Betyg: 3 monument
Det handlar om ett liv. En barndom, ett trauma, ett vuxenliv, knappt en ålderdom och så en död. En begåvning och dess baksida; missbruk, misstro och misstag. Som spelfilm är det inte så bra, men som dokumentär fungerar det bättre. Då kan man bortse från sådant som dramaturgi och spänning. Och istället minnas ett svunnet Sverige och framförallt njuta av musiken.
Ett genomgående tema är det geniala och det destruktiva - att de hänger samman. Måste det vara så? Är det begåvningens förbannelse? Jag tror inte att det måste vara så, men inser att det är så ofta. Kanske är det ändå mer det än barndomens trauma, vilket filmen återkommer till, som bryter ner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar