De 101 nätterna

Betyg: 4 monument

Monsieur Cinéma söker på sin ålders höst någon som kan underhålla honom med hjälp av hans egna minnen. En ung filmvetare söker tjänsten och får den. Hon i sin tur lever med en man med regissörsdrömmar. Det är i grunden storyn. Inte mycket till story, men en fantastisk film som tar oss genom filmens historia i snabba, eleganta och ibland halsbrytande klipp och referenser - här kommer bröderna Lumière nerför trappan med lysande glödlampor fastsydda på kostymerna, här dyker Hanna Shygulla upp som en åldrad vamp med integritet, här spelar Marcello Mastriano ett parti dam medan Riddarfalken från Malta står prydligt i ett hörn.

Varje scen är fylld av filmreferenser: fotografier, saker, repliker, filmaffischer, filmklipp eller händelser ur berömda filmer - som att cykeln blir stulen av en man i sliten italiensk fyrtiotalskostym. Agnès Varda är lekfullare än vanligt och det är underbart att se och vara med om. 

Monsieur är rädd för att dö, rädd för att försvinna som död och därför försöker han ständigt betvinga döden - men egentligen handlar filmen om det som inte kan dö. Monsieur Cinéma kan vara lugn, filmen som sådan är odödlig.

Örnar över London

Betyg: 3 monument

När de allierade trupperna drar sig tillbaka vid Dunkerque 1940 hittas en grupp döda brittiska soldater i strandskogen, alla saknar identitetsbrickor. Tyska sabotörer har lyckats ta sig in i England bland de retirerande soldaterna! Vi får följa tyskarna i deras jakt på brittiska radarstationer och de engelska soldaterna som är dem hack i häl.

Det är en bra historia om tyskar som talar perfekt engelska (även om allt tal är dubbat då det är en italiensk film), om vänskap och svek, om död och lojalitet. Spännande, även om vi från början begriper hur det kommer att sluta. Bäst är scenerna med filmfotografen som filmar evakueringen vid Dunkerque och de tyska flygplanens attacker, varvat med autentiska journalfilmer. 

Så mycket teologi är det inte, men en illustration av Oscar Wildes ord "Yet each man kills the things he loves..." som i sig är djupt existentiell och därmed teologisk.

The Professor and the Madman

Betyg: 2 monument

Det är egentligen inget fel på den här filmen förutom att den är alltför romantisk och ganska tråkig. Prydligt gjord, habila skådespelarinsatser, intressant tema - men nerv och verkligt drama saknas. Trots att det finns i rikligt mått att hämta ur berättelsen om hur den första utgåvan av Oxfords lexikon över det engelska språket kom till. En självlärd språknörd utmanar akademikerna i Oxford och tillsammans med en man som är tvångsintagen inom rättspsykiatrin lyckas de med det som ingen trodde var möjligt.

Det är synd att det språkliga används så lite i filmen, mest blir det närbilder på pennor doppade i bläck, på små papperslappar eller på enorma bokhögar. För att kompensera skapas en romantisk ramhandling som tycks både obegriplig och ganska ointressant. Dock citeras Milton ur "Paradise Lost", samt både Matt 5:5 och Ordspråksboken 27:17. 

Dune (2021)

Betyg: 4 monument

I grunden en motsättning mellan sand och betong, mellan det ursprungliga och det förädlade. Betongen, den imperialistiska civilisationen är hårdför, kantig, tung och lätt att pulverisera. Sanden, det naturliga ursprunget å sin sida, är vacker och smidig, ger med sig och skiftar färg i morgonljuset. När de möts förlorar betongen och järnet som är dess broder. Sanden skiftar en aning och splittrar eller slukar betong och järn. Och solen går upp eller ned och det är vacker så det gör ont.

Det vi får följa är en politisk manöver av stora imperialistiska mått och det gryende motståndet. Vackert, grymt och välgjort. Särskilt de stora svepen över tomma salar och ändlösa öknar. Här råder en välsignad avsaknad av detaljer. Det är stora rena ytor som gäller, sand, betong, järn, himmel. Människorna däremot är mer komplexa, förutom de ondaste av de onda - Harkanens! 

Teologiskt handlar det om Jihad, det heliga kriget. Om bön att få leva ett tag till, om kontroll över rädslan och en ödmjukhet inför tillvarons bistra krav. 

Bergman Island

Betyg: 3 monument

Det är Bergmansymposium på Fårö och Chris och Tony som båda är filmare hyr in sig i en vacker gammal gotländsk gård för att han ska delta i symposiet och hon ska få idéer till sitt nästa filmmanus. Huset de hyr rymmer dubbelsängen från "Scener ur ett äktenskap" och Käbi Lareteis flygel. Så är det hela tiden, varje scen är fylld av bergmaniana eller anspelningar/blinkningar till Bergman-filmer. Både roligt och lite tröttande. 

I grunden en film om skapande och skapandets villkor - och kanske inte riktigt så enkel som den till en början tycks vara. Tyvärr håller inte skådesplereiet, det är för tafatt och tråkigt - bortsett från Tim Roth som Tony. Bäst är när det som sker och det som berättas går in i varandra och filmen blir en sorts metaberättelse.Till detta mycket sommarkänsla, många cykelturer och en udda klippning av SvPs 200 som sjunges á capella - vilket nog aldrig sker på det viset i Svenska kyrkan. I övrigt: förvånansvärt mycket humor. 

Piraternas överman (Midshipman Easy)

Betyg: 3 monument

En typisk matinéfilm (från 1935) om en ung pojke som, fylld av patos kring varje människas lika värde, går till sjöss och får möta en värld av order och lydnad. Det krockar ganska rejält, men Mr Easy (som han heter) reder sig fint och trots all ordervägran och obstinata resonemang får han både prinsessan och halva kungariket. Men den egentliga huvdupersonen är Mesty, den förrymde slaven som ständigt räddar Master Easy ur den ena knipan efter den andra. Han är min nya filmhjälte!

På ett vis driver filmen med jämlikhetstanken samtidigt som Mr Easy trots allt vinner i längden och segrar över dumhet och disciplin. Så, driften är kärleksfull och bortom det lite fåniga är det en skildring av bibelordet ur Jakobsbrevet 2:1 "gör inte skillnad på människor".

Duellscenen är en komisk pärla och de sicilianska bovarna är riktigt snygga filmbovar. Men den svenska titeln är helt missvisande - här förekommer inga pirater överhuvudtaget!