Betyg: 4 monument
Kanske en patetisk film, om Sam som med sin autism och sin utvecklingsstörning inte räknas som en bra far till sin dotter Lucy. Men det är mycket bra i alla fall. Sean Penn spelar över ibland i rollen som Sam - och man kan fråga sig varför man låter någon spela funktionshindrad istället för att låta någon med ett funktionshinder faktiskt spela rollen - men oftast är det känsligt gjort. Filmen handlar om normalitet, om hur vi snabbt bedömer att vissa lever i normala familjer och andra i onormala. Det är mycket amerikanskt, men det är en amerikansk film. Med det menar jag att den är romantisk, gråtmild (jag grät minst fyra gånger), ganska övertydlig och inte helt realistisk.
Bäst är Sams vänner - som spelas av personer med funktionsnedsättning - och allra bäst är det när de hjälper Sam att spela in ett svarsmeddelande på den nya telefonsvararen och när de är köper skor till Lucy och alla får ballonger. Och musiken förstås. Världen bästa soundtrack: bara väl valda Beatleslåtar.
Den har jag sett! Minns Sean Penn och att jag tyckte den var mycket bra.
SvaraRadera