Season of the Witch

Betyg: 2 monument

Det skulle kunna bli ganska bra. En tydlig kyrkokritik i spåren efter korstågens övregrepp, en sorts modern humanism i engagemanget i en för häxkonst anklagad ung kvinna, otvättat hår, vådligt vackra vårvinterlandskap, vargar, gräsliga bölder, flagellanter (några stycken i alla fall), tunga svärd och cyniska riddare - och så de tydliga bevisen på att kvinnan faktiskt har övernaturliga krafter, inte helt goda heller. En moralisk historia som man med spänning väntar på hur den ska upplösas...

... och så blir det något helt annat. Fantasy av det som kunde vara realism, zombier av det som kunde bli teologi, och något helt annat än ett dilemma inför kvinnans skuld. Trist, lite fånigt och rätt oitressant. Men landskapen förblir svindlande vackra!

Fitzcarraldo

Betyg: 4 monument

Sydamerikas djungler är den vackra natur som gud inte har skapat klart. Att färdas in i regnskogen är att resa rakt in i skapelsen. Kanske är det därför Fitz resa blir så magisk.

Jag minns att jag såg Fitzcarraldo på bio i början av 1980-talet, när den var ny, och att jag upplevde den som mycket speciell och magisk. Lite otäck också, i alla fall Fitz besatthet. Särskilt otäckt blev det när jag fick veta att filmens galna projekt inte bara var baserat på en sann historia utan också genomfördes i verkligheten. Alltså, de indianer som medverkar i filmen fick de facto dra den stora ångbåten både upp och ner för berget under filminspelningen.

När jag ser den nu så tycker jag att det är en väldigt, väldigt bra och vacker film. Werner Herzog gör inte bara varje bild till ett eget konstverk, han kan också konsten att berätta en bra historia. Fitz besatthet av ett galet projekt finns där, men det skrämmer mig inte på samma sätt som när jag var ung. Och det berättar förstås mer om mig än om filmen.

The Tourist

Betyg: 2 monument

Jo, det är ganska intelligent gjort, men hela filmen saknar tempo och liknar mer en turistreklamfilm från Venedig än ett spännande polisdrama. Långa, långa kameraåkningar över hustaken, alltför många båtturer i kanalerna och en komplicerad story med ett skruvat slut. Inte ens det fakutm att Johnny Depp spelar den manliga huvudrollen väger upp betyget. Jag tror inte att det är en av hans rolltolkningar som kommer att gå till historien. Det här är en film som bara delvis roar i stunden, och som man snabbt glömmer.

The Eagle

Betyg: 3 monument
Vi befinner oss i det romerska Brittanien år 140. Hadrianus mur har relativt nyligen blivit färdigbyggd som en nordlig gräns för imperiet och som skydd mot de fientliga skotska stammarna. De underkuvade britterna hitom muren gör ständigt uppror mot den romerska ockupationen, men med sin överlägsna disciplin och organisation sitter romarna säkert vid makten.

Det är soldaternas moral som gäller; heder och ära och då främst Roms ära och den enskilde soldatens heder.

I jakten på den försvunna nionde legionen och dess standar (det är det som är själva titelns örn) får vi följa med på ett spännande äventyr bortom muren in i det vilda höglandet med målade krigare, stolta sälmän och förvildade legionärer - dessutom ställs relationen ockupant - underkuvad både upp och ner och på sin spets. Det är välgjort och spännande - men ack så trist då det i princip helt saknas kvinnor.

Om du lyssnar noga

Betyg: 2 monument

En tjock, ganska ful katt (som visar sig vara totalt opålitlig!) leder Shizuku bort från barndomens självupptagenhet mot den svårbegripliga vuxenvärldens krav och relationer. En märklig ledsagare som man gärna vill ge magiska egenskaper, men som visar sig bara var en tjock, ganska ful katt. Det finns flera sådana situationer där man väntar sig magi, men det visar sig vara mycket jordbunden realism. Den spänningen räddar delvis en mycket trivial historia om ung kärlek och vikten av att gå sin egen väg. Slutet är rent patetiskt.

Men allra bäst är de fantastiska stadsvyerna och de oerhört snygga vinklarna på offentliga byggnader i den del av västra Tokyo där Shizuku bor. En fröjd för ögat!

Märkligast är att låten "Take me home countyry road" har en sådan stor betydelse i filmen. Obegripligt!

När solen står som högst

Betyg: 3 monument

Så klara färger! Så vackert foto! Och så lite som egentligen händer, även om historierna i sig är vardagsdramatiska med otrohet, kärlek och längtan i centrum!

Fyra syskon i Hanoi möts för att fira först mammans dödsdag och två månader senare pappans dödsdag. De lever i olika relationer som var och en bär på sina mörka sidor. Dessa mörka sidor till trots är filmen genomlyst av ljus och skir grönska. Varje scen, varje detalj lyser för sig. Morgnarna med sin gymnastik, samtalen i trädgården vid middagstid, mötet med älskaren/älskarinnan... allt är vackert, men stilla och i längden svårt att engagera sig i. Kanske är det för vackert...?

Adèle och mumiens hemlighet

Betyg: 3 monument

Det börjar i en nyfunnen gravkammare vid Nilens strand och slutar med vandrande mumier på väg från Paris tillbaka till Nilens stränder och de gamla gravarna. Däremellan får vi möta ständigt hungriga poliser, knasiga professorer, dryga storviltjägare, blyga forskarassistenter, pterodaktyler och enfaldiga presidenter - alla mycket karikerade, alla m y c k e t franska! Men främst av alla är Adèle, vår hjältinna, som inte räds något för att dels knäppa den manliga forskarvärlden på näsan, dels rädda sin tvillingssyster som lever förlamad med en hattnål tvärs genom huvudet. Det är stundtals mycket roligt, oftast ganska fånigt, men värmande och mänskligt. Mest mänskliga är mumierna på muséet som väcks upp från sin dödsdvala - och då mänskliga som en hedersbetygelse och ett uttryck för förfining och kultur.

Filmen bygger på några seriealbum av Jaques Tardi och vad det gäller både miljöskildring och karaktärer så följer nog Luc Besson originalet ganska väl.

The Shadow

Betyg: 2 monument
I botten en buddism i tibetansk tappning - rätt mycket magi och ett liv som vänds från burdus ondska till förfinad godhet. Det är också ett liv som flyttas från Afghanistan/Tibet (vilket framgår inte riktigt) till New York. Det är 1930-tal med mycket snygga skyskrapor, både synliga och osynliga. The Shadow/Skuggan fångar bovar genom ett intrikat system av angivare/ögon och öron i hela staden - filmens höjdpunkt är det trettiotals-futuristiska signalsystemet som löper över och genom skyskraporna. Filmens sämsta ögonblick är nog när två mongolkrigare jagar Skuggan i en motorcykel med sidovagn i "mongolisk stil". För mongoler kommer, urgamla Djinghis Khan-krigare som ska ta över världen med hjälp av en atombomb! Obeskrivligt fånigt!

Mest märkligt är Djinghis Khans ättling som i stridens hetta glömmer sin buddism och i ren monoteistisk tradition åkallar Gud. Det är inte det enda som är ologiskt, eller slarvigt.

Pina

Betyg: 4 monument

Filmen om dansaren och filmaren Pina Bausch (1940-2009) berör mig. Det är en vacker film, med korta dansstycken, där enkla rörelser upprepas om och om igen. I dansen uttrycks starka känslor på ett både mycket begripligt och helt obegripligt sätt. Det finns en lätthet och en tyngd i dansarnas kroppar och i deras rörelser. De faller plötsligt, förödmjukas och bär varandra med samma lätthet och tyngd. Genom hela filmen strömmar hyllningen till en älskad konstnärlig ledare och medmänniska. Det är mycket vackert.

Musiken är fantastisk, särskilt Jun Miyakes The here and after. Men 3D-effekterna är få och tillför egentligen ingenting. Man undrar mest - varför?

Darkman

Betyg:3 monument

Det är en perfekt story. Medicinsk forskare om konstgjord hud blir utsatt för gangstervåld, laboratoriet förstörs och han lämnas att dö totalt vanställd. Men han dör inte, istället blir han mannen utan ansikte, som för att stå ut med sina groteska brännskador opererar bort nervtrådarnas koppling till hjärnan och blir då även mannen utan känsel. Utan eget ansikte kan han genom sin forskning skapa andras ansikten och bli vem han vill. Den perfekte hämnaren, ansiktslös, känslolös - men inte känslokall. Passionen, särskilt vreden blir hans livsluft. Hämnden blir våldsam, mycket våldsam. Det bästa är själva upplägget, sen är det en hel del träaktigt skådespeleri som drar ner en bra historia

Mycket 80-tal (filmen kom 1990) med långhåriga gansters i illasittande kostymer, mycket maskingevär, och fantastiskt mycket byggkonstruktion högt, högt upp i slutscenen.

Gentlemen Broncos

Betyg: 2 monument

Det finns en speciell genre amerikansk film som är svår; osmakliga filmer om udda pojkar där skämten mest handlar om kiss och bajs och spyor, där sex nämns ofta men aldrig förekommer. Samtidigt som de har en viss charm som upprättelsefilmer för loosern, nörden, den udda grabben i den urtrista amerikanska småstaden. Bara det är nog en klassisk amerikansk litterär förlaga - "from rags to riches" och upprättelse av småstaden. Många seriehjältar har den bakgrunden, och många seriemagasin läses nog av just de grabbarna...

Här handlar det om Amerikansk SF-miljö, med usla stories, ännu sämre filminspelningar, självgoda SF-författare och hängivna fans. I sig en ganska intressant miljö. Men det fåniga tar tyvärr över. Det är som att man inte litar på berättelsen - vilket kanske i just det här fallet är klokt!

Ändå finns det ett försonande drag över relationen till den helt genompinsamma mamman. Hon är trots allt den som reder ut allt och hon får sin upprättelse på slutet. Det är vackert, mycket vackert!

Lika vacker är inledningens exposé över gräsliga SF-omslag. Bara det sevärt!

De älskande vid polcirkeln

Betyg: 2 monument
Poetiskt om kärlekens väsen, symboliskt laddat och allvarsmättat. Men symbolerna gör det hela patetiskt och förutsägbart. Dörrar och fönster slår i vinden, kroppar faller genom trädkronor, flygplan är på väg genom ödemarker, allt förebådande det vi redan har begripit. Så när renen till slut dyker upp i en sorts verklig närvaro inför den slutgiltiga föreningen blir det bara skrattretande - hittills har vi sett renen i en skolbok vid först kyssen och som reklam i en resebyrå vid andra skilsmässan. Dessutom är det tevksamt om renar överhuvudtaget befinner sig i den sortens skog...

Till det mer udda hör kopplingen mellan spanska Baskien och norra Finland (därav renarna).

Bortsett från renarna så är det en ganska förutsägbar kärleksberättelse berättad ur ett tämligen manligt perspektiv. Om det var kvinnornas berättelse hade den nog varit mer konfliktfylld och troligtvis mer spännande.

Potiche - en fransk troféhustru

Betyg: 3 monument

En troféhustru, vem är det? Jag är inte säker på att det är ett ord som verkligen finns. När jag söker efter det är de länkar jag får fram kopplade till nämnda film. I Francois Ozons film är i alla fall Madame Pujol (spelad av Catherine Deneuve) sin makes trofé. Genom giftermålet med henne erövrar han både sin svärfars paraplyfabrik och förmögenhet.

Och inget ont om Catherine Deneuve. Hon gör sitt allra bästa både som joggare i röd nylonträningsoverall och med håret i papiljotter under tunn scarf, och som uppvaknande feminist när hon mer eller mindre motvilligt tvingas ta över ledningen av paraplyfabriken. Och som schlagersångerska. Men hur kommer det sig att fransk film envisas med att ge Gerard Depardieu huvudroll efter huvudroll? Någon mer träaktig skådis får man leta efter. Och undertexten i filmen är i alla fall inte uppenbar för mig, men Helena Lindblad vet att berätta mer i sin recension i DN.

The Spirit

Betyg 2 monument

Vem är jag? Vad är det som konstituerar ett jag? En grundläggande förutsättning är nog att vi lever. För Spirit, den förre detta polisen Denny Colt, är det tveksamt om han gör det och därför plågas han av filosofiska tvivel på vem han är. Poetiskt stundtals, patetiskt lika ofta. Men nästan alltid mycket snyggt. Grafiskt precist i formen, nästan genomgående svart-vitt förutom Spirits röda slips. Storyn gör sig bäst i serietidningsformat, men just skylinebilderna när han tar sig fram över hustaken följd av en av de otaliga katterna har stannat kvar i minnet - suggestivt och kärleksfullt rör han sig genom staden på jakt efter den onde skurken Octopus (mycket fånigt spelad av Samuel L. Jackson). Även om det är kampen mot Octopus som driver berättelsen är det kärleken till staden som får filmen att höja sig lite över rännstenen.

Kanske är det helt enkelt en kärlekshistoria mellan en man och en stad - en man som söker sin identitet genom just kärleken till staden och framför allt dess mörka bakgator, telefonledningar och ensamma tak.

Thor

Betyg: 1 monument

Vi kan kalla det vikingamodernism, eller kanske bara klassisk Science Fiction. Stiliga städer i främmande världar, där män i skägg och blänkande bröstharnesk talar tydligt om ledarskap. Snyggt, men livlöst. Egentligen en historia om att hitta sig själv (som nästan alla andra historier), men också om faderskap, vänskap och kärlekens förändrande kraft (känns det igen!). Asaguden Tor förpassas till jorden, möter kärleken och blir en bättre människa/gud. Banalt och livlöst. Kanske fungerar det som tecknad serie, eller TV-spel, men det bär inte en hel film.

Bäst är mannen med de grillade korvarna vid kratern där Tors hammare Mjölner har slagit ner. En människa som fullkomligt struntar i hjältar, gudar eller himlafenomen men som ser ett tillfälle att tjäna en slant. Befriande, faktiskt!

Märkligast är att Mjölner är prydd med en symbol som åtminstone jag förknippar med treenigheten och den kristna gudsbilden. Kanske fullt naturligt då vi har i princip all information om asatron från kristna munkar som skrev (ner) gudasagorna.

Winter's Bone

Betyg: 4 monument

Landskapet är lika ogästvänligt som relationerna och årstiden. Odefinierbar höst-vinter. Ingen förbarmande snö, bara kallt och trist. Inga förbarmanden i relationerna, bara kyla och förakt - och våldet som hela tiden hotar.

Först tänker jag att det handlar om fattigdom och utanförskap, men det blir för klichéartat att se filmen så. Jag tror inte människor blir våldsammare i sina nära relationer bara för att de är fattiga - jag är inte övertygad om att vapenhantering och fattigdom måste gå hand i hand, inte ens i USA. Däremot är det en film om fattiga, kriminella som i samhällets (och världens tycks det) utkant tillverkar crack i små kojor i skogen. Alla är släkt med alla och alla vet allt om alla men vägrar berätta. Det är kallt. Landskapet är brungrått och våldet hotar hela tiden. Det är förtvivlat men ändå inte hopplöst.

Bakom de hårda orden, hoten och misären ryms en sorts mänsklig stolthet ändå. Att inte ge upp sin rätt, att kräva svar, att behålla en sorts integritet. Kanske är det relationen till småbarnen och till djuren som gör det möjligt?

Biutiful

Betyg: 4 monument

I Barcelona bor Uxbal (Javier Bardem)med sina två ganska små barn. Livet runt dem är inte direkt mysigt utan snarare storstadstufft. Uxbal rör sig emellan sina halvkriminella kontakter och extrajobbet som medium. I filmens inledningsscen får Uxbal sin dödsdom, prostatacancer. Och resten av filmen handlar om hur han på olika sätt försöker ordna det så att hans barn ska klara sig även efter hans död.

Uxbal är ingen alltigenom god människa. Tvärtom. Han har många liv på sitt samvete. Ändå väcker han sympatier. Inte för att han är sjuk utan för att han verkligen försöker ordna det för sina barn, trots både yttre och inre motstånd.

Jag tycker om Biutiful just för att Uxbal är en så komplex person. Kanske inte en människa jag tycker om, men en människa värd att älska. (dessutom är filmen en upprättelse för skådisen Javier Bardem, som tyvärr gjorde en mindre lyckad roll i Woody Allens Vicky Cristina Barcelona.

My name is Khan

Betyg: 3 monument

Melodramatiskt, storvulet och samtidigt en vardaglig berättelse om Rizwan Khan - en muslimsk man född i Indien bosatt i San Fransisco - som kämpar med sin asperger och lyckas på sitt kantiga sätt att bli del i en familj och ett fungerande liv (kanske lite väl glättigt skildrat - men det är en del av genren) fram till den 10 september 2002. Sedan blir allt annorlunda. Kampen för att accepteras med asperger var en sak, att accepteras som muslim i ett främlingsfientligt Amerika är en helt annan sak.

Det är intressant att se Amerika efter elfte september skildrat ur ett muslimskt perspektiv. Sådant jag anat men inte förstått blir tydligt. Samtidigt är det en saga med genomgoda människor, lyckligt slut, rättvisans seger och ett alltför orealistiskt slut. Men även detta hänför jag till genren Bollywood. Det bästa är skildringen av barndomen och relationen till mamman som helt utan att veta om några diagnoser möter sin son Rizwan som den han är. Vackert!

Aguirre - Guds vrede

Betyg: 4 monument

Det blir en fråga om prepositioner. Står kampen med eller mot civilisationen. Det är väl den rättmätiga fråga som följer kolonialismen. Vi befinner oss i amazonas djungler under 1500-talets spanska erövring. Floden är liknöjd. Djungeln står oberörd. Hungern och törsten följer lika tätt som de osynliga djungelinvånarnas pilar. På flotten bland männen är allt stilla, drömmen om erövringen hålls enbart vid liv av hot och våld. Aguirre leder sin trupp mot en säker död. Flodens liknöjdhet är det som till slut får dem att gå under. Den som ville erövra hela världen förlorar slutgiltigt sig själv.

Det är stark civlisationskritik. Vackert filmat, med mycket rotsfläckiga rustningar och märkliga fågelrop.

Spawn

Betyg: 1 monument

Vi möter djävulen i en värld av flytande eld (inte särskilt uppseendeväckande). Vi möter också en fånig clown som mest är otrevlig och vulgär. Vi möter slum, misär, regn och ett biologiskt vapen som kan förgöra hela vår värld. Mitt i det här en soldat som blir levande bränd och sedan återuppstår som hämnare med djävulska krafter: Spawn. Endast igenkänd av en liten löjlig hund.

Det är nytestamentligt i synen på hämnd, att hämnden inte är en framkomlig väg. Men det ges ändå inget alternativ. Teologiskt handlar det om en fundamentalism som tydligt slår fast dikotomin mellan ont och gott. Där det onda placeras utanför människorna. Djävulen driver världen mot undergång - människan har väldigt lite att sätta emot. Det goda blir bara en motkraft mot ondskan. Ansatsen finns när Spawn hänger på ett järngaller med armarna kristuslikt utsträckta, här skulle en annan väg vara möjlig. Men det blir bara mer monsterslagsmål. Kanske förstår jag inte, kanske är det just så här dåligt.

Blue Valentine

Betyg: 4 monument

I sin recension i SvD kallar Jan Söderqvist Blue Valentine för en "romantisk tragedi". Det är svårt att tänka sig ett mer passande uttryck på denna film. Det är också svårt att tänka sig en mer vardaglig och välspelad film än denna. MichelleWilliams bara är Cindy, både som förälskad ung student och som trött, yrkesarbetande mamma.

Det är en lågmäld film, men där katastrofen hela tiden lurar bakom vardagligheterna. Det börjar med en katastrof i det lilla när dottern i familjen ropar högt på sina föräldrar för den älskade hunden är bortsprungen. Jag tycker om att Blue Valentine skildrar svårigheten att leva i en relation utan att göra det svart-vitt. Det är inte så enkelt att en är dum och en är snäll, utan båda är svåra att leva med, bär på sin historia och sina drömmar. Det är inte alltid det fungerar, trots att man gör sitt bästa. Men trots att det inte alltid fungerar kan kärleken ändå finnas där.

Harry Potter och Dödsrelikerna: del 1

Betyg: 3 monument

Det första jag tänker på är färgerna, färgskalan. Mörkt, dunkelt, dystert. Lekfullheten från de tidigare filmerna är borta. Kvar står ett litet tält i ett öde landskap, i tältet några ungdomar som flyr bort från barndomen och planlöst söker vuxenblivandet. De mår inte särskilt bra, de tar dåligt hand om varandra - men det finns ingen annan. De är utelämnade åt tonårens öde landskap, åt framtidens ovisshet som hotar och de kan inte återvända. Dystert, inte riktigt vad jag hade väntat av en Harry Potterfilm, men vackert på något sätt. Vackrast är när Harry Potter sitter på stranden med den döda alven Dobby i famnen. Smärtsamt tydligt förvandlas Harry från den kristusgestalt han tidigare varit till att bli Maria, modern som bär sitt döda vuxna barn i famnen. En Pietá. Vackert och än mer oväntat.

The Black Power Mixtape 1967 - 75

Betyg: 4 monument

Åren rullar långsamt fram. Med start 1967. De stora siffrorna i bilden ändras långsamt samtidigt som kampen förändras. Från det tidiga ifrågasättandet av den fredliga vägen, via optimismen och den stundande segern till vapendyrkan och nya hierarkier tills det bara är misären kvar. En misär som bara blivit värre, känns det som. Är då allt vad Svarta Pantrarna kämpade för ett misslyckande? Nej, det tror jag inte, men filmen visar tydligt det tragiska i hur kampen på något vis äter upp sig själv. I korta arkivbilder, alla från svensk television får vi möta den tidens ledande amerikanska revolutionära politiker - spännande i sig, så långt från dagens rapportering av amerikansk politik.

Bäst är de enkla musikinslagen som följer skiftet av årtal och så förstås den helt fantastiska intervjun med en fängslad Angela Davis där hon upprörs över frågan om varför hon förespråkar våld. Lysande vältalig, skrämmande i sin uppriktighet.

Midnatt i Paris

Betyg: 2 monument

För den som älskar Paris när det regnar och drömmer om att få träffa alla konstnärer och författare som samlades i Gertrude Steins hem i 1920-talets Paris, då är det här den perfekta filmen. Annars kan den fungera som förströelse i stunden. Men någon riktigt bra film är det inte, trots att porträtten av Dalí och Hemingway är underhållande.

The Social Network

Betyg: 2 monument

Interiörerna från Harvard skiljer sig inte mycket från de high schoolmiljöer jag sett på film. Inte annat än att festerna är vildare och att studenterna mer förutsätts ta ansvar för sina gärningar. Det börjar pojkaktigt och fortsätter så, tyvärr. Kanske är det sant, att det är så det gick till när Facebook skapades. Men det kan inte vara hela sanningen, att grunden var Mark Zuckerbergs oförmåga att hålla fast vid sin flickvän...

Det finns något i dramaturgin som jag inte alls tycker om; vi får följa Mark och hans kompisar från det att idén föds tills dess att de flesta av dem stämmer honom om rättigheterna, vilket de gör ganska snart efter att succén är ett faktum. Problemet är kronologin. Rättegångsscenerna dyker upp då och då genom filmen och avbryter det rätlinjiga berättandet med vad som komma skall. En inte ovanlig filmisk metod. Men här gör det bara att Mark Zuckerberg framstår som än mer knäpp, isolerad och socialt inkompetent. Det blir svårt att begripa vad det är som egentligen händer i relationerna, och hela filmen blir svårbegriplig och mest otäck.

Frost/Nixon

Betyg: 4 monument

De är ganska olika, David Frost - elegant splead av Michael Sheen - snabb, smart, framgångsrik och Richard Nixon - likaså lysande spelad av Frank Langella - världsvan, trygg och erfaren. Men de möts i situationens utsatthet, i en intervju som pågår under flera dagar där Nixon vill rentvå sig och David Frost vill få honom att erkänna sin skuld.

Två män. Två viljor och en stab av rådgivare bakom var och en av dem. Ändå är det i ensamheten de möter varandra, ser något i den andres blick som de både känner igen och kan utnyttja. Det är inte renhårigt, men ärligt. En katt-och-råtta lek kring 70-talets stora politiska frågor, vem som är katt och vem som är råtta varierar.

Det är spännande även om man kan förstå (och den historiskt kunnige vet) hur det slutar. Kanske är det därför slutet blir ett antiklimax, inte alls lika fängslande som resten av filmen. Kanske är det kampen som är det intressanta, inte segern.

Bäst är i alla fall alla fantastiska sjuttiotals-slipsar!

Basquiat

Betyg: 3 monument

Mer om konstvärlden än om konstnären, eller snarare mer om konstnärens relation till konstvärlden än konstnärens relation till konsten. Spännande filmat med udda inslag av någon sorts surrealism i den annars realistiska skildringen av Jean-Michel Basquiats intensiva karriär in i den absoluta toppen av den amerikanska konstvärlden på 1980-talet. Men det blir aldrig riktigt begripligt, hur denna karrirär egentligen är möjlig. Kanske är det en poäng?

Vackrast är ändå relation till modern och öppningsscenen där de två står finklädda framför Picassos Guernica. Konsten både som något att vörda och något som uppfordrar. Kanske handlar filmen om det i alla fall, en sorts vördnad och uppfodran - gör det du kan, var dig själv, låt dig inte köpas. En vördnad för människan mer än konsten.

David Bowie gör en fullkomligt ljuvlig tolkning av Andy Warhol, så ömtålig, så stillsam, så naken och absolut älskvärd.

Pollock

Betyg: 4 monument

Det börjar i en blick, och nog handlar hela filmen om seende. Om den där blicken som får världen att stanna upp och som ser genom tiden. Konstnärens blick som ser samtiden, som förvandlar efterkrigsångesten till mönster, färger, uttryck som inte behöver förstås utan bara upplevas. Men lika mycket som Ed Harris i sin roll som Jackson Pollock ser hur den vita ytan på duken till slut ska fyllas, så är han blind för sin egen destruktivitet och de människor som av kärlek trots allt bär honom. Seende och blindhet, kring detta kretsar filmen.

Det är stundtals vackert, stundtals tragiskt, stundtals lite för långsamt. Men filmen är snyggt filmad, nästan rytmisk i sin skildring av själva målandet, och Ed Harris är inte bara porträttlik, utan också mycket bra: sårbar, självupptagen, känslig och destruktiv.

...men varför ständigt denna destruktivitet i samband med konstnärskap? Här var det nog sant, särskilt med tanke på Jackson Pollocks för tidiga död, men det blir ibland ett alltför uppenbart tema när det gäller konstnärsskildringar. Har det aldrig funnits glada konstnärer, eller kan lycka inte vara skapande?

Att rida ensam i tusen mil

Betyg: 4 monument

En japansk roadmovie som utspelar sig i Kina där havet och bergen hela tiden finns i bakgrunden, men stannar i bakgrunden för det är människorna som är de viktiga: Fäderna och sönerna, de ensamma fäderna och de ensamma sönerna. Temat är försoning. Är den möjlig? Vad kräver den i så fall, och är den möjlig även om den kommer försent?

Sjukdom, kinesisk opera, män som gråter så att snoret rinner, språkförbistring och käcka tolkar. Det är en film som innehåller sådant man sällan ser i andra filmer. Allra bäst är den pojkscoutigt käcke fängelsedirektören som är entusiastisk inför allt som inte är emot fosterlandet och så de fantastiska dansarna som dansar och körar till operasångaren i sina grå-blå fängelsedräkter. Stor konst!

Sound of Noice

Betyg: 3 monument

Tänk dig hela staden som ett enda stort instrument, eller en människokropp i en operationssal, eller ett bankkontor med allt från plinget av växelmynt mot den skottsäkra glasskivan till det stilla frasandet av nypressade hundrakronorssedlar som körs genom dokumentförstöraren... Det är helt genialiskt, men faller mot slutet platt till marken för att berättelsen är så tunn. Några trummande terrorister jagas av en omusikalisk poliskommisarie - en sorts kärlek uppstår. Varför detta sker är svårt att begripa. Men kanske handlar det inte alls om musik, inte om kärlek, inte om poliser och märkliga trumterrorister utan helt enkelt om hur det är att växa upp utan begåvning i en överbegåvad familj. Tragiskt och ensamt. Och så är det så fina vyer över Malmö och fantastiska rytmer och ljud. Det bästa är när de gör musik av kölappsplinget på bankkontoret - så skirt och elegant!

(Sedan är det också fint att metronomen får en så framträdande plats i en spelfilm. Det är en vacker tingest som jag aldrig har förstått mig på, men beundrat i smyg.)

Harold och Maude

Betyg: 3 monument

Ung depressiv man besatt av döden, både sin egen och andras, möter äldre, livsbejakande kvinna. Tycke uppstår, han blir glad och i slutscenen kan han spela banjo.

Egentligen en ganska tunn historia, lite svårbegriplig, men med en del poänger - särskilt genom den lätt absurda ton som präglar filmen. Här förekommer en hel del vilda bilfärder med Maude bakom ratten till musik av Cat Stevens - det är riktigt bra och mycket 70-tal. Men annars händer det inte så mycket. Harolds mamma försöker gifta bort honom med olika unga kvinnor, men Harold har mött Maude och vill inte leva med någon annnan. En ganska märklig relation mellan Harold knappt 20 och Maude 79 år - inte helt trovärdig....

La Danse

Betyg: 3 monument

Dans som hårt arbete är temat för denna film om operabaletten i Paris. Vi får följa dansare och koreografer, i mindre utsträckning även andra av teaterns medarbetare, i repetitionssalarna och bakom kulisserna. Men även under föreställningarna på stora scenen. Och nog förstår man ganska raskt att dans är ett hårt arbete. Det är omtagningar av samma rörelser, höga hopp, tåspetssnurr och drillande av en position in i dess minsta beståndsdelar. I sanning förstår man begreppet kinestetisk intelligens när man ser denna film.

Men för att göra en bra film behövs mer än vackert fotografi och dansande kroppar. Någon sorts handling eller spänning krävs även i en dokumentärfilm. La Danse är dock en okommenterad, lång (2,5 timmar) beskrivning av operabalettens arbete. Det räcker inte riktigt för ett högre betyg, trots allt slit.

Four Lions

Betyg: 3 monument

Filmen är smart, personerna är det inte. Det är en av idéerna, som en "Dum, dummare", fast politisk. Fyra självmordsbombare i en förort till London, de planerar något stort och målet blir London Marathon. Det går inte så bra. Komiskt till en början, tragiskt efterhand. Orden förvrängs, "ordning" betyder kaos, "låt bli" betyder genomför, liv betyder död... det blir obehagligt. Obehagligast är scenerna från Omars - självmordscellens självskrivna ledare - idylliska hem med en vacker fru och en beundrande son, som bägge i pastellfärger uppmuntrar hans martyrskap. Absurdt, obehagligt - men effektivt som kontrast till verkligheten.

Det är i mina ögon inte någon komedi, snarare en katastroffilm där vad det innebär att vara människa ställs på sin spets. Är man mer människa om man med sin död även dödar andra? Martyrskapets absurditet.

Mitt Afrika

Betyg: 3 monument

Vackra landskap, snygga inredningar, en kämpande kvinna, buffliga karlar, engelska imperietjänstemän, svindlande berg... och ständigt dessa tjänare och plantagearbetare utan egentliga namn, utan egentlig historia. De finns bara i relation till Karen som äger kaffefarmen, utan henne har de inget existensberättigande och inte heller någon plats att bo på. En märklig människosyn, så snäv och europeisk. Men samtidigt en fin skildring av en kvinna som kämpar för sin rätt i en mycket mansdominerad värld, och en kvinna som faktiskt betydligt mer än de andra ser sina arbetare och tjänare. Ändå förblir de namnlösa, stafflagefigurer i sitt eget land, i det som kunde vara deras egna historia.

The Trip

Betyg: 4 monument

En bilresa. Två medelålders brittiska komiker. Små portioner lyxmat. Vårvinter. Engelskt landskap. Men det är egentligen ointressant, det som är intressant är samtalet, bitterheten, konkurrensen de två herrarna emellan, rädslan att bli bortglömd, ömsintheten som gömmer sig bakom ironierna, sångfragmenten, elakheterna och desperationen uppblandat med Cooleridge och Wordsworth-citat. Elegant och mycket underhållande.

Det blir en särskild närvaro där deras samtal hela tiden är det centrala, maten som serveras känns ointressant, landskapet hade lika gärna kunnat vara något annat, de vackert belägna byarna lockar inte - det som lockar är driften att samtala. Även om mycket av samtalen är upprepningar känns de äkta, det blir på liv och död att någon finns att tala med, även om desperationen döljs bakom gliringar och ironier.

Vackrast är när de sjunger Abba i baren: "The winner takes it all"

Stroszek - Balladen om Bruno S

Betyg: 4 monument

Det är kallt, det är 70-tal och solen bryter aldrig igenom. Inte i Berlins slitna invandrarkvarter, inte på prärien i Wisconsin. Från fängelsecellens gemenskap föds Bruno S in i världen - en värld han inte förstår och som inte förstår honom. Naiv och ytterst vänlig står han utanför den civilisation som frågar människan efter hennes ekonomiska framgång och inte efter vem hon egentligen är. I Berlin var det dragspelet som följde honom på bakgårdarna, i mellanvästerns småstäder är det geväret som blir följeslagaren. Bruno S förblir densamme, naiv och ytterst vänlig - men ytterligt ensam. Bilden av den instängda, ryckigt dansande kycklingen blir ändå inte en bild av honom, utan en bild av alla oss andra. Vi som räknar oss till civilisationen.

Kanske är det en film om en värld utan Gud, eller så är det en film om Guds närvaro i världen. Jag väljer det senare.

Moby Dick

Betyg: 5 monument

Det som fångar mest är blicken. Blicken av rädsla, av beslutsamhet, av galenskap, av besatthet. En människas blick och när den inte längre avslöjar en människa, utan något annat. Suggestiva bilder, blickarna kommer nära, länge fokuseras ansiktena i mörkret - samtidigt det väldiga havet, horisonten utan avbrott. Närhet och distans. Olycksbådande hörs Kapten Ahabs steg över däck, katastrofen kan inte undvikas och i slutet vill ingen längre undvika den. Mänskligheten går förlorad...

Det finns så många bottnar i spelet om skeppet och jakten på den vita valen, sorg och lycka, motstånd och medlöperi, ädelmod och ynkedom... Hade filmen varit inspelad i modernare tid (den är från 1956) tror jag att flera av bottnarna gått förlorade - för här finns de flesta av bottnarna i varje person. Det är sammansatt och sant mänskligt, tragiskt, gudomligt och en fantastiskt berättad historia.

Änglagård - tredje gången gillt

Betyg: 2 monument

Uppföljare är svårt och den här filmens företräden är de vackra vyerna över det västgötska jordbrukslandskapet, musiken och de två charmiga äldre männen Ivar och Axel, spelade av Tord Peterson och Sven Wollter. Det är allt. Helena Bergström och Rikard Wolff i all ära, men i den här filmen gör de knappast sina bästa roller. Recensioner av filmen finns här.

Du kommer att möta en lång mörk främling

Betyg: 3 monument

Jag brukar inte tycka så mycket om Woody Allens filmer. Jag tror alltid att jag ska göra det, men när eftertexten rullar är jag mest arg och frustrerad. Ibland för att jag tycker filmen varit direkt dålig (t ex Vicky Cristina Barcelona, som jag tror är den jag såg senast) men oftast för att det är så nattsvart och helt utan mänsklig utveckling. Jag vill ju att huvudpersonen i en film ska genomgå någon sorts utveckling. Att allt det som vi får se hända ska leda någonstans.

I Du kommer att möta en lång mörk främling får vi följa Helena och dem som står henne närmast. Jag är inte säker på att Helena förändras, eller utvecklas, men jag tycker om att följa henne och de andra en liten tid i den vackra londonmiljön som de befinner sig i. Det är precis som shakespearecitatet som inleder filmen:

En skugga blott, som går och går, är livet,/en stackars skådespelare, som larmar/och gör sig till, en timmes tid på scenen/och sedan ej hörs av./Det är en saga/berättad av en dåre./Låter stort,/betyder intet.

Prime (Nära och kära)

Betyg: 3 monument

Uma Thurman och Meryl Streep är bara bäst som psykoterapeut och klient. Lite skruvad historia, när terapeuten plötsligt inser att den unge man som hon uppmuntrat klienten att inleda en kärleksaffär med är hennes egen älskade son. Men det här är en prat-film är det, där dialogerna mellan terpaeut och klient, ung man och medelålders kvinna, mor och son, är det som för filmen framåt. Underhållande och intressant om samtalandets konst.

Mina eftermiddagar med Margueritte

Betyg: 1 monument

Duvorna är viktiga. Dels är de ett slags sällskap för enslingen Germain - vilket i sig är märkligt då det visar sig att han har ganska många vänner, en galen mamma och dessutom en vacker älskarinna. Så värst enslig är han inte. Men duvorna är viktiga också för att det är hos dem som han träffar Margueritte, en gammal dam som bor på ett ålderdomshem i närheten och som lär honom att läsa. Vilket han redan kan, men inte så bra. Hon läser högt för honom och när hon får gula fläcken läser han för henne, alltmedan duvorna kuttrar.

Det är mycket trist, ointressant och möjligtvis tänkt som ett inlägg i debatten om hur lite vi bryr oss om våra gamla - men det blir mesigt och tandlöst. Tyvärr beror det nog mest på Gerard Depardieus förutsägbara lunsighet, medan Gisèle Casadesus som den gamla damen har en sorts fransk, borgerlig förfining som känns äkta.

Medan åren går

Betyg: 2 monument

Det handlar om ensamhet, fast huvudpersonerna är de mest tvåsamma man kan tänka sig. Ett lyckligt gift par i övre medelåldern som träffades under studentåren och levt tillsammans sedan dess. Deras lycka odlas av alla, inklusive dem själva. I relation till dem är alla de möter ensamma, en del värre än andra. Ensamma och olyckliga i kontrast till deras tvåsamma lycka. Det blir nästan outhärdligt till slut. Feel-good-känslan faller snabbt och istället väntar jag med bävan på katastrofen, som aldrig kommer - och då saknar jag den!

Maten som ideligen serveras är viktig på så sätt att den tillåter drickande. Jag har nog aldrig sett en film där det druckits så mycket vin; det smuttas och bäljas och samtalas - alltid över ett par fyllda vinglas. Riktigt otäckt stundtals.

The kids are all right

Betyg: 3 monument

The kids are all right är en helt allright film. Främst är det det goda skådespeleriets förtjänst. Julianne Moore och Annette Bening som de två mammorna i familjen är medelålders trötta och lever i en relation som har blivit slentrian. Mia Wasikowska och Josh Hutcherson som de två tonårsbarnen suckar uppgivet över mammornas förutsägbara förmaningar och söker på olika sätt efter sina egna, vuxna identiteter.

Som en film om familjelivets förödande och förtjusande sidor är The kids are all right också trovärdig. Den skildrar på ett fint sätt att de människor som står oss närmast är de vi delar vårt liv med och har långvariga relationer till. Inte de som vi har eventuella biologiska band till.

Men, det finns ett stort men, varför måste mannen (spermadonatorn i det här fallet) nödvändigtvis inleda en sexuell relation med en av de lesbiska mammorna. Det är väl knappast trovärdigt??

(Här är två andra filmer där Julianne Moore gör fantastiska roller: Far from heaven och A single man.)

Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare

Betyg: 2 monument

 Bisarrt, politiskt, esteticerande och grymt. Tjuven - tyrannen - den värst tänkbara av människor, faller från sin piedestal som ingen vågat röra och avslöjas i filmens slutord: kannibal! Det beskriver en kapitalism som går över lik inte så mycket för vinst som för njutning. Och filmen visar ingen förlåtelse, ingen försoning, ingen egentlig förståelse för människan; vad hon är och vem hon är. Det är filmens svaghet, människosynen blir lika svartvit som hos den kapitalism den vill skildra. Ändå är filmen allt annat än svartvit. Färgerna fullkomligt kastar sig över mig, kulisserna, ljussättningen, filmvinklarna som bara underbygger känslan av scen och teater är alla laddade med färger - så laddade att Helen Mirrens klänning byter färg beroende på vilket rum hon går in i, bara det är sevärt i sig!

Vackrast är kökspojkens sång när han diskar.

Grey Gardens

Betyg: 4 monument

Det här är en dokumentärfilm från 1976 som blev broadwaymusikal 2006 och spelfilm 2009 med Jessica Lange och Drew Barrymore i huvudrollerna. Det är den senaste versionen som jag har sett, men jag önskar att få se den ursprungliga dokumentära. Om någon av bloggens läsare vet hur man kan få tag på den, hör av er.

Big och Little Edie är mor och dotter som lever i en förtärande och förfärande symbios. Men trots att det ohälsosamma i deras bindning är alldeles uppenbart är de ändå skildrade med kärlek och ömhet. De har bara varandra, som Thomas di Leva skulle ha sjungit. Och mitt i den misär som det snygga huset i East Hampton utvecklas till att bli finns två väldigt levande människor.

Jag tycker om den här filmen för att utanförskapet och den psykiska sjukdomen inte står i fokus, utan det gör relationen mellan stora och lilla Edith och deras oberoende drömmar om ett annat liv. Skådespeleriet är mästerligt och berättandet aldrig mästrande, inte ens när kattburksberget växt över den öppna spisen. Kanske är det för att dokumentärfilmarna, bröderna Albert och David Maysles, är närvarande med sina kameror. De registrerar och låter den åldrande Edie och hennes inte längre så unga dotter berätta om sina liv. På så sätt är dokumentären närvarande även spelfilmsversionen, som f ö är producerad av HBO.

Kvinnor utan män

Betyg: 3 monument

Kanske det vackraste öppningsfotografiet jag någonsin sett.En kvinna i svart sjal sitter på en vit mur mot en azurblåhimmel. Tre enkla färger, inget annat. Mycket i filmen är oerhört vackert filmat, ibland drömskt, ibland svårbegripligt - samtidigt som berättelsen också vill vara realistisk om de dagar i Iran 1953 då Shahen genomför en militärkupp stödd av brittiska och amerikanska intressen. Den frihet som kunde anas, blir inget annat än en dröm. Verkligheten innebär diktatur, våld och tortyr.

I detta politiska spel möts fyra kvinnor med olika bakgrund och av olika skäl i en trädgård strax utanför Teheran. Trädgården är mer dröm än verklighet och kanska är det bara i trädgården de kan vara fria.

Oerhört vackert, men kvinnornas öden griper mig inte riktigt. Jag lär inte känna dem, känner därför inte heller så mycket med dem. Förtrycket och ofriheten får sina ansikten, men kvinnorna förlorar sina - kanske är det meningen...

Kärlek på italienska

Betyg: 3 monument

Jag har för mig att Kärlek på italienska gick på bio samtidigt som En italiensk familj på gränsen till sammanbrott. Det är märkligt för det finns mycket som är lika mellan de båda filmerna. Familjer med familjeföretag som står inför förändring, flera generationer som umgås vid middagar, ett av syskonen i den yngre generationen kommer ut som homosexuell... Spelar dessa filmer på våra fördomar om italienare, eller är det verkligen så här? Dessutom är skådespelarinsatserna mediokra och dialogerna halvkväda och dåligt översatta i båda filmerna.

Men Kärlek på italienska har något som jag ändå fascineras av. Jag tror att det är det impressionistiska berättande, som ibland stannar upp i minsta blommas kronblad med vidhängande insekt, eller balsamicosås med basilikablad och färggranna sauterade grönsaker med havskräftstjärtar. För det här är nämligen en matfilm som inte bara skildrar njutningen av att äta utan också den förbannelse som kan vila över vissa maträtter. Det är kryptiskt, precis som det låter, och därför spännande. Tilda Swinton, som ju inte är en italiensk skådespelare, är också kryptiskt gåtfull som huvudpersonen Emma. Slutligen utgör den fantastiska överklassvillan i Milano, med sin utstuderade arkitektur och inredning, ytterligare en fascination för min del.

Pee Wees stora äventyr

Betyg; 2 monument

Som inbiten Tim Burton-fan blev jag förvånad när jag insåg att han regisserat denna film. Jag trodde att jag hade koll på allt han gjort. Pee Wee är en man som beter sig som ett vuxet barn. Han skriker och skrattar mest hela tiden, och har en cykel som han älskar. Men så blir cykeln stulen, och han ger sig ut i världen för att hitta den.

Hela filmen har en stark Tim Burton-anda, med mycket färg, detaljer och pampig filmmusik av Danny Elfman. Pee Wee och hans närmaste vänner är roliga karaktärer, men när filmen tar oss utanför deras hemstad blir det inte så värst intressant. Bäst är helt klart musiken, och Pee Wee som är precis som ett barn i en vuxen värld.

The Wrestler

Betyg: 4 monument

Egentligen handlar det om åldrande, om kroppens förfall och dödens närhet. Randy - lysande spelad av Mickey Rourke - en före detta amerikansk showbrottare försörjer sig genom enstaka brottningsshower och påhugg i den lokala ICA-butiken. En gång var han stjärna; "The Ram" med en egen Nintendokaraktär och mängder av fans, men nu är han sliten, gammal och utan pengar. Ändå försöker han med medicin, hormontillskott och steroider fortsätta sin karriär. Det går inte så bra. Kroppen orkar inte, det gör inte heller hans dotter som han försöker hitta tillbaka till. Mycket tragiskt, smärtsamt, och mänskligt.

Bäst är glasögonen och hörapparaten, som förvandlar brottaren till en gammal man i en handvändning. Och scenen i den trista gymnastiksalen där de överåriga brottarna sitter vid varsitt hopfällbart bord och säljer videor och signerade fotografier för ett par dollar; den ene är halt, den andre sover, den tredje sitter i rullstol, den fjärde verkar helt borta, den femte har bara ett ben...

Sedan förekommer en hel del blod; häftklamrar som skjuts in i människohud, krossade glasbord mot oskyddade ryggar, armar som böjs i omöjliga vinklar och hårda fall mot skramlande plåtgolv och dessutom ett centralt citat från profeten Jesaja.

Inception

Betyg: 3 monument

Det är en märklig idé, att förlägga större delen av en film till en människas hjärna - dvs i det mentala landskap som drömmarna skapar. Och det är inte bara så att man via någon sorts maskin som mest ser ut som en tidsinställd bomb med kanyler kopplad till sig, tar sig in i en persons drömmar, utan i den drömmen tar man sig vidare till de drömmar som drömmarna skapar och så vidare... Någonstans hotar det undermedvetna och de världar våra hjältar vistas i faller lätt samman.

Det är snyggt gjort, en uppseendeväckande lek med perspektiv, men det blir aldrig riktigt gripande. Hjältarna är för oengagerande. Intrigen allt för ointressant. Dock är idén spännande och borde ha kunnat resultera i en bättre film.

Solomon Kane

Betyg: 2 monument

Jag kan inte riktigt av göra om det är en modern äventyrsfilm eller ett teologiskt traktat från en svunnen tid.

Solomon Kane är en grym man som vill sona sina brott och lovar att inte mer ta till våld. Men ondskan är en skicklig motspelare som provocerar honom att ta upp vapnen igen - han blir vittne till ett grymt överfall där hans passivitet leder till att de människor som tagit hand om honom blir dödade. Här skildras tydligt pacifismens moraliska nederlag - ungefär som en av de där hypotetiska situationerna man ställde vapenvägrare inför i samband med mönstringen (när den var aktuell). Solomons hämnd blir våldsam och innebär strid mot både zombies, fula och grymma onda människor och till sist en demon. I slutstriden (mot demonen) åkallar han Guds namn och besegrar så slutgiltigt ondskan. Mycket tveksam teologi där Gud hellre ger stridskraft än livskraft.

Märkligast är de onda soldaterna som alla är skalliga, eller obegripligt striphåriga och mer än vanligt fula. Frågan är om de blir fula av att vara onda, eller om de är onda för att de är fula?

Vem är rädd för Virginia Woolf

Betyg: 5 monument
Det är lysande skådespeleri! Richard Burton och Elizabeth Taylor, jag kan inte tänka mig att det kan bli bättre. Sarkasmerna och giftigheterna haglar samtidigt som det bakom alla orden finns en längtan efter att bli sedd, förstådd och älskad. Men det sitter så oerhört långt inne. Det krävs mängder av sprit, gräl, uppgörelser, otrohet, sanningar och lögner innan gryningen kommer och med den en sorts lugn - kanske bara tillfälligt, men ändå tillfälle att andas.

Det handlar om livet, hur det kan bli och hur det skulle ha kunnat bli, om framtida möjligheter och möjligheter som inte längre är möjliga, om längtan, sorg och människans obotliga ensamhet. Samtidigt är det smart, elegant och stundtals oerhört roligt mitt i tragiken. Dessutom utomordentligt vackert filmat, särskilt inledningens vandring genom en natt av tidiga höstlöv och pölar av gatljus.

Upp med händerna

Betyg: 4 monument

Kommer du ihåg hur det var att vara 10-11 år? Alla betraktar dig som ett barn men själv vet du att du nästan är vuxen. Du förstår (nästan) allt som händer runt omkring dig. Du kan (nästan) klara dig själv. Och du har (definitivt) känslor och tankar precis som en vuxen.

Om du har glömt hur det var att vara 10-11 år är det bara att beklaga, men det finns en momentan lösning på din glömska. Gå och se filmen Upp med händerna. Om du ändå inte minns just dessa år av din barndom är glömskan tyvärr oåterkallelig. Upp med händerna är nämligen en film med ett tydligt barnperspektiv. Men det är också en film om att leva som papperslös och vara rädd för att bli utvisad från det enda land som man känner som sitt eget. Så är det för filmens Milena 10 år, som kommer från Tjetjenien men har levt större delen av sitt 10-åriga liv i Frankrike.

Puss

Betyg: 1 monument

Kanske är allt ironiskt. Kanske är den fåniga intrigen bara ett sätt att beskriva samtidskänslan, kanske är upplevelsen av att de skolpjäser vi satte upp på högstadiet var betydligt bättre medveten, kanske är de stela ansiktena en beskrivning av alienation, kanske är de upprepade replikerna ett uttryck för meningslösheten, kanske är det meningen att skådespelarna ska bete sig som barn - fast de är vuxna, kanske är jag helt fel generation för att uppskatta den här filmen...

Bäst är ändå stockholmsbilderna. Se Darling av samma regissör istället. En lysande film av som har allt det som saknas här.

Charlie Wilson´s War

Betyg: 4 monument

Krig och cynismer, arrogans och kommunisthat. Det är 80-tal och Sovjetunionen ockuperar Afghanistan. CIA har en minimal budget för att stödja Mujahedin som bekämpar ryssarna (de som förmodligen senare blir Al Quaida och talibaner). Charlie Wilson, amerikansk kongressledamot med en stor aptit på kvinnor och whisky, inser att det avgörande slaget mot kommunismen står i Afghanistan och lyckas öka CIA-insatsen och vapenleveranserna till Mujahedin så att ryssarna tills slut ger upp ockupationen. Det är ett cyniskt spel med kommunisträdsla som grund, men väcker intressanta tankar om demokratins gränser. Charlie Wilson är både en skitstövel och en mycket engagerad politiker som drivs av sin övertygelse.

Det är lysande skådespleri som bara förstärks av de dokumentära inslagen. Bäst är Philip Seymour Hoffman som CIA-agenten Gus Avrakatos - hans utskällning av sin chef i filmens början är strålande underhållning.

Det märkligaste med filmen är att den bygger på en sann historia - vilket gör både cynismerna och arrogansen mycket värre.

Mellan väggarna

Betyg: 4 monument

Jag måste erkänna det. Direkt efter att jag hade sett filmen Mellan väggarna var jag inte beredd att ge den ett så pass högt betyg. Men sen läste jag Hynek Pallas recension och förstod så mycket mer av filmen att jag genast tyckte den var bättre. Franskläraren François Bégaudeau har skrivit den bok som ligger till grund för filmen. Och han spelar sig själv i ett inte alldeles insmickrande porträtt. Men det är ingen regelrätt dokumentär, även om miljön och själva skolvardagen är dokumentär, utan en film där alla spelar en roll och har skrivna repliker.

Läraren kan tyckas arrogant och han har svårt att låta eleverna ifrågasätta honom lika mycket som han ifrågasätter dem och deras språkbruk. Men han får också mothugg och lider nederlag. Det som berör mig är hans ärliga uppsåt, hans vilja att undervisa och bilda eleverna, men också hans tro på att kunskap förändrar. Och visst gör den det, men inte alltid på det sätt som han tror. Hynek Pallas läser också in ett politiskt perspektiv, vilket gör att det här är en film som handlar om skolan i Sverige också:

Men det som mest värmer hjärtat i dessa tider av krav på en tuffare skola är den djupa humanism som finns i "Mellan väggarna". François är varken en Björklundsk bestraffningsmajor eller ett blint helgon. Han kan bli förbannad men han känner med sina elever. Även om hans värld skiljer sig från deras så förstår han att när en elev väl hamnat i bestraffningsapparaten – grövre i Frankrike än i Sverige, men vi är på väg dit med skrämmande snabba kliv – så är det också över för eleven.

Skuggspel

Betyg: 3 monument

Ett kammarspel; två mäns rivalitet om samma kvinna. Som intrig ganska ointressant, men intressant som film på grund av dialogen som böljar fram och tillbaka utifrån vem som just då har initiativet. Övertaget växlar blixtsnabbt och de griper det med en gång. Med övertaget följer förnedring av den andre, ett effektivt vapen om man vill förinta sin motståndare. Med övertaget kommer också rätten att definiera vem den andre är, tills de själva inte längre riktigt tycks veta vem de är eller varför. Stundtals är det ganska otäckt, de är så isolerade, utelämnade åt varandra och spelet mellan övertag och förnedring. Det finns egentligen ingen utväg.

Det är elegant spelat, särskilt av Michael Caine som spelar den gamle mannen. Både hårt och ömtåligt på samma gång - glänsande av brittisk ironi och understatements.

Till det udda hör att manus är skrivet av Harold Pinter (han har också en ytterst liten biroll) vilket nog påverkar min uppfattning av filmen.

Soulkitchen

Betyg: 2 monument

Inte mycket till skådespeleri eller bärande historia: sunkig restaurang blir obegripligt hipp, går förlorad och vinns tillbaka på osannolika vägar. Zinos, restaurangens ägare, med ständiga kärleksbekymmer och ryggskott går genom hela historien med i princip samma minspel, bara en aning mer orakad emellanåt. Det snubblas, dricks sprit, tappas saker, lagas mat med för mycket afrodisiakum - men det är sällan särskilt roligt. Här finns en galen kock, en bror i fängelse, en gammal skeppare på land, en slimmad gangster, en rik arvtagerska... men ingen av dem tillför något egentligt mer än möjligtvis kvinnan från skatteverket som åstadkommer en sorts upprättelse för alla tråkiga skattebyråkrater.

Bäst är musiken som är värd en bättre film.

Ghostbusters

Betyg: 2 monument

Mycket New York, det är bra. Stadsbiblioteket i New York är också bra. Det är i stort sett det enda som är bra, inte ens musiken är särskilt bra. Träigt skådespeleri, uråldrig kvinnosyn, helt ologisk handling, fåniga skämt och en historia som kanske var bra på pappret.

Spöken fångas in med märkligt svårkontrollerade strålvapen och förvaras i en sorts oljetankliknande behållare. Denna tvingas förstöras på grund av nitisk miljötjänsteman (märk att 10 år senare är miljötjänstemän hjältar i filmerna!), spökena rymmer, kaos utbryter men våra hjältar räddar staden från total förintelse efter borgmästarens vädjan. Rätt banalt på det hela taget. Här finns också en besatt Sigourney Weaver som gör visst intryck bland de annars helt bleka kvinnorna.

Hjärta av glas

Betyg: 4 monument

Drömskt, märkligt, stillsamt. Siarens syner slår in. Utan lidelse kommenterar han livet i byn utifrån sina profetior: glashyttan kommer att brinna denna natt, den ene suputen kommer att sova ovanpå sin döde kamrat... Bakom historien om glasbruket och brukspatron som är helt besatt av det röda rubinglasets hemlighet, formar sig hela världen i märkliga geologiska skepnader, i stora vatten, forsande, stilla, ödsligt som en skapelsemorgon. Kanske handlar det om de fyra elementen, jorden med sin former, vattnet som rinner likt tiden, elden som smälter glasmassan och luften som formar själva glaset - civilisationen , så spröd, bräcklig och lätt att slå sönder. Liksom människan, så nära gränsen till galenskap...

Musiken är fantastisk, Popol Vuh, tysk 70-tals ambient. Men det vackraste ljudet är när arbetarna bär bort det röda glaset för att slänga det i sjön - (eller sälja det på andra sidan gränsen!) det spröda klingandet av glas som slår mot glas medan de går är helt magiskt.

Changeling

Betyg:3 monument

 Korrumperade poliser, en kvinna som vågar säga ifrån, en märklig härva av försvunna barn, en seriemördare som blir hängd. Snygg tidsskildring, Los Angeles i slutet av 20-talet, mycket damhattar som går ner över huvudet utan brätten, telefoncentraler där arbetsledarna tar sig fram på rullskridskor (!), spårvagnar och automobiler...

Filmen bygger på en verklig händelse och lär har förändrat polisorganisationen i Los Angeles. Ändå känns det hela som en ganska märklig berättelse; en kvinna får igen sin försvunna son, men det är uppenbart fel barn. Polisen vägrar lyssna, kallar till och med in experter som menar att mamman har fel. Allt eskalerar tills polischefen till slut tvingas avgå.

Lite långsam, rätt mycket prat, men ändå intressant på något vis. Kanske just för att historien är så märklig.

Yves Saint Laurent - Den stora kärleken

Betyg: 4 monument

I dokumentärfilmen om Yves Saint Laurent (1936-2008) står inte modeskaparen i centrum utan kärleken och konsten. I filmen berättar Pierre Bergé (f 1930), Yves Saint Laurents partner i både kärlek och affärer, om deras liv tillsammans. En gammal man, oklanderligt klädd, filmad en face, berättar om sitt liv tillsammans med en av världens främsta modeskapare utan sentimentalitet men inte utan känslor. Yves Saint Laurent skapade inte bara kläder i rasande tempo, han missbrukade även alkohol och narkotika i ett lika rasande tempo. Och han var säkerligen inte lätt att leva med. Ändå går kärleken inte att ta miste på och ett av filmhistoriens allra vackraste tal är det som Pierre håller på Yves begravning och som är en del av filmens inledning.

Men även en bra dokumentärfilm kräver en handling, förutom själva livet som ska dokumenteras. Här är det parets spektakulära konstsamling som Pierre beslutar sig för att sälja efter Yves död. Konsten finns i den magnifika parisvåningen men också i de båda slottsliknande villorna i Marrakesh och Normandie. Till den rafflande och sanna historien hör upplysningen att Christies-auktionen i februari 2009 inbringade ungefär 374 miljoner euro, och att pengarna skänktes till kampen mot AIDS.

(På The Mets:s hemsida kan man se en av Yves Saint Laurents mest fantastiska kreationer - en Mondrian-klänning.

2012

Betyg: 2 monument

Egentligen handlar det nog om fäder och söner, fäder som inte hållit kontakten med sina söner och söner som därför vänt sig bort från fäderna. Sedan går jorden under och det flygs i små och stora flygplan över landskap där jordskorpan bryts sönder, städer faller ner i enorma sprickor och vulkaner uppstår ur intet, det hela avslutas med en enorm tsunami som når nästan ända upp till toppen av Mount Everest. Men det är en bihistoria i sammanhanget. Fäderna och sönerna är huvudsaken och, märkligt nog, en säkerligen usel Science-Fiction roman som det citeras ur i slutscenen och som ger huvudpersonen modet att rädda de överlevande stackarna på jorden.

En ganska usel soppa, det hela, men snyggt gjord och relativt spännande. Det bästa är att alla talar sitt eget språk, dvs amerikanerna talar amerikanska, ryssarna talar ryska, indierna talar indiska(! - hindi antagligen), och tibetanerna talar tibetanska(?).

Hero

Betyg: 4 monument

Det är svindlande vackert när svärden skär genom regndroppar och de gyllne höstlöven virvlar i takt med de stridandes kroppar. Striden är ständigt närvarande, men vi vet inte vilka strider som är reella och vilka som är uppdiktade. Svärdsmästaren Namnlös ger en version, Kungen föreslår en annan, vi får se även en tredje version av samma strid - dock är var version draperad i varsin färg. Den röda striden, den blå striden, den gula striden... och till slut när Namnlös faller, den svarta striden.

Krigarna springer på vattnet, flyger genom luften, vänder bort moln av pilar med händerna, och mediterar stilla över kalligrafiska tecken. Tiden är den Evert Taube sjunger om i Kinesiska muren, en del av ett lands historia, saga och myt. Fascinerande och märkligt. Här ryms starka krafter, kärlek som leder till döden, hat som bär genom ett helt liv och någon sorts historisk insikt om fredens pris, samtidigt som känslorna är strakt kontrollerade, ansiktena orörliga och knappt en svettdroppe tränger fram på de stridandes pannor.

The King´s Speech

Betyg: 4 monument

Ibland kan man undra varför vissa filmer blir så populära. Visst är The King´s Speech en bra film, men hur kommer det sig att den blir så populär att den stora biosalongen är fylld till bredden och biopubliken t o m applåderar när filmen tar slut? Så bra är den väl inte, eller är den det?

Jag tror det handlar om att det är en film som tar människor på allvar. Autodidakten/talpedagogen tar Albert/George VI på allvar, oavsett om han är hertig eller kung, och han vägrar konskvent att kalla honom något annat än Bertie. Det är deras samtal och Berties talträning som filmen handlar om. Det mest dramatiska som händer är när det brittiska imperiets radio ska sända kungens tal ut till världens alla hörn. Och vi vet ju hur gräsligt Bertie stammar. Men själva det historiska skedet är dramatsikt så det förslår - 1930-tal, Hitler tar makten i Tyskland, andra världskriget kan inte stoppas...

De båda huvudrollsinnehavarna (Geoffry Rush och Colin Firth) är lysande i sina rolltolkningar och i sitt samspel. Colin Firth stammar så man får lust att utbrista, liksom hans far kung George V: Spotta ut det då!

Men det här är också en film som tar biopubliken på allvar. Den handlar om männsikor som pratar med varandra och som tillåts påverka varandras liv, utan att det är himlastormande kärlek eller ond bråd död. Den handlar om hur samtal kan förändra synen på mig själv och den andre. Och hur det i sin tur skapar möjlighet till förändring. Kanske slutar inte Bertie att stamma helt och hållet men han får definitivt en annat sätt att se på sig själv.

Pussel

Betyg: 2 monument

Pusselbygge kan vara en passion; att hitta rätt bit, att söka efter formen, färgnyansen, eller den yttersta biten på örat. Många sena nätter har jag njutit av pusselbitarnas rasslande i kartongen. Inget av detta beskrivs i filmen, men Maria del Carmen är tydligen en begåvning just när det gäller pusselbygge. Hur och på vilket sätt är svårt att förstå och det för att filmen inte alls handlar om pussel, utan om en kvinnas ensamhet i en familj där hon i och för sig är älskad men tagen för självklar. Pusselbyggandet blir en flykt bort, det hade kunnat vara något annat likaväl. Det är synd, för idén är bra - men det blir för trist då det saknas passion; passion för pusselbyggande, passion för förändring, passion för livet...

Pojkarna från Brasilien

Betyg: 3 monument

Vissa filmer åldras väl, andra gör det inte. Den här tillhör de senare. Ganska mossig och inte så otäck som den nog var en gång, dobermannpinschrar i all ära. De gamla nazisterna är mest patetiska och hela experimentet med klonade kopior av Adolf Hitler känns inte så genomförbart. Ändå bär de äldre herrarna (Perry Mason, Laurence Olivier och Gregory Peck) på en viss charm och filmens bärande tema är nog egentligen åldrandet och vad det blev av det man kämpade för. Både nazisterna och nazistjägaren betraktas som otidsenliga av en oförstående omvärld, som inte är särskilt intresserad av det som en gång hänt.

Bästa biroll, Bruno Gantz som genetiker och de små rara svarta kaninerna han klonat fram.

Jakten på Bernhard

Illlustration: David Liljemark

Betyg: 3 monument

Funderar du över vem som skriver de där handskrivna lapparna som man ibland kan se fasttejpade på lyktstolpar, elskåp, affischtavlor, de som är alldeles för tätt skrivna för att man ska kunna läsa dem? David Lijemark gjorde det och det blev en film om Bernhard och hans kamp för att få bo på sitt sätt och vara den han vill. En sorts vänskap växer fram mellan serietecknaren och den gamle psykiskt sköre mannen och på något vis handlar filmen om hur våra liv hänger ihop, att vi påverkas av varandra, att mötet med en annan människa gör något med mig - i synnerhet om den människan är annorlunda.

Handkameran skakar, ibland ser vi bara skorna, eller en jackärm - det blir lite påfrestande i längden. Ett sorts manér, man gärna sluppit. Det är så tydligt dokumentärt i alla fall. I början tycker jag att Bernhard borde få vara i fred, men efterhand blir jag fascinerad av Davids engagemang. Lite kluven är jag ändå. Är det ett försök till upprättelse av en socialt avvikande person eller är det ett blottande av en människa som egentligen inte kan skydda sig? Jag vet faktiskt inte...

The Damned United

Betyg: 4 monument

Slitna omklädningsrum, trista engelska industristäder, skitiga fotbollsmatcher, råa tacklingar och ännu skitigare fotbollspelare - och det är alldeles underbart! Bakom fotbollsresultaten, ligaplaceringarna och de omåttligt fula fotbollsshortsen från 70-talet är det en mycket vacker film om manlig vänskap, men också om besatthet, konkurrens och vad en förödmjukelse kan få för konsekvenser i en människas liv.

Brian Clough, legendarisk fotbollstränare, tränar Leeds United i 44 dagar, sedan får han sparken. Förnedrande träningspass med ovilliga spelare blandas med minnesbilder från sextiotalets cupspel. Långsamt kan man förstå besattheten, drivkraften, passionen som driver honom trots alla odds. Han förlorar, men går på något vis ändå segrande ur striden.

Det är mycket brittiskt, arbetarklass, och trots de dokumentära inslagen är det inte alls särskilt fotbollsnördigt.