En enda man

Betyg: 5 monument
Kanske är just den här filmen värd en 5:a? Den innehåller i alla fall mycket som jag tycker om och utspelar sig dessutom samma år som jag föddes. Förutom den fantastiska 1960-talsmiljön (arkitektur, design och mode) är det fint skådespeleri av främst Colin Firth och Julianne Moore. Och filmfotot är fantastiskt vackert. Flera scener är som alldeles egna konstverk. Men det som fångar mig mest är berättelsen. Filmen utspelar sig under en enda dag, men George minnen hjälper oss att förstå vad som hänt. George har förlorat sin livskamrat Jim i en bilolycka. När han får sorgebudet på telefon får han också veta att begravningen bara är för de närmaste, dvs han är inte välkommen trots att de hann leva tillsammans i 16 år.
I Georges minnen från livet med Jim får filmen plötsligt färg och liv som inte finns i det sepia-färgade filmfotot annars. Georges sorg och saknad gör att han lever vid sidan av själva livet. Men i korta sekvenser skymtar livet trots allt förbi, och då blir färgerna alltså klara, på gränsen till grälla. Det är oerhört snyggt gjort. Även själva berättande är snyggt. En enda man är inte alls förutsägbar. Handlingen svänger runt sig själv, och det vi tror oss veta ska hända händer inte alls. Eller också gör det det, fast på ett annat sätt.