlade om, men bara det att det var ett helt dinosaurieskelett med i filmen gjorde den sevärd. Nåja, så bra tycker jag nog inte att den är idag. För det första kan inte Cary Grant matcha Katharine Hepburn, hon är snabbare, kvickare och betydligt mer karismatisk. Han ska i och för sig vara lite tråkig och disträ, men även i den rollen kan han inte mäta sig. Det gör att filmen haltar. För det andra är hela storyn ytterst fånig, vilket väl är ett kännetecken för tidens screw-ball komedier, men inte tillräckligt fånig så att det blir absurt - som hos Bröderna Marx. Lite trevligt fånig och snäll. Vilket gör den i längden ointressant.

Det roligaste är när Cary Grant tar emot den rika änkan i dammorgonrock och plötsligt utbrister "Just now I feel so gay!". Då är vi utanför det trevliga och snälla och det blir spännande. Det är också intresant att alla hamnar i fängelse och att sheriffen knappast blir omvald, också det lite skärpa i trevligheten. Leoparderna i all ära, men de lever inte riktigt upp till bibelordet i Hosea 13:7. De är trots allt för snälla de också.

Älskande par

Betyg: 3 monument

Tre kvinnor på en förlossningsavdelning året 1914, tre berättelser om män och svek, tre livshistorier som är invävda i varandra. Klasskillnader, manliga hierarkier och konvenansen hindrar dem från att lära känna varandra. De är en del av samma liv, men går bredvid varandra utan att mötas, inte ens i förlossningsavdelningens kvinovärld möts de. Djupt tragiskt. Ändå är kvinnorna var och en levande, medan männen är mer eller mindre döda torrbollar- med undantaget för den könsöverskridande kusin Stellan (fint spelad av Jan Malmsjö). Problemet är att kvinnorna inte interagerar med varandra - till skillnad från Flickorna är detta ingen film om kvinnosolidaritet, tvärtom.

Det är mycket fint filmat, ett intressant manus, men ingen av huvudpersonerna lyckas fullt ut i sin roll. De blir för mycket stereotyper: den lättsinnigt glada (Harriet Andersson), den bittra (Gunnel Lindbom), den drömmande, oskuldsfulla (Gio Petré). Vid en middag sjunger Agda (Harriet Andersson) "Jesus min brudgum kär", ett märkligt val av sång vid det tillfället, men hon är egentligen den enda som i filmen uttrycker tro. Parodin på vigselakten i kyrkan är intressant på många sätt och mynnar, liksom hela filmen ut i en svidande kritik av äktenskapet.

Pappa Bom

Beyg: 2 monument

Det är mycket Chaplin, inte bara i Nils Poppes rörelsemönster, utan även i solidariteten med de utanförstående och kritiken mot en bigott medelklass. Här är utgångspunkten oäkta barn och den inbitne ungkarlen Fabian Bom får av en tillfällighet hand om en två-årig pojke. Han lämnar pojken till barnhemmet, men Fabian ångrar sig och går en husmorskurs för att få lov att adoptera. Det är en fin skildring av en queer identitet, han är lika mycket far som mor - kanske mest mor faktiskt. 

En äreräddning av de snälla, vänliga, kvinnliga männen och en känga åt de vältränade och överlägsna. Det är vänligt och fint på alla vis, med omsorgen om barnet i centrum, men inte särskilt bra som film. Delar av intrigen är hämtad från 2 Mos 2:7 (hur Moses mor blir hans amma). Roligast är när Fabian Bom mimar på polska och förstås Julia Ceasar som säger: "Världen går åt helvete!" - med eftertryck. 

Dr Strange in the Multiverse of Madness

Betyg: 3 monument

Det är inte en direkt uppföljare till den förra Dr Strange-filmen, snarare en del i hela Marvel-paketet där de tidigare Avenger-filmerna är viktigare som bakgrund. En flicka med den unika egenskapen att kunna färdas mellan världar jagas av demoner och bakom dem en kvinna besatt av barnfamiljens vardag. Det låter märkligt och är det i viss mån. I en parallell värld är denna kvinna med enorma psykiska krafter mamma till två pojkar - det är hon inte i den värld där berättelsen utspelar sig. Om hon kan ta över förmågan att vandra mellan världarna kan hon vara med sina barn i den världen och om de blir sjuka kan hon rädda dem genom att ta dem till en annan värld där botemedel finns. För att få denna gåva är hon beredd att utplåna världar - vad gör vi inte för våra barn! Dr Strange är den som står emot henne och tillsammans med flickan färdas han genom världarna för att söka upp sig själv i andra existenser och på så vis rädda både flickan och universum.

