Sydamerikas djungler är den vackra natur som gud inte har skapat klart. Att färdas in i regnskogen är att resa rakt in i skapelsen. Kanske är det därför Fitz resa blir så magisk.
Jag minns att jag såg Fitzcarraldo på bio i början av 1980-talet, när den var ny, och att jag upplevde den som mycket speciell och magisk. Lite otäck också, i alla fall Fitz besatthet. Särskilt otäckt blev det när jag fick veta att filmens galna projekt inte bara var baserat på en sann historia utan också genomfördes i verkligheten. Alltså, de indianer som medverkar i filmen fick de facto dra den stora ångbåten både upp och ner för berget under filminspelningen.
När jag ser den nu så tycker jag att det är en väldigt, väldigt bra och vacker film. Werner Herzog gör inte bara varje bild till ett eget konstverk, han kan också konsten att berätta en bra historia. Fitz besatthet av ett galet projekt finns där, men det skrämmer mig inte på samma sätt som när jag var ung. Och det berättar förstås mer om mig än om filmen.
Jag känner igen det där. Jag minns också filmen som otäck, men den var mest fantastisk när jag såg om den. Kanske var det mer skrämmande med den fanatiska viljan att genomföra projektet till varje pris då, vi stod i viss mån i en sådan tradition. Nu har vi mer distans.
SvaraRadera