Betyg: 4 monument
Det här är en dokumentärfilm från 1976 som blev broadwaymusikal 2006 och spelfilm 2009 med Jessica Lange och Drew Barrymore i huvudrollerna. Det är den senaste versionen som jag har sett, men jag önskar att få se den ursprungliga dokumentära. Om någon av bloggens läsare vet hur man kan få tag på den, hör av er.
Big och Little Edie är mor och dotter som lever i en förtärande och förfärande symbios. Men trots att det ohälsosamma i deras bindning är alldeles uppenbart är de ändå skildrade med kärlek och ömhet. De har bara varandra, som Thomas di Leva skulle ha sjungit. Och mitt i den misär som det snygga huset i East Hampton utvecklas till att bli finns två väldigt levande människor.
Jag tycker om den här filmen för att utanförskapet och den psykiska sjukdomen inte står i fokus, utan det gör relationen mellan stora och lilla Edith och deras oberoende drömmar om ett annat liv. Skådespeleriet är mästerligt och berättandet aldrig mästrande, inte ens när kattburksberget växt över den öppna spisen. Kanske är det för att dokumentärfilmarna, bröderna Albert och David Maysles, är närvarande med sina kameror. De registrerar och låter den åldrande Edie och hennes inte längre så unga dotter berätta om sina liv. På så sätt är dokumentären närvarande även spelfilmsversionen, som f ö är producerad av HBO.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är verkligen svårt att tänka sig att det är skådespelare som agerar och inte de människor det handlar om. Dokumentärkänslan är ständigt närvarande.
SvaraRaderaJag gillade särskilt när Jackie Kennedy/Onassis (Stora Edies systerdotter)kommer på besök, både respektfullt och absurt sanmtidigt.