I år var tydligen femtiotalsfilmens år för mig. Det trodde jag inte, men det gläder mig. Här är de filmer jag tyckt bäst om:
1. Coriolanus (2011)
2. Fruktans lön (1953)
3. Slaget vid Neretva (1969)
4. Barabbas (1953)
5. Amazing Grace (1972/2019)
6. Okänd soldat (1955)
7. Det stora äventyret (1953)
8. Mary Poppins kommer tillbaka (2018)
9. The Boys in Company C (1978)
10. Blodets tron (1957)
30 december 2019
17 december 2019
Villebråd
Betyg: 4 monument
En efter en dör jägarna, den ene i en grymmare död än den andre. Kan det var så att det är djuren som hämnas? Djuren och landskapet står i centrum, samtidigt som de betraktar oss från sidan. Kanske handlar det om centrum och periferi - där vi människor är periferin och djuren, naturen, landskapet är centrum. Vackert filmat och oerhört fint skådespeleri från minsta biroll till huvudrollen. Död, hämnd och varm solidaritet, allt skildrat i en sorts magisk realism.
Värst är prästen som predikar om jägarna som "Guds ambassadörer i skapelsens verk" (det lär vara ett autentiskt citat från en verklig predikan!). Han har inte läst varken skapelseberättelsen eller Psaltarens 36:e psalm: "Herre, du hjälper både människor och djur" (Ps 36:7). Och slutscenen har mycket av Jesaja 11: 6-7 i sig. På så vis blir filmen både en skarp samtidskritik och en ekoteologisk predikan.
En efter en dör jägarna, den ene i en grymmare död än den andre. Kan det var så att det är djuren som hämnas? Djuren och landskapet står i centrum, samtidigt som de betraktar oss från sidan. Kanske handlar det om centrum och periferi - där vi människor är periferin och djuren, naturen, landskapet är centrum. Vackert filmat och oerhört fint skådespeleri från minsta biroll till huvudrollen. Död, hämnd och varm solidaritet, allt skildrat i en sorts magisk realism.
Värst är prästen som predikar om jägarna som "Guds ambassadörer i skapelsens verk" (det lär vara ett autentiskt citat från en verklig predikan!). Han har inte läst varken skapelseberättelsen eller Psaltarens 36:e psalm: "Herre, du hjälper både människor och djur" (Ps 36:7). Och slutscenen har mycket av Jesaja 11: 6-7 i sig. På så vis blir filmen både en skarp samtidskritik och en ekoteologisk predikan.
11 december 2019
Aska och diamanter
Betyg: 4 monument
Det börjar med lärksång och en blombukett till Jungfru Maria - och slutar med döden på en soptipp. Däremellan violer, pansarvagnar, Stalin-porträtt, uppkomlingar, mord, ambitioner, död och förälskelse samt längtan till blommande kastanjer. Vi befinner oss i Polen dagarna efter krigsslutet, motståndsrörrelsen är splittrad mellan vänster och höger, landet ligger förött och i ruiner - ändå ska krigsslutet firas och det med besked.
Skuggorna, ansiktena, dialogen - det är mycket fint gjort. Personerna är komplexa på ett sätt som förvånar, ingen är rakt igenom ond, ingen är rakt igenom god. De är sammansatta människor, precis som du och jag. Det är bra!
En uppochnedvänd Kristus och en udda version av Predikarens tredje kapitel: "Allt har sin tid..." Märkligast är ändå huvudpersonen Macieks (Zbigniew Cybulski) porträttlikhet med Lou Reed! I synnerhet med solglasögonen på.
Det börjar med lärksång och en blombukett till Jungfru Maria - och slutar med döden på en soptipp. Däremellan violer, pansarvagnar, Stalin-porträtt, uppkomlingar, mord, ambitioner, död och förälskelse samt längtan till blommande kastanjer. Vi befinner oss i Polen dagarna efter krigsslutet, motståndsrörrelsen är splittrad mellan vänster och höger, landet ligger förött och i ruiner - ändå ska krigsslutet firas och det med besked.
Skuggorna, ansiktena, dialogen - det är mycket fint gjort. Personerna är komplexa på ett sätt som förvånar, ingen är rakt igenom ond, ingen är rakt igenom god. De är sammansatta människor, precis som du och jag. Det är bra!
En uppochnedvänd Kristus och en udda version av Predikarens tredje kapitel: "Allt har sin tid..." Märkligast är ändå huvudpersonen Macieks (Zbigniew Cybulski) porträttlikhet med Lou Reed! I synnerhet med solglasögonen på.
Okänd soldat (2017)
Betyg: 4 monument
Det behövs tydligen en ny filmatisering av Okänd soldat ungefär vart trettionde år: 1955, 1985, 2017. På något vis är det en berättelse som inte får glömmas bort, samtidigt är det inte säkert att en ny filmatisering tillför så mycket. Mycket är sig likt, till förväxling likt.
Men här framträder naturen tydligare. Dels genom fågelsång - mycket skogsfågel, men vi hör också gök och korp när dramtiken kräver det - dels genom insekterna: getingar, skalbaggar, maskar, larver, fjärilar som gör skogen mer levande, både i de ljusa sommarnätterna och under vinterns iskalla stjärnor. Annars är detta en individualisering av det som i grunden är en kollektiv berättelse, enstaka personer träder fram på ett sätt som skiljer denna version från de förra och det gör den något mindre intressant. Det är fortfarande en bra och realistisk krigsskildring, med allt från vanvettiga order till trasiga människor, men de andra filmerna är bättre.
Och visst sjungs det också här, kampsånger, visor och psalmer. Särskilt framträdande är psalm 297 i Den svenska psalmboken (Härlig är jorden).
Det behövs tydligen en ny filmatisering av Okänd soldat ungefär vart trettionde år: 1955, 1985, 2017. På något vis är det en berättelse som inte får glömmas bort, samtidigt är det inte säkert att en ny filmatisering tillför så mycket. Mycket är sig likt, till förväxling likt.
Men här framträder naturen tydligare. Dels genom fågelsång - mycket skogsfågel, men vi hör också gök och korp när dramtiken kräver det - dels genom insekterna: getingar, skalbaggar, maskar, larver, fjärilar som gör skogen mer levande, både i de ljusa sommarnätterna och under vinterns iskalla stjärnor. Annars är detta en individualisering av det som i grunden är en kollektiv berättelse, enstaka personer träder fram på ett sätt som skiljer denna version från de förra och det gör den något mindre intressant. Det är fortfarande en bra och realistisk krigsskildring, med allt från vanvettiga order till trasiga människor, men de andra filmerna är bättre.
Och visst sjungs det också här, kampsånger, visor och psalmer. Särskilt framträdande är psalm 297 i Den svenska psalmboken (Härlig är jorden).
09 december 2019
Coco
Betyg: 2 monument
En film om minnet, om att bli ihågkommen och att komma ihåg någon, om åldrandets glömska och dödens oåterkallelighet. Det är både fint och ovanligt i en tecknad film. Där slutar det som är bra.
Utförandet, berättelsen och personteckningen, det är det dåliga. Temat kan inte väga upp eller hålla emot en berättelse utan övertygande intrig, med alltför stereotypa personskildringar och en förfärlig beskrivning av Mexiko som mexikanarna nog klarar sig utan. Värst är nog missbruket av Frida Kahlo som en representant för det exotiska Mexiko - helt utan någon som helst roll eller uppgift i filmen. Magstarkt!
En film om minnet, om att bli ihågkommen och att komma ihåg någon, om åldrandets glömska och dödens oåterkallelighet. Det är både fint och ovanligt i en tecknad film. Där slutar det som är bra.
Utförandet, berättelsen och personteckningen, det är det dåliga. Temat kan inte väga upp eller hålla emot en berättelse utan övertygande intrig, med alltför stereotypa personskildringar och en förfärlig beskrivning av Mexiko som mexikanarna nog klarar sig utan. Värst är nog missbruket av Frida Kahlo som en representant för det exotiska Mexiko - helt utan någon som helst roll eller uppgift i filmen. Magstarkt!
De stora träden
Betyg: 1 monument
Allt handlar om att bli omtyckt. För Jim Fallon (Kirk Douglas) är det huvudsaken, ständigt upprepas frasen: ”Du gillar mig”. Tyvärr är det svårt att förstå varför någon skulle göra det. Kanske ligger svaret i Efesierbrevet 4:28 om att den som stjäl ska sluta stjäla och istället dela med sig. Jim Fallon vill exploatera de stora redwoodträden, men de försvaras av en grupp djupt troende kristna som betraktar dem som sin katedral. Naturligtvis blir den ledande kvinnan i gruppen kär i Kirk Douglas (Jim Fallon) och filmen försöker övertyga oss om att han blir omvänd. Men vi är inte så lättlurade! Problemet är snarare det motsatta, det är gruppen fredliga pacifister som omvänds till att ta till vapen. En unken moral i en dålig film.
Dåligt spelat, tråkigt filmat och en historia som varken är trovärdig eller övertygande. Det bästa är träden, de stora träden. De bara står där och är sig själva. Det är bra.
Allt handlar om att bli omtyckt. För Jim Fallon (Kirk Douglas) är det huvudsaken, ständigt upprepas frasen: ”Du gillar mig”. Tyvärr är det svårt att förstå varför någon skulle göra det. Kanske ligger svaret i Efesierbrevet 4:28 om att den som stjäl ska sluta stjäla och istället dela med sig. Jim Fallon vill exploatera de stora redwoodträden, men de försvaras av en grupp djupt troende kristna som betraktar dem som sin katedral. Naturligtvis blir den ledande kvinnan i gruppen kär i Kirk Douglas (Jim Fallon) och filmen försöker övertyga oss om att han blir omvänd. Men vi är inte så lättlurade! Problemet är snarare det motsatta, det är gruppen fredliga pacifister som omvänds till att ta till vapen. En unken moral i en dålig film.
Dåligt spelat, tråkigt filmat och en historia som varken är trovärdig eller övertygande. Det bästa är träden, de stora träden. De bara står där och är sig själva. Det är bra.
06 december 2019
The Men`s Room / For vi er gutta
Betyg: 4 monument
Sång och vänskap. Liv och död. Manskören har inskrivet i sina stadgar, mest på skoj, att de ska sjunga på varandras begravingar. Det visar sig bli verklighet förr än de anar. Men först ska de vara förband åt Black Sabbath.
Vi följer repetitionerna inför Black Sabbath-giget, samtidigt som vi får veta att körledaren är döende i cancer. Korta intervjuer varvas med körens sånguppträdanden.Fåniga visor blandas med klassisk pop och rocklåtar: Imperiet, Lou Reed, Billy Bragg. Trams blandas med allvar, skratt med gråt och det är oerhört fint skildrat. Vardagligt och finstämt trots de grova skämten och fåniga visorna. Sällan skildras manlighet så här närgånget och naket. Att de sedan faktiskt uppträder på rockfestivalen är nästan ett antiklimax, då den häftigaste scenen är när den sjunger Billy Braggs "New England" hemma hos den döende körledaren. Det är stort och starkt!
Sång och vänskap. Liv och död. Manskören har inskrivet i sina stadgar, mest på skoj, att de ska sjunga på varandras begravingar. Det visar sig bli verklighet förr än de anar. Men först ska de vara förband åt Black Sabbath.
Vi följer repetitionerna inför Black Sabbath-giget, samtidigt som vi får veta att körledaren är döende i cancer. Korta intervjuer varvas med körens sånguppträdanden.Fåniga visor blandas med klassisk pop och rocklåtar: Imperiet, Lou Reed, Billy Bragg. Trams blandas med allvar, skratt med gråt och det är oerhört fint skildrat. Vardagligt och finstämt trots de grova skämten och fåniga visorna. Sällan skildras manlighet så här närgånget och naket. Att de sedan faktiskt uppträder på rockfestivalen är nästan ett antiklimax, då den häftigaste scenen är när den sjunger Billy Braggs "New England" hemma hos den döende körledaren. Det är stort och starkt!
The Huntress: Rune of the Dead
Betyg: 3 monument
Skog, vikingatid och minnen i motljus. Egentligen en enkel saga om han som försvann, kom hem med en skatt, men skatten visade sig vara förbannad. Poängen är väntan, väntan på den försvunne fadern, Joar. I väntan och oron har de kvarvarande kvinnorna olika strategier. Så någonstans är det en film om sorg och sorgens olika uttryck. Spännande blir det först de sista 25 minuterna, men det gör inget. Spänningen gör knappat filmen bättre. Ovissheten och oron i vardagen är filmens behållning - sedan kan vi fundera över vikingatidens religiositet, om den verkligen tog sig dessa uttryck.
Lite för många plywoodsköldar och ett behov av att studera moralfilosofi/pastoralteologi när manusförfattarna inte kan skilja mellan "debt" och "guilt". Slutscenen är en direkt skildring av Psaltaren 107:7, sedan får de vara hur asatroende de vill!
Skog, vikingatid och minnen i motljus. Egentligen en enkel saga om han som försvann, kom hem med en skatt, men skatten visade sig vara förbannad. Poängen är väntan, väntan på den försvunne fadern, Joar. I väntan och oron har de kvarvarande kvinnorna olika strategier. Så någonstans är det en film om sorg och sorgens olika uttryck. Spännande blir det först de sista 25 minuterna, men det gör inget. Spänningen gör knappat filmen bättre. Ovissheten och oron i vardagen är filmens behållning - sedan kan vi fundera över vikingatidens religiositet, om den verkligen tog sig dessa uttryck.
Lite för många plywoodsköldar och ett behov av att studera moralfilosofi/pastoralteologi när manusförfattarna inte kan skilja mellan "debt" och "guilt". Slutscenen är en direkt skildring av Psaltaren 107:7, sedan får de vara hur asatroende de vill!
01 december 2019
Miraï, min lillasyster
 |
| Kun lär sig cykla utan stödhjul i Negishis skogspark i Yokohama. (Bild från Wikipedia.) |
Betyg: 4 monument
Här finns dramatiken i det vardagliga. Kun är fyra år och blir storebror. Ja, det är ju inget som han själv har bestämt eller ens har kunnat föreställa sig. Men plötsligt finns hon där, hans lillasyster Miraï, och alla beundrar henne och verkar tycka att hon är den mest fantastiska som finns i hela världen. Inte minst Kuns mamma och pappa. Kun blir åsidosatt och mycket arg och svartsjuk på sin lillasyster.
I fantastiska scener får vi följa Kun in i hans fantasi, eller är det en parallell fantastisk värld, där han möter både sin hund som människa, sin lillasyster i framtiden, sin mamma som barn och sin gammelmorfar som ung. Var och en av dem har något viktigt att berätta. Kanske lite väl moraliskt och förnumstigt, men det gör ingenting eftersom det är sådana färgsprakande och fantastiskt tecknade äventyr. Och det vore så klart ingen japansk film om inte också förfäderna har sin givna plats, och ritualerna. Mitt bland utspridda leksaker, odiskad disk och halvuppätna bananer finns de traditionella dockorna som uppställda på sin hylla sägs ha inverkan på när det nya lilla flickebarnet kommer att gifta sig. En för mig obegriplig japansk sedvänja, som spelar en betydande roll i en av filmens mest rafflande scener.
Trots sina lite stereotypa könsroller så har filmen många förtjänster, inte minst det att den tar barnets perspektiv och låter oss förstå vilken dramatik det är att få syskon. En annan av filmens förtjänster är att den visar vad som händer i en familj när ytterligare en person tar plats i den, dvs när det nya barnet föds, och allas roller förändras. För det är inte bara Kuns liv som förändras, utan också föräldrarnas. Och även Miraï får utvecklas genom filmen, från ett litet nyfött spädbarn till ett småbarn som njuter av att härma sin storebrors tjut.
30 november 2019
Hell Boy (2019)
Betyg: 2 monument
En av de första filmer vi skrev om på junofilm för precis tusen filmer sedan var Hellboy (2004). Sedan dess har det gjorts fler Hellboy-filmer, dock ingen i klass med den första. Den här gången är det en ganska unken soppa kokad på rockmusik, sagor, bibelberättelser (Första Mosebok och Uppenbarelseboken), action, splatter och enfaldig dialog. Det går att se den som en förespråkare för Trumps nationella fascism, eller som en förespråkare för demokrati och människokärlek. Det beror på hur du väljer att tolka våldet, utanförskapet och trovärdigheten i kärleken. Men Hellboy är god, det är själva poängen trots allt. Och själva uppgörelsen säger att människan är starkare än profetian, människan äger sitt eget öde. Kanske skulle president Trump säga samma sak!
Här förekommer trappistmunkar, korstecken, syndare som begravs i vigd jord, svärd som "smids om till sångtävlingar" och en elak kommentar om filistéerna (det folk som Goliat tilhörde) - så det saknas inte teologiska referenser. Synd att det då saknas skådespelartalang.
En av de första filmer vi skrev om på junofilm för precis tusen filmer sedan var Hellboy (2004). Sedan dess har det gjorts fler Hellboy-filmer, dock ingen i klass med den första. Den här gången är det en ganska unken soppa kokad på rockmusik, sagor, bibelberättelser (Första Mosebok och Uppenbarelseboken), action, splatter och enfaldig dialog. Det går att se den som en förespråkare för Trumps nationella fascism, eller som en förespråkare för demokrati och människokärlek. Det beror på hur du väljer att tolka våldet, utanförskapet och trovärdigheten i kärleken. Men Hellboy är god, det är själva poängen trots allt. Och själva uppgörelsen säger att människan är starkare än profetian, människan äger sitt eget öde. Kanske skulle president Trump säga samma sak!
Här förekommer trappistmunkar, korstecken, syndare som begravs i vigd jord, svärd som "smids om till sångtävlingar" och en elak kommentar om filistéerna (det folk som Goliat tilhörde) - så det saknas inte teologiska referenser. Synd att det då saknas skådespelartalang.
29 november 2019
Den första kärleken
Betyg: 4 monument
Jazzmusik, Frankrikes nederlag i Indokina, alltför närgångna präster och filmhistoriens snabbaste frukost. Men allra mest handlar det om kärleken och då inte vilken kärlek som helst utan om Eros, den romantiska eller ska vi säga köttsliga kärleken. Femtonårige Laurent pendlar mellan att vara barn och vuxen i sitt utforskande av den egna sexualiteten. Det är både bitterljuvt, finstämt, svårsmält och dunkelt, särskilt oidipus-historien som lämnar en märklig smak i munnen efteråt. Men det i vilket fall mycket väl utfört, både framför och bakom kameran, med ett bra manus där den högborgerliga familjen både kläds av och glorifieras - eller hur vi nu skall tolka slutscenens gapskratt. Vänligt eller hånfullt? Det är nog mest vänligt.
Jazzmusik, Frankrikes nederlag i Indokina, alltför närgångna präster och filmhistoriens snabbaste frukost. Men allra mest handlar det om kärleken och då inte vilken kärlek som helst utan om Eros, den romantiska eller ska vi säga köttsliga kärleken. Femtonårige Laurent pendlar mellan att vara barn och vuxen i sitt utforskande av den egna sexualiteten. Det är både bitterljuvt, finstämt, svårsmält och dunkelt, särskilt oidipus-historien som lämnar en märklig smak i munnen efteråt. Men det i vilket fall mycket väl utfört, både framför och bakom kameran, med ett bra manus där den högborgerliga familjen både kläds av och glorifieras - eller hur vi nu skall tolka slutscenens gapskratt. Vänligt eller hånfullt? Det är nog mest vänligt.
23 november 2019
Damen i svart
Betyg: 1 monument
Våldsam död och larvigt småprat i gammal svensk bruksmiljö. Mycket fånigt när privatdetektivparet John och Kajsa Hillman under sin semester hamnar mitt i en röra av svartsjuka, mord, pengar, hämnd och lösa anklagelser. Att så goda svenska skådespelare; Annalisa Ericsson, Anita Björk, Sven Lindberg, Isa Quensel och Sif Ruud mfl kan spela så illa är i sig en märkvärdighet. Ingen nerv, mest förvirring och fåniga repliker. Bäst är sommarnatten som spelar sig själv.
I grunden en skildring av den åttonde budet: "Du skall inte vittna falskt mot din nästa" 5 Mos 5:20.
Våldsam död och larvigt småprat i gammal svensk bruksmiljö. Mycket fånigt när privatdetektivparet John och Kajsa Hillman under sin semester hamnar mitt i en röra av svartsjuka, mord, pengar, hämnd och lösa anklagelser. Att så goda svenska skådespelare; Annalisa Ericsson, Anita Björk, Sven Lindberg, Isa Quensel och Sif Ruud mfl kan spela så illa är i sig en märkvärdighet. Ingen nerv, mest förvirring och fåniga repliker. Bäst är sommarnatten som spelar sig själv.
I grunden en skildring av den åttonde budet: "Du skall inte vittna falskt mot din nästa" 5 Mos 5:20.
17 november 2019
Vinterkriget
Betyg: 3 monument
Det handlar om att skildra ett nationellt trauma, mer än att berätta en berättelse. Drama och nerv saknas inte, men dramaturgi och driv saknas. En välkommen skildring av krigets helvete, av förvirring och kaos och det ständiga behovet av och bristen på information. Men det bär inte hela vägen, det blir för långt och utdraget, för lite drama i gruppen, för lite politik, för lite av klasskillnader, för lite av individualitet - det som bar filmatiseringarna av Väinö Linnas roman Okänd soldat.
Här finns en mycket stark scen när de firar nattvard strax före avfärden mot fronten och soldaterna låter gevären och renslarna falla för att knäfallande ta emot bröd och vin. Riten går före vapnen! Liksom att läsa julevangeliet (Lukas 2:1-20) i skyttegravarna och psalmsången som sedan ljuder över ingenmansland under den iskalla vintersolen. Psalm 125 i Den svenska psalmboken. Dessa är ändå, mitt i kaoset, hoppfulla stunder av mänsklig värdighet.
Det handlar om att skildra ett nationellt trauma, mer än att berätta en berättelse. Drama och nerv saknas inte, men dramaturgi och driv saknas. En välkommen skildring av krigets helvete, av förvirring och kaos och det ständiga behovet av och bristen på information. Men det bär inte hela vägen, det blir för långt och utdraget, för lite drama i gruppen, för lite politik, för lite av klasskillnader, för lite av individualitet - det som bar filmatiseringarna av Väinö Linnas roman Okänd soldat.
Här finns en mycket stark scen när de firar nattvard strax före avfärden mot fronten och soldaterna låter gevären och renslarna falla för att knäfallande ta emot bröd och vin. Riten går före vapnen! Liksom att läsa julevangeliet (Lukas 2:1-20) i skyttegravarna och psalmsången som sedan ljuder över ingenmansland under den iskalla vintersolen. Psalm 125 i Den svenska psalmboken. Dessa är ändå, mitt i kaoset, hoppfulla stunder av mänsklig värdighet.
12 november 2019
Beats
Betyg: 3 monument
Det är charmigt och välspelat, men ack så melodramatiskt. Tänk dig "Grease" fast på skotska utspelad i mitten av 90-talet, mitt i rave-kulturen. I ett ungdomligt uppror mot allt som luktar auktoritet, från storebröder till poliser, försöker vännerna Johnno och Spanner förgäves hålla kvar vid varandra. En sista kväll innan Johnnos familj ska flytta från den nedgångna delen av staden till ett nybyggt radhus ger de sig av på en vild resa genom natten till ett stort rave-party som slutar i kaos, men också en i en sorts uppvaknande.
Vackert filmat, en ganska vriden variant av uppståndelsen, men kanske ändå mer en påminnelse om vänskapen mellan David och Jonathan i Första Samuelsboken.
Det är charmigt och välspelat, men ack så melodramatiskt. Tänk dig "Grease" fast på skotska utspelad i mitten av 90-talet, mitt i rave-kulturen. I ett ungdomligt uppror mot allt som luktar auktoritet, från storebröder till poliser, försöker vännerna Johnno och Spanner förgäves hålla kvar vid varandra. En sista kväll innan Johnnos familj ska flytta från den nedgångna delen av staden till ett nybyggt radhus ger de sig av på en vild resa genom natten till ett stort rave-party som slutar i kaos, men också en i en sorts uppvaknande.
Vackert filmat, en ganska vriden variant av uppståndelsen, men kanske ändå mer en påminnelse om vänskapen mellan David och Jonathan i Första Samuelsboken.
Amazing Grace
Betyg: 5 monument
Lovsång, bön, evangelium och välsignelse. Allt genom musiken: gripande, omskakande och innerligt. Egentligen två konsertkvällar inspelade i New Temple Missionary Baptist Church i Los Angeles, men lika mycket en gudstjänst. Det är svårt att sära ut vad det är som gör det så bra, kanske närvaron och just detta att det samtidigt både är gudstjänst, dvs helt utan tanke på publik och konsert med medvetna låtval. Publiken är lika mycket församling - med undantag för Mick Jagger längts bak andra kvällen - med spontan dans och fantastiska uttryck för bön och delaktighet. Bara detta att halvvägs resa sig ur stolen, eller att peka vilt med armarna som för att understryka betoningar i sången, i Aretha Franklins sång!
Men kanske tycker jag allra mest om sättet det är filmat, rakt på, utan krusiduller med alla medverkande tydligt i blickfånget, elektrikern som lägger ut extra sladd, kameramännen, assistenten som flyttar grejer, den gamla damen som svimmar... Det känns verkligen som om jag var med!
Lovsång, bön, evangelium och välsignelse. Allt genom musiken: gripande, omskakande och innerligt. Egentligen två konsertkvällar inspelade i New Temple Missionary Baptist Church i Los Angeles, men lika mycket en gudstjänst. Det är svårt att sära ut vad det är som gör det så bra, kanske närvaron och just detta att det samtidigt både är gudstjänst, dvs helt utan tanke på publik och konsert med medvetna låtval. Publiken är lika mycket församling - med undantag för Mick Jagger längts bak andra kvällen - med spontan dans och fantastiska uttryck för bön och delaktighet. Bara detta att halvvägs resa sig ur stolen, eller att peka vilt med armarna som för att understryka betoningar i sången, i Aretha Franklins sång!
Men kanske tycker jag allra mest om sättet det är filmat, rakt på, utan krusiduller med alla medverkande tydligt i blickfånget, elektrikern som lägger ut extra sladd, kameramännen, assistenten som flyttar grejer, den gamla damen som svimmar... Det känns verkligen som om jag var med!
02 november 2019
MIn lycka
Betyg: 2 monument
Vackert. Intensiva färger, snygga klipp, fantastisk musik. Men en svårtolkad historia. En till synes lycklig familj i en lycklig vardagsmiljö går sönder, men lyckan lever vidare i alla fall - eller gör den det? Finns det något i de senapsgula stickade tröjorna, i skogens höstfärger som säger nåot annat, i musiken? Jag vet faktiskt inte. Jag skulle vilja att det var så, men jag vet faktiskt inte.
En sorts ironisk kommentar till Ordspråksboken 18:22. Inte så bra skådespeleri förutom barnen, särskilt den inte särskilt stora storasystern.
Vackert. Intensiva färger, snygga klipp, fantastisk musik. Men en svårtolkad historia. En till synes lycklig familj i en lycklig vardagsmiljö går sönder, men lyckan lever vidare i alla fall - eller gör den det? Finns det något i de senapsgula stickade tröjorna, i skogens höstfärger som säger nåot