Betyg: 4 monument
Filmen om dansaren och filmaren Pina Bausch (1940-2009) berör mig. Det är en vacker film, med korta dansstycken, där enkla rörelser upprepas om och om igen. I dansen uttrycks starka känslor på ett både mycket begripligt och helt obegripligt sätt. Det finns en lätthet och en tyngd i dansarnas kroppar och i deras rörelser. De faller plötsligt, förödmjukas och bär varandra med samma lätthet och tyngd. Genom hela filmen strömmar hyllningen till en älskad konstnärlig ledare och medmänniska. Det är mycket vackert.
Musiken är fantastisk, särskilt Jun Miyakes The here and after. Men 3D-effekterna är få och tillför egentligen ingenting. Man undrar mest - varför?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
I slutet finns en kort scen där en ung kvinna bär en äldre man på ryggen. Mannen sover hopkrupen och hon går dubbelvikt, men varsamt i ett öde landskap. Strax innan var det han som bar henne och hon sov hopkrupen på hans rygg. Den scenen är nog det vackraste jag någonsin sett på film...
SvaraRadera