Betyg: 4 monument
Det är fullkomligt lysande, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt; de tre åldrade musikerna i gruppen "Folksmen" när de helt alllvarligt berättar om hur de när karriären dalade var tvugna att ge ut LP-skivor utan hål i mitten, de fasansfullt pastellfärgade slipovrarna som gruppen "The New Main Street Singers" bär samtidigt som de helt synkroniserat svänger med gitarrerna eller Jonathan Steinbloom som stillsamt påpekar att han tycker om ordning samtidigt som han placerar pennan exakt parallellt med anteckningsboken på det perfekt städade skrivbordet.
Jonathan ska ordna en hyllningskonsert för sin döda pappa och han lyckas få till en reunion av ett par av de mest inflytelserika folkmusikgrupperna från sextiotalet, som alla på ett eller annat sätt är knutna till hans pappa. Vi får följa arbetet med konsertarrangemangen samtidigt som vi genom tillbakablickar, arkivmaterial och intervjuer får följa artisterna i deras förberedelser för konserten. Det är inte så självklart att de ska spela tillsammans igen, bland annat så har en av de populäraste sångarna tillbringat flera år på mentalsjukhus. Men konserten blir av och alla förenas i den avslutande titelmelodin: "A Mighty Wind", en lysande hit - om det inte var för det att den på något vis är för bra för att vara sann.
För så är det. Inget är sant. Grupperna har aldrig funnits, Jonathans pappa, folkmusikikonen Irving Steinbloom är bara påhittad, alla sånger är nyskrivna och arkivfilmerna fejk. Men det är så bra gjort att man tvivlar på falskheten. Bara det är ju en intressant känslan, man brukar ju annars tvivla på sanningen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar