Det börjar i en nyfunnen gravkammare vid Nilens strand och slutar med vandrande mumier på väg från Paris tillbaka till Nilens stränder och de gamla gravarna. Däremellan får vi möta ständigt hungriga poliser, knasiga professorer, dryga storviltjägare, blyga forskarassistenter, pterodaktyler och enfaldiga presidenter - alla mycket karikerade, alla m y c k e t franska! Men främst av alla är Adèle, vår hjältinna, som inte räds något för att dels knäppa den manliga forskarvärlden på näsan, dels rädda sin tvillingssyster som lever förlamad med en hattnål tvärs genom huvudet. Det är stundtals mycket roligt, oftast ganska fånigt, men värmande och mänskligt. Mest mänskliga är mumierna på muséet som väcks upp från sin dödsdvala - och då mänskliga som en hedersbetygelse och ett uttryck för förfining och kultur.
Filmen bygger på några seriealbum av Jaques Tardi och vad det gäller både miljöskildring och karaktärer så följer nog Luc Besson originalet ganska väl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar