Mellan väggarna

Betyg: 4 monument

Jag måste erkänna det. Direkt efter att jag hade sett filmen Mellan väggarna var jag inte beredd att ge den ett så pass högt betyg. Men sen läste jag Hynek Pallas recension och förstod så mycket mer av filmen att jag genast tyckte den var bättre. Franskläraren François Bégaudeau har skrivit den bok som ligger till grund för filmen. Och han spelar sig själv i ett inte alldeles insmickrande porträtt. Men det är ingen regelrätt dokumentär, även om miljön och själva skolvardagen är dokumentär, utan en film där alla spelar en roll och har skrivna repliker.

Läraren kan tyckas arrogant och han har svårt att låta eleverna ifrågasätta honom lika mycket som han ifrågasätter dem och deras språkbruk. Men han får också mothugg och lider nederlag. Det som berör mig är hans ärliga uppsåt, hans vilja att undervisa och bilda eleverna, men också hans tro på att kunskap förändrar. Och visst gör den det, men inte alltid på det sätt som han tror. Hynek Pallas läser också in ett politiskt perspektiv, vilket gör att det här är en film som handlar om skolan i Sverige också:

Men det som mest värmer hjärtat i dessa tider av krav på en tuffare skola är den djupa humanism som finns i "Mellan väggarna". François är varken en Björklundsk bestraffningsmajor eller ett blint helgon. Han kan bli förbannad men han känner med sina elever. Även om hans värld skiljer sig från deras så förstår han att när en elev väl hamnat i bestraffningsapparaten – grövre i Frankrike än i Sverige, men vi är på väg dit med skrämmande snabba kliv – så är det också över för eleven.