28 januari 2011
En italiensk familj på gränsen till sammanbrott
I grunden ett banalt budskap om att vara sig själv, men lite udda då det handlar om sexualitet i en syditaliensk familj där pappan mycket traditionellt styr både familjen och familjeföretaget, en fabrik som tillverkar pasta. Homosexualitet är något som överhuvudtaget inte finns i hans föreställningsvärld. Men det visar sig att han har fel. Det finns mycket närmre än han tror...
Kontrasten mellan den traditionella familjen och Tommasos gay-vänner från Rom är välfunnen, annars händer inte så mycket. En gammal farmor talar visdomsord, bröder slåss, söner förskjuts, en faster dricker för mycket, systerdöttrarna är överviktiga, och tjänstefolket ser allt. Kort sagt; en italiensk familj på gränsen till sammanbrott.
Steamboy
Betyg: 4 monument
Ångan ligger tät, ventiler pyser, kugghjul griper, pistonger rör sig, kraft och tryck byggs upp - tekniken vinner terräng. Det är 1800-tal och ångmaskinerna håller på att förändra världen. Filmens tema är teknikutvecklingens och vetenskapens moraliska hållning; är tekniken/vetenskapen neutral eller måste den ta ställning för eller emot kriget. Två konkurrerande grupper slåss om en upfinning som ger ångmaskinen flerdubbelt större kapacitet. Det visar sig att de är ungefär lika goda kålsupare när det gäller själva grundfrågan. Vetenskaplig utveckling och krigsindustri tycks gå hand i hand.
Det är spännande, oerhört vältecknat och som i de flesta japanska animefilmer finns här en tydlig moralisk konflikt som berikar filmens rätt platta story.
Slutuppgörelsen utspelar sig under den stora världsutställning på Crystal Palace i London 1851. En fantastisk miljö av glas och stål. Numer mest hågkommet som ett halvbra londonlag i fotboll.
20 januari 2011
In Bruges
Att döda ett barn. Kan man leva med att ha gjort det, kan man dö med att ha gjort det? Stig Dagerman skrev en novell om att döda ett barn för Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Ray, en inte alltför intelligent nybliven yrkesmördare, har gjort det och söker någon sorts utväg i den belgiska staden Brygge. Han har svårt att leva med sitt brott men vågar inte heller dö. Några dagar är han motvillig turist och dras in i märkliga relationer som på ett eller annat sätt bygger på våld, ibland självförvållat ibland oförvållat. Det drar ihop sig och blir delvis spännande ett tag, men urartar i slutet. Hade kunnat bli ganska bra...
Bäst är stadsskildringen, staden Brygge som en av filmens huvudpersoner, och i viss mån dialogen som stundtals är intelligent och roande. Läs Stig Dagerman istället: "Så obarmhärtigt är livet mot den som dödat ett barn att allting efteråt är för sent."
17 januari 2011
Brända av solen
Betyg: 5 monument
Det här är en mycket bra film som jag varmt kan rekommendera. Jag såg den när den var ny i mitten av 1990-talet, och jag kom ihåg stämningen men hade glömt handlingen. Igår visades Brända av solen på svt2, och den kommer säkert att visas igen, för detta är en klassiker. Filmen utspelar sig under en varm sommardag i och omkring en ryska datja (sommarstuga) i skogen. Vi får möta Kotov, en revolutionshjälte och överste, hans familj (fru och dotter) och fruns galna släktingar. Vad Kotov och hans familj inte vet är att Stalins utrensning tagit sin början och när Dimiti, en släkting från det förflutna, träder in i handlingen är det som när ormen kommer in i paradiset.
Det är en obegriplig och fruktansvärd händelse som skildras, och ändå är detta en ljus och vacker film. Sällan har jag sett något så sensuellt och varmt. Ett exempel på bådadera är scenen precis i början, där Kotov badar bastu med sin fru och dotter. Dottern (som f ö är regissörens och huvudrollsinnehavarens Nikita Michalkovs dotter) är bedårande söt. Hon är filmens centrum. Dagen är oändligt lång, precis som en sommardag kan vara när man är fem-sex år. Plötsligt är det dags att äta, sen ska alla gå till stranden... Lilla Nadja får ibland de vuxnas uppmärksamhet men står lika ofta ensam vid grinden och vinkar åt förbipasserande pionjärer. Kanske är hon inte bara barnet utan också en symbol för Kotovs naiva tilltro på den store ledaren? Kanske är det Stalins ansikte, som stiger till väders med en stor luftballong, som är solen som bränns?
Life During Wartime
Förlåta och glömma. Ett mantra som går genom filmen, men ingen glömmer egentligen och ingen förlåter heller - inte så det känns eller gör skillnad i alla fall. Däremot kan man mycket väl prata om något annat. Orden blir till yta, liksom personerna med sina neuroser och sin hejdlösa gränslöshet. Här finns ett allvar i bakgrundshistorien; incest, självmord, pedofili, men det blir aldrig på allvar - bara snygg yta och en del träffsäkra kommentarer. Det är förstås meningen, det är en del av genren "svart komedi", men det blir så väldigt omänskligt i slutändan och då också ointressant. Människorna blir som en sorts ting, det går inte att sympatisera med dem - även om jag verkligen skulle vilja göra det!
Bäst är de verkliga tingen; det otroligt fula huset i Miami och den gräsliga restaurangsoffan i öppningsscenen. De behöver ingen sympati, de klarar sig ändå.
15 januari 2011
Narnia: Prins Caspian
Betyg:3 monument
Skogen är farlig. Man vet inte vad som kan döljas där. De spanskättade (!) telmarinerna säger att de utrotat de talande djuren, dvärgarna, dryaderna och minotaurerna - men är ändå rädda för skogen. Med all rätt. Det kommer till strid mellan civilisationen i form av taktfast marscherande trupper där det individuella är utplånat och historien är bortglömd, och naturen där varje träd, mus och svartdvärg har sin historia och sitt uråldriga sammanhang. Naturen segrar och en ny civilisation tar vid. En sorts dialektik, om nu Prins Caspian lyckas integrera de talande djuren och andra naturväsen i människornas kultur - annars blir det bara en upprepning av historien.
Inte lika bra som de andra Narnia-filmerna, om möjligt ännu träaktigare skådespeleri och regi. Men med vackra landskap och snygga kentaurer är den trots allt sevärd.
10 januari 2011
De skoningslösa
Det är stort skådespeleri, Clint Eastwood hårdare sammanbiten än vanligt, men lysande i sin sorgliga tillvaro som grisbonde på prärien - och fantastiska kameråkningar över landskapet.
Intressantast är just grisarna. Här finns inga kor som i alla andra westernfilmer, här finns bara grisar och några skabbiga höns. En sorts realism i det. Varifrån får cowboysarna annars sitt fläsk till de obligatoriska bönorna?
Toy Story 3
04 januari 2011
The Bad Lieutenant: Port of Call - New Orleans
03 januari 2011
Fyra år till
Den första halvtimmen är lite smårolig. Björn Kjellman som misslyckad statsministerkandidat. Tova Magnusson som hans hustru och assistent, idogt tränande, kanske för att sublimera undertryckt sexualitet. De första trevande närmandena mellan de två kontrahenterna i denna romantiska komedi, dvs Kjellmans folkpartistiske partiledarkandidat och socialdemokraternas påläggskalv (Eric Ericsson). De snabba uppdateringarna Kjellman får på väg till eller från nya möten: "läs det som är förstruket med rött", "du har svarat Kamratposten att du tycker om hästar". Med sin rappa dialog och filmiska hantverk är detta ingen film att skämmas över. Men det kan inte hjälpas. När eftertexterna rullar är det mest passionerade som dröjer sig kvar de båda huvudrollernas kärlek till Ratata och Mauros Scoccos låtar. F ö finns det mesta med på trailern.
Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen
De flesta kritiker surar över de förenklade kristna inslagen, de kan de ju göra om de vill, men de missar det som är filmens egentliga budskap: vuxenblivandet. Att bli vuxen handlar om att hantera det onda även i dig själv; dina begär, ditt självförakt, din självupptagenhet - om du inte klarar det blir du osynlig som enfotingarna. De beter sig som småbarn hur långa skägg de än har och måste vara osynliga för att kunna skyddas mot det onda. De har inga möjligheter att själva hantera ondskan - de kan helt enkelt inte bli vuxna! Den vuxna människan kan inte heller vara osynlig utan måste ta plats. Det är faktiskt mer av kärv paulinsk teologi än söt jesusromantik, kritikerna till trots.
Men egentligen räcker det att se den som en klassisk äventyrsfilm med hjältar, svärdsstrider, hiskeliga monster, romantiska miljöer och vänskapsband som knyts i stridens hetta. Det är helt ok om man står ut med det något träaktiga skådespleriet.
Hemligheten i deras ögon
Det handlar om det förflutna, dels om att minnas och att komma ihåg, dels om att försöka förändra det som skett. Det senare är det centrala, att på något sätt neutralisera, eller än hellre upphäva det som redan har hänt. Bakom denna filosofiska idé ligger rädslan för att åldras och den förlorade kärlekens bitterhet.
Bakgrunden är ett brutalt mord på en ung kvinna och hur det påverkat och många år senare fortsätter att påverka de som var inblandade; mordutredaren och hans kollegor, mördaren och kvinnans man.
En del fina juridiska interiörer från Buenos Aires och en halvkul alkoholiserad sidekick är behållningen. Resten känns teatralt, segt och pretentiöst. Märkligast är sminkningen i de scener då huvudpersonerna blivit gamla; rynkorna är lagda så tätt och på så udda sätt att de mest ser ut som utomjordingar!