Det handlar om längtan och saknad; efter barn, efter föräldrar, efter en död syster, efter en stadig relation... Bäst är miljöerna och att vi får vara med om musik som vapen rent bokstavligt.

Breakfast on Pluto

Betyg: 3 monument

Extremt charmig, gulligt och grymt på samma gång - men det håller inte fullt ut som film. Snygga infall, kul idéer, men helheten bär inte. Paddy växer upp som föräldralös och är mer intresserad av syrrans klänningar än att spela fotboll. Som transperson blir hen hånad, men också hårdhudad bakom den väna rösten och de tillgjorda rörelserna. Paddy, numer Kitten (efter ett irländskt helgon?), ger sig av på jakt efter sin mor och hinner sjunga i uselt rockband, vara med i en vaudevilleshow, vara utklädd lekledare på Wimbledon Green, gömma vapen åt IRA, prostituera sig och jobba som strippa på en peep-show. Allt, även polisbrutalitet, mordbrand och avrättningar skildras med en sorts lätthet som ger filmen en känsla av saga. 

Mycket katolskt, en hel del ”galaktisk ensamhet”, mycket snyggt 70-tal, lysande soundtrack och en av de vackraste nattvardsscener jag sett. 

Så tuktas ett lejon

Betyg: 3 monument

Det är slutet av 1100-talet, det är kallt, det är juletid och det är teater. Henry II samlar sin hustru (som han hållit inlåst i tio år) och sina tre söner för att under juldagarna utse den som ska ärva riket. Nu är alla de fem inblandade fostrade till intrigmakare och har varsin agenda - eller i några fall flera agendor. Det visar sig också i filmens slut att frågan återstår att lösa. Kanske har något hänt, kanske inte. Men det slår gnistor om det i vilket fall.

Fantastiskt skådespeleri och manus - vilket också premierades vid oscarsgalan 1969. Men särskilt bra film är det inte. Jag har skrivit det förr, god teater behöver inte blir bra film. Men när Katharine Hepburn ömsom gråter, ömsom hånar sin make med knivvassa repliker kan jag inte annat än njuta. Här får vi ta del av sexualitetetens roll i historien, se en helt bortkommen biskop, förstå de tre vise männens rent praktiska problem och höra den vackraste repliken: "barnen är allt vi har".

Intressant är att vi känner redan två av sönerna: Rikard Lejonhjärta och Prins John. Prins John är lika enfaldigt slug och girig som i Disneyversionen av Robin Hood. Rikard är dock inte fullt så ädel.

The Happy Prince

Betyg: 2 monument

Vi får följa Oscar Wilde under hans sista dagar i livet. Han lever under antaget namn i Paris, gammal (46 År!), sjuk och bortglömd. Några få vänner finns kvar runt honom. Medan döden närmar sig får vi brottstycken från hans liv, minnen, drömmar, längtan uppspelade för oss samtidigt som han berättar sagan om den lycklige prinsen. 

Det är fint och ömsint, men det saknas dramatik i ett så dramatiskt liv. Vi får se en gestaltad dokumentärfilm utan berättelse. Synd, då det finns mycket att berätta 

Finast är hur Oscar beskriver fängelsevistelsen: ”I cellen finns bara Gud och du” och smärtsammast är kanske svaret på var han mött Krisus: "vid Clapham Junction" - då alla människorna spottade på och hånade honom, eller när han med sorg säger: ”Jag är min egen Judas”, samtidigt som han inte gör något åt det. Kanske är det just det han menar med de berömda raderna ur The Ballad of Reading Gaol: "Each man kills the thing he loves, yet each man does not die".