StarshipTroopers 2

Betyg: 2 monument

Ramhistorien handlar om krigspropaganda vs krigets verklighet: de pastellfärgade bilderna av hjältar och den skakiga kameran, kaoset och skriken. Medan själva berättelsen visar på människan som förrädare och hjälten som mördare. Kunde ha blivit intressant, inte minst ur ett sorts jämlikhetsperspektiv, men kantrar över i blod, slemmiga monster och en hyllning till den starka enskilda individen gentemot det hotande kollektivet. Märkligt nog citeras Jesus om att bära sitt kors (Matt 16:24). Den som skrivit manus har nog ingen idé om vad de orden egentligen har för mening.

Starship Troopers är en klassisk SF-kult film, denna uppföljare kommer inte att bli det.

Till det som är vackert

Betyg: 4 monument

Precis som Hotell, som är en av mina favoritfilmer, så är detta ett kammardrama med få personer och få scener. Miljöerna skiftar från den trista förortslägenheten, där huvudpersonen Katarina (Alicia Vikander) bor med sin förutsägbara pojkvän, till scenen på Göteborgs konserthus, där hela symfoniorkestern och dess dirigent Adam (Samuel Fröler) framför sin musik. Det är mellan dessa båda personer filmen utspelar sig, mellan dem och deras förväntningar på livet och på varandra. Det är smärtsamt och skoningslöst, men också väldigt välspelat och berörande.

American Splendour

Betyg: 4 monument

Seriealbum som terapi, seriealbum som vardagskonst, seriealbum som verklighet, seriealbum som liv. Det blir så tydligt i öppningsscenen, kanske ett verkligt barndomsminne, där pojkarna klätt ut sig till seriehjältar inför Halloween, men inte Harvey. Han är inte alls utklädd, till de vuxnas besvikelse, men Harvey är den enda av dem som faktiskt blir en seriehjälte, en udda sådan, men dock. Från mitten av 70-talet till sin död 2010 skrev han manus till seriealbum om sitt eget trista vardagsliv i Cleveland som sedan tecknades av en mängd olika tecknare, bl.a. Robert Crumb.

Här förekommer mängder av diagnoser, typer, vardagssituationer, realism, serierutor och dokumentära inslag - allt samlat till en fin och ömsint vardagsbeskrivning av ganska udda människor. Inget särskilt glamoröst liv, tvärtom, och Harvey skulle nog nicka instämmande till Predikarens ord: "Var dag är en smärta, var syssla en plåga. Inte ens om natten finner hjärtat ro." (Predikaren 2:23)

Jag minns en sommar

Betyg: 4 monument

Det är fortfarande 70-tal, skällsord som trotskist är ännu möjliga, minnena från vietnamkriget är ännu levande och det är fullt möjligt att diskutera politik och sexualitet vid middagsbordet. I centrum är samtalen; barnens samtal och skratt vid barnbordet, de vuxnas samtal, männens samtal, kvinnornas samtal, de förtroliga samtalen, de upprörda samtalen... Vi får bara höra brottstycken av dessa samtal men de ger en helhet av detta sommardygn i Bretagne där släkten samlas för att fira farmors födelsedag. Massor av barn, massor av vin, mat mest hela tiden. Allt medan en satellit är på väg att kraschlanda, möjligtvis i närheten.

På något sätt representerar syskonen och de ingifta olika delar av den franska erfarenheten och politiken under sextio- och sjuttiotalet; algeriet- och vietnamveteranerna, drömmen om de förlorade kolonierna, vänsterradikalerna, feministerna, hemmafruarna, de konservativa, rasisterna. Alla möts de runt middagsbordet avbrutna av någon fotbollsmatch, barnens bråk, den psykiskt sjuke morbrodern och ett antal regnskurar. Samtidigt lever barnen sitt liv, gör sina upplevelser och växer upp både utanför och bortom föräldrarnas föråldrade sjuttiotal. Det är vackert, välspelat och välsignande - liksom farmors aftonbön för hela denna brokiga skara.

Guardians of the Galaxy

Enligt legenden Frestelsernas berg, utanför Jeriko

Betyg: 2 monument

Många varelser, många hudfärger, en hel del rymdskepp och underliga vapen, men ganska lite story och inte någon personskildring att tala om. Stundtals lyser det till när någon av de blandbandshits från 70-talet (som har en avgörande betydelse) plötsligt dyker upp - oftast följd av ganska udda dans. Märkligast är Björn Skifs "Hooked on a Feeling". Inte direkt någon science-fiction låt.

Den tunna storyn handlar om diktatorn Ronan som vill erövra och styra över hela universum och den fånigt udda grupp av hjältar som står emot. En inte helt ovanlig story i rymd- och superhjältesammanhang. Begäret efter all makt får mig att tänka på när djävulen frestar Jesus i öknen och erbjuder honom hela världen (Matt 4:8-11). Jesus väljer bort makten, Ronan gör det inte.

Grand Budapest Hotel

 

Bilden lånad härifrån, där du också kan läsa om det riktiga Grand Budapest Hotel.

 

Betyg: 3 momument

 

Jag är besviken. Den här Wes Anderson-filmen är långt ifrån bra på det sätt som t ex Moonrise kingdom och Darjeeling limited är. Där ger det skruvade berättandet och de färgglada tablåliknande scenerna mersmak till historien, människorna och deras relationer. Den här filmen är inte heller så hopplöst och härligt skruvad som Life Aquatic with Steve Zissou. Eller också ställer jag för höga krav, för att jag har tyckt så mycket om Wes Andersons andra filmer.

Historien är platt och griper aldrig tag. Människorna är bara typer. Det hjälper inte hur många härliga jugendparafraser det finns i hotellets inredning. Bäst är deklamerandet av romantisk poesi som huvudpersonerna ägnar sig åt vid de mest omöjliga tillfällen.

Mannen på taket

Betyg: 5 monument

Staden och tiden är centrala; det var länge sedan jag såg en så fin Stockholmsskildring och den koncentrerade bilden av det tidiga 70-talet är oerhört elegant. Men egentligen handlar filmen om hur allting hänger samman; samhälle, våld, vardag, relationer, personliga erfarenheter - en sorts kommentar till konstaterandet att "allt är politik". Snyggt gjort!

Vardagligheten går igen i kaffedrickandet i villan på Gamla Södertäljevägen, liksom i kameran som fastnar i en sliten fönsterkarm mitt under den intensiva skottlossningen vid Odenplan. Jag tror att det är just vardagligheten i filmandet, i relationerna, i dialogen, i typgalleriet , i gäspningarna efter två dygns utredning utan sömn som gör det till en mästerlig film. En våldsam actionthriller, men helt vardagligt skildrad!

Handlingen tycks utgå från Simsons ord i Domarboken 15:7 "Eftersom ni bär er åt så här skall jag inte unna mig någon ro förrän jag har tagit hämnd på er", en förskräcklig historia.

Järnladyn

Betyg: 4 monument

En politik driven till sin spets, en politiker som vägrar kompromissa, en kvinna som hela livet slåss för rätten att leda. Det är bra, stundtals mycket bra med ett åldrande som sitter i kroppen, i stelheten, i blickens inåtvändhet, i det pågående samtalet med de döda och bortgångna. Samtidigt återblickar till det som är brittisk politisk historia. Utan att sympatisera med Margaret Thatchers politik så lyckas filmen sympatisera med henne som kvinna, som människa. Kanske tack vare Meryl Streeps skådespeleri, men nog också annat.

Det är den åldrade fru Thatcher vi möter mest, inte den unga ambitiösa kvinnan, inte den nytillträdda parlamentsledamoten eller partiledaren, inte premiärministern, inte världspolitikern... De finns där alla, men mest är det åldrandet som skildras. Jag anar att mina sympatier har med det att göra. Jag tror hon skulle hålla med Jesus ord till Petrus: "Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill." (Joh 21:18)

Taikon

 Björn Hedlunds fina omslag från 1969 finns här.

Betyg: 4 monument

När jag var ett litet barn kunde jag få höra att något eller någon "såg ut som taikon". Det var ett obegripligt uttryck för mig, och det var först när jag lärde mig läsa och hittade böckerna om Katitzi på skolbiblioteket som jag förstod något av innebörden i de orden. Jag tyckte mycket om böckerna, och för mig var Katarina Taikon främst barnboksförfattare och som sådan en stor idol. Ända tills jag för ett par år sedan när jag läste Lawen Mohtadis bok om henne, och förstod vilken politisk roll hon spelade och vilken människorättskämpe hon var.

I filmen som bygger på boken lyser systern Rosas och dottern Angelicas berättelser klarast. I deras röster anas både stolthet och sorg över Katarinas liv. De berättar osentimentalt och samtidigt med värme om sin syster och mor. Annars är det som stannar kvar mest obehaget över att höra politiker m fl uttala sig om "de andra" som avlägsna främlingar, och beskriva "zigenarna" (romerna) som helt olika oss själva och några som det inte finns plats för i vårt samhälle.

Mr Hoppys hemlighet

Betyg: 2 monument

Sköldpaddor, väldigt många sköldpaddor, alla omsorgsfullt omskötta för kärleks skull. Blommor, väldigt många balkongblommor, alla omsorgsfullt vattnade och ansade för kärleks skull. Tja, ungefär så är det. Någon händelse som skulle kunna räknas som dråplig, annars stilla och tråkigt trots pastellblå himmel och vackra balkongodlingar i motljus. Mr Hoppy är att räkna som en av "de stilla i landet" (Ps 35:20), en som ger färgen beige ett ansikte - oengagerat spelad av Dustin Hoffman. Han blir förälskad i damen en trappa ner och ställer till det på ett stilla och mycket förutsägbart sätt. Som novell av Roald Dahl kan den säkert vara ok, men inte som långfilm. På tok för segt!

Bäst är berättarens dotter Roberta, en sexårig sanningssägare och Mr Hoppys slipovrar i olika nyanser av beigt!

Carol

Betyg: 3 monument

Tablåer och minutiöst designade scener avlöser varandra. Här finns människor, men de är inte särskilt levande, mer schabloner, eller typer. Det är snyggt, välspelat och välgjort, men ack så långsamt. Bortsett från långsamheten så är det nog så att filmen bör ses som en 50-tals pastisch - då kan jag förstå tablåerna och den bristfälliga gestaltningen. Som femtiotalsfilm är den fantastisk, men som film 2016 är den inte lika imponerande. Nu skulle det inte ha varit möjligt att göra en film på femtiotalet om kvinnlig kärlek och sexualitet, naturligtvis, så vi får se den nu istället. Både bra och sorgligt på samma gång.

Kan inte undgå orden ur Ruts bok "Dit du går, går också jag och där du stannar, stannar jag" (Rut 1:16). Slutscenen, som är riktigt bra, svarar mot de orden.

Bästa fimer 2015 - Jonas

De bästa filmerna jag sett under året, notera hur få superhjältefilmer det är!

1. Jonas som blir 25 år 2000 (1976)
2. Kvarteret Korpen (1963)
3. Barnvagnen (1963)
4. Letters from Iwo Jima (2006)
5. Tinker, Taylor, Soldier, Spy (2011)
6. Ida (2013)
7. The Circle/Der Kreis (2014)
8. Every Face Has a Name (2015)
9. Stand by Me (1986)
10. Birdman (2014)

Bästa filmer 2015 - Marie

Här kommer min lista över de tio bästa filmerna jag såg under 2015. Alla utom nummer 6 finns med på Juno film, men det kommer ett inlägg om den inom kort.

1. Lore (2012)

2. Call girl (2012)

3. Barnvagnen (1963)

4. Jag har älskat dig så länge (2008)

5. The circle/Der Kreis (2014)
6. Till det som är vackert (2010)

7. Stand by me (1986)

8. Birdman (2014)
9. Still the water (2014)

10. Violette (2013)

Louder than bombs

4 monument

Om sorg och föräldraskap. Om livet efter en älskad makas och mammas självmord. Om sanning och lögn. Om de val vi alla gör i livet. Om att leva nära sina känslor, eller kapsla in dem och bli onåbar. Om ord som befriar, och hjälper oss att gå vidare i livet. Om relationer till våra närmaste. Barn och föräldrar. Syskon emellan.

Det finns säkert fler teman i den här filmen, men förutom de fantastiska skådespelarna (Gabriel Byrne, Isabelle Huppert och David Druid) så är det det uttalade existentiella temat som tilltalar mig. Döden. Människans ensamhet. Friheten att välja. Meningen med livet. Allt finns där mitt i vardagen. För det här är en mycket vardaglig film, både i sitt bildspråk och i dialogen, samtidigt som den ställer hela tillvaron som människa på sin spets. Så trots vissa dubier blir betyget oväntat högt.

Läs mer om filmen här