Betyg: 4 monument
Det är svindlande vackert när svärden skär genom regndroppar och de gyllne höstlöven virvlar i takt med de stridandes kroppar. Striden är ständigt närvarande, men vi vet inte vilka strider som är reella och vilka som är uppdiktade. Svärdsmästaren Namnlös ger en version, Kungen föreslår en annan, vi får se även en tredje version av samma strid - dock är var version draperad i varsin färg. Den röda striden, den blå striden, den gula striden... och till slut när Namnlös faller, den svarta striden.
Krigarna springer på vattnet, flyger genom luften, vänder bort moln av pilar med händerna, och mediterar stilla över kalligrafiska tecken. Tiden är den Evert Taube sjunger om i Kinesiska muren, en del av ett lands historia, saga och myt. Fascinerande och märkligt. Här ryms starka krafter, kärlek som leder till döden, hat som bär genom ett helt liv och någon sorts historisk insikt om fredens pris, samtidigt som känslorna är strakt kontrollerade, ansiktena orörliga och knappt en svettdroppe tränger fram på de stridandes pannor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar