Den tysta fienden

Betyg: 3 monument 

En hyllning till de grodmän som försvarade den brittiska flottan vid Gibraltar under Andra världskriget och då i synnerhet Lionel Crabb (bilden). 

De brittiska attack- och minröjardykarna är gravt underlägsna de italienska - som både har dykardräkter och undervattensskotrar att transportera minorna med. Ändå segrar brittern till slut, tack vare slughet och hårt arbete. Vore det inte för stereotyperna skulle filmen varit bättre: italienarna är eleganta divor, spanjorerna är enfaldiga och lättlurade medan britterna är hårda, disciplinerade och snälla mot hundvalpar. Trots detta en ganska spännande film om undervattensstrider, mineringar och primitiva sjunkbomber. Vi blir varse begravningsgudstjänstens betydelse och får höra ett långt citat ur Psaltarens 130:e psalm.

Roligast är att britterna låtsas vara svenskar när de går i land i det neutrala Spanien för att spionera.

Den Laglösa staden

Betyg: 4 monument

Mycket snygg dramaturgi. Redan från start får vi filmens idé presenterad för oss genom att vi först får se de enorma horderna av kor som drivs upp av kofösarna mot staden Abilene, Kansas, sedan tas vi direkt in i gudstjänstrummet där de välmående borgarna i staden sjunger psalmer (medan skottlossning pågår utanför). Med sherifens hjälp flyttas vi sedan nästan sömlöst över till cabarén på saloonen och strax efter det hörs den tredje parten i konflikten, nybyggarna som kommer sjungande "Glory, Glory Halleluja" - skäggiga och betydligt mer gudfruktiga än de präktiga borgarna som tjänar pengar på kofösarnas vilda leverne. Det handlar helt enkelt om en klasskonfilkt mellan bönder och boskapsskötare där borgarna har svårt att välja sida, eller kanske hellre ett klasskrig då både mordbrand, grovt våld och mord på öppen gata förekommer.

Intressant skildring av hur Vilda Västern blir Lugna Kansas där konstaterandet att "Det är de fredliga som vinner" både ekar av Jesu ord i Bergspredikan: "Saliga de som håller fred" (Matt 5:9) och beskriver civilisationens landvinningar.

The French Dispatch

Betyg: 3 monument

Tablåer staplade på tablåer. Elegant gjort, men ganska ointressant. Det är en sorts hyllning till allt franskt du kan tänka dig; matlagning, noirdeckare, polisfilmer, konst, protester, film, arkitektur, serietecknande ... Men det förblir ändå endast tablåer - eleganta uppvisningar i ironi, men utan vare sig bett eller ömhet. 

En tidningsredaktion presenteras och vi får i ett antal novellfilmer följa respektive reporter under varsitt reportage. Alla reportage utspelar sig i samma miljö, i den påhittade franska staden Ennui. Det är skruvat och stundtals fånigt, men hela tiden mycket filmiskt, vilket är behållningen och som ger den betyget 3, trots allt.

Bäst är de vilda korgossarna och att det är "strejk på bårhuset".

En idealisk äkta man

Betyg: 4 monument

Lysande dialog och fint skådespeleri i en historia om svindleri, lögner, skandaler och politik. Vi får följa nåra personer ur den brittiska överklassen (någon visar sig dock vara en uppkomling), och deras förehavanden under en societetssäsong med bjudningar, baler, middagar och promenader. Allt känns helt igenom förljuget, vilket Oscar Wilde är sällsynt skicklig på att skildra (filmen bygger på hans pjäs med samma namn). Överallt stela leenden, menande blickar och giftiga ögonkast - samtidigt som artigheten hela tiden kommer i första hand.

I grunden en historia om "guldets evangelium" och hur det får även den ädlaste att bli korrupt. En tydlig hänvisning till Jesu ord i Lukas 16:13 "Ni kan inte tjäna både Gud och mammon". Samtidigt en uppmaning till sanning och förlåtelse.

Mat Kilau

Betyg: 3 monument

Om den brittiska kolonialmaktens våld mot folket i Malaysia och den frihetskamp som det födde. Dock är det inte i första hand den nationella friheten som står i centrum utan tron, den rena muslimska tron där ingen rättfärdig muslim kan förråda sitt land. Först muslim, sedan motståndsman, sedan malaysier. Ovanligt att se en film så genomsyrad av muslimsk teologi - Gud är i allt, i motståndet, i plikten, i motgångarna, i sanningen och där vi i en kristen tradition ser förlåtelsen som en bärande grund för brödraskap ser de här ödet och Guds vilja. Wahid kan inte förlåta de kamrater som orsakat hans hustrus död, men han kan acceptera ödet att det hände. På så vis kan de strida sida vid sida ändå, utan förlåtelse. 

Mycket stridsscener med malaysisk kampsport; ben, händer, armbågar - alltför hårt ljudsatt så det nästan blir fånigt - mycket våld och övervåld. Arroganta britter och grymma sikher. Tyvärr lika stereotypt som västerländska äventyrsfilmer. Ändå spännande med film från Malaysia.

The Happy Prince

Betyg: 2 monument

Vi får följa Oscar Wilde under hans sista dagar i livet. Han lever under antaget namn i Paris, gammal (46 År!), sjuk och bortglömd. Några få vänner finns kvar runt honom. Medan döden närmar sig får vi brottstycken från hans liv, minnen, drömmar, längtan uppspelade för oss samtidigt som han berättar sagan om den lycklige prinsen. 

Det är fint och ömsint, men det saknas dramatik i ett så dramatiskt liv. Vi får se en gestaltad dokumentärfilm utan berättelse. Synd, då det finns mycket att berätta 

Finast är hur Oscar beskriver fängelsevistelsen: ”I cellen finns bara Gud och du” och smärtsammast är kanske svaret på var han mött Krisus: "vid Clapham Junction" - då alla människorna spottade på och hånade honom, eller när han med sorg säger: ”Jag är min egen Judas”, samtidigt som han inte gör något åt det. Kanske är det just det han menar med de berömda raderna ur The Ballad of Reading Gaol: "Each man kills the thing he loves, yet each man does not die".

The Life Aquatic with Steve Zissou

Betyg: 3 monument

Det börjar fullkomligt lysande, men tappar efterhand. En film om mänskliga tillkortakommanden - som alla Wes Andersons filmer och som sådan en mycket fin film. Men det är samtidigt en hyllning till barndomens hjältar (eller hjälte) och det blir ganska fånigt när det mitt i alltihopa ska lekas äventyrsfilm. För något annat än lek blir det aldrig, trots död och livets allvar. Jaguarhajen blir en tydlig bild för just det, så vacker, men samtidigt både livsfarlig och icke-existerande. Också det vackra är en fantasi, en lek. 

Bäst är Pelé när han sjunger Bowie på portugisiska, fullkomligt lysande! Och så mössorna förstås.

The Darjeeling limited

Betyg: 3 monument

Jag minns att jag såg den här filmen på bio när den kom, 2007, och blev helt betagen. Nu känns den så där. Troligen hade jag inte sett något liknande förut, men nu har storyns absurditeter bleknat och mest blivit tvivelaktiga. Är det enbart en drift med västerlänningars syn på Indien, eller är det inte också en ganska fördomsfull bild av indisk andlighet? Påfågelsfjädrar, udda och fånig ritualer och en begravning där transportmedlem tycks viktigare än sorgen.

Tre amerikanska medelklassbröder sammanstrålar i Indien för att tillsammans göra en andlig resa i sorgen efter den döde fadern och samtidigt försöka locka hem mamman som blivit nunna i ett indiskt, katolskt kloster. Här förekommer både puja och korstecken i en sorts religionsblandning, men kanske är det ett religionsmöte. 

Bäst är färgsättningen. Den har inte på något vis bleknat!

Maurice

Betyg: 3 monument

Samma problem som med Howards End. En bra historia, lysande dialog samt goda miljöer och skådespelare. Men det blir inte bra film. För stolpiga klipp och för lite tilltro till filmberättandet. E M Forster är värd bättre filmatiseringar. Ändå sevärd för skildringen av homosexuell kärlek under en tid när den är förbjuden och förbunden med stränga straff för den som blir påkommen. 

En vacker kärlekshistoria som i sig rymmer både svek och misstro där klassfrågan är bärande. Spännande är att Alec inte är konfirmerad, vilket återkommer flera gånger. Betyder det att han då är fri från kyrkans makt, fördomar och förakt och därför kan älska fritt? Svår tanke för en gammal konfirmandkonsulent!