Pollock

Betyg: 4 monument

Det börjar i en blick, och nog handlar hela filmen om seende. Om den där blicken som får världen att stanna upp och som ser genom tiden. Konstnärens blick som ser samtiden, som förvandlar efterkrigsångesten till mönster, färger, uttryck som inte behöver förstås utan bara upplevas. Men lika mycket som Ed Harris i sin roll som Jackson Pollock ser hur den vita ytan på duken till slut ska fyllas, så är han blind för sin egen destruktivitet och de människor som av kärlek trots allt bär honom. Seende och blindhet, kring detta kretsar filmen.

Det är stundtals vackert, stundtals tragiskt, stundtals lite för långsamt. Men filmen är snyggt filmad, nästan rytmisk i sin skildring av själva målandet, och Ed Harris är inte bara porträttlik, utan också mycket bra: sårbar, självupptagen, känslig och destruktiv.

...men varför ständigt denna destruktivitet i samband med konstnärskap? Här var det nog sant, särskilt med tanke på Jackson Pollocks för tidiga död, men det blir ibland ett alltför uppenbart tema när det gäller konstnärsskildringar. Har det aldrig funnits glada konstnärer, eller kan lycka inte vara skapande?