Svinalängorna

Betyg: 4 monument

När jag går ut från biosalongen säger jag tvärsäkert att filmen är bättre än boken. Jag håller fast vid mitt första intryck även efter ett par dagar, men nu är jag inte lika säker längre. Vad är det som gör att jag faktiskt tycker att filmen är bättre än boken? Pernilla August har försett Svinlängorna av Susanna Alakoski med en ramberättelse. I filmen är bokens huvudperson Leena vuxen och bokens barndomsskildring filtreras genom hennes vuxna jag. Leenas och hennes brors utsatthet som barn till två missbrukande föräldrar blir knappast mindre för det. Ett lysande exempel på att när bok blir film är det självständiga berättandet att föredra framför att troget följa originalet. Det gör också att vissa delar av boken saknas, en del mer viktiga än andra. Men som självständigt konstverk är Svinalängorna en mycket bra film. Långsamt berättad, med många tystnader och händelser som sker mellan scenerna, låter den mig som tittare orka ta in det fruktansvärda som är många barns vardag. Och inger dessutom hopp.

Hemskaste scenen: när socialsekreterarna bara går, trots att de faktiskt ser hur illa det är ställt.