Somewhere

Betyg: 4 monument

I Sofia Coppolas Somewhere finns en stämning som påminner om Lost in translation. Om jag skulle beskriva den med ett ord vore det  e n s a m h e t. Eller kanske manlig ensamhet. Men egentligen är det en existentiell ensamhet som skildras. Fast det spelar ingen roll. Det är en fin film och även om jag, som är en ganska rastlös person, ibland har svårt att sitta still så vill jag hela tiden sitta kvar och följa det stillsamma dramat till slut. Kanske för att det som händer inte händer mitt framför ögonen på mig, utan utanför bild. Det som sägs i den taffliga och sparsamma dialogen är vardagligt nonsensprat. Och ändå blottas en ganska pinsam människas inre, och det bästa - han får faktiskt lov att förändars och utvecklas.

Men filmen vore inte värd sina fyra monument utan det långsamma filmfotografiet. Flera scener är filmade med stillastående kamera, eller en närbild som sakta zoomas ut. Långt ifrån snabba klipp och effektsökeri. Somewhere är en film att vila i. Den börjar som den slutar, med huvudpersonens Johnny Marco (Stephen Dorff) körande sin Ferrari. Ändå är det en lång väg mellan början och slutet.