Betyg: 2 monumentPusselbygge kan vara en passion; att hitta rätt bit, att söka efter formen, färgnyansen, eller den yttersta biten på örat. Många sena nätter har jag njutit av pusselbitarnas rasslande i kartongen. Inget av detta beskrivs i filmen, men Maria del Carmen är tydligen en begåvning just när det gäller pusselbygge. Hur och på vilket sätt är svårt att förstå och det för att filmen inte alls handlar om pussel, utan om en kvinnas ensamhet i en familj där hon i och för sig är älskad men tagen för självklar. Pusselbyggandet blir en flykt bort, det hade kunnat vara något annat likaväl. Det är synd, för idén är bra - men det blir för trist då det saknas passion; passion för pusselbyggande, passion för förändring, passion för livet...
Men någon liten passion kan väl ändå anas i slutscenens stilla pick-nickande på den obebyggda tomten på landet. Ensam njutning på gräsmattan. Ganska fin bild, tycker jag. Tror att det hade kunnat bli en bättre film om den inte hade varit så erbarmligt dåligt och ryckigt filmad.
SvaraRaderaDet bästa tycker jag var pusseltävlingarna. Gör de så i Argentina?
Har sett den nu, och håller med om att den inte var speciellt bra. Ett bra bevis på att filmen inte gjorde något avtryck var att det som vi mindes bäst var en scen där huvudpersonen äter o-kokt pasta (!), medan hon pusslar. Det var alltså vad hon åt som fastnade, inte själva pusslandet. Hade nog velat att filmen handlade mera om pussel, mera filmat från den fantastiska pusselbutiken och från tävlingen.
SvaraRadera