Betyg: 3 monument
Det är 70-tal, Japan och Robert Mitchum. Det kan bara bli bra! En spännande historia om svek, ära, manlighet och förment japansk livsfilosofi. Mycket vassa knivar och svärd ingår också samt en del pistoler och mindre gevär som lätt blåser genom tunna rispappersväggar. Väldesignat och snyggt, inte minst Robert Mitchums kamelhårsulster (jag tror att det är en sådan). Men filmen ger en fadd smak i munnen. I slutändan är det hämnaren, den som inte kan lämna den feodala manlighetsmyten, han som inte kan acceptera historiens gång som får sista ordet. Det handlar om en romantisering av det gamla "feodala" Japan, som känns typisk för filmens värld men väldigt otidsenlig i tankens värld, eller i den sociala värld vi lever i. Dessutom är jag mycket tveksam till att vänskap bygger på hedersoffer. Snacka om hederskultur!!
Har också sett the Yakuza nu. Håller med dig, förutom att jag verkligen gillade musiken (och frånvaron av den) i filmen.
SvaraRaderaHistorien är häftig, och hela filmen är mycket lik de TV-spel som jag spelat som just heter Yakuza (och Yakuza 2). Till och med ljuden i spelhallen är det samma, och alla tatuerade ryggar samt att det finns folk som slåss med kantana i vinröd kostym. Spelen måste bygga på filmen, eller så bygger båda på det "verkliga" Yakuza, och ger i princip samma bild av detta märkliga, och obehagliga sällskap.