Betyg: 4 monument
Det är svårt att jämföra årets Effi Briest med Rainer Werner Fassbinders från 1974. Fassbinderfilmen är svart-vit och känns som en filmad roman. Rakt upp och ner. Och utan att ha läst Theodor Fontanes (se bilden) roman från 1895 är det ändå lätt att förstå att Fassbinder följer originalet troget, och årets upplaga mer är att betrakta som en tillrättalagd version. I Fassbinders film är dock huvudpersonens (Hanna Shygulla) frisyr så 1970-tal att det nästan blir patetiskt. Undrar om någon kommer att tycka Julia Jentsch frisyr är så 2010-tal om 35 år?
Jag tycker om det långsamma, episka berättandet. Det vackra filmfotografiet, som ibland är vackra stillbilder. Obehaget som så sakta smyger sig på. Det tycker jag inte om, men jag tycker om hur det är skildrat. Beskrivningen av en kvinnas instängdhet i normer och kultur. Och hur illa det kan gå om man är en väldigt principfast person som von Instetten, Effi Briests man. Han kräver att få duellera, fast det inte ens var på modet i slutet av förrförra seklet. Katastrofen är ett faktum, oavsett om han skjuter sin motståndare till döds eller själv blir skjuten. Och den livsbejakande Effi Briest måste inse att hon är en bricka i en maktfullkomlig mans spel. Men egentligen handlar det inte om maktfullkomliga män, kvinnors underordning och gammalmodiga kulturyttringar utan om vad som händer med en människa som inte får leva i frihet och som tvingas göra våld på sin natur. Något som är alldeles allmänmänskligt och som Fassbinder låter mig förstå på ett helt annat sätt än Hermine Huntgeburth (2010).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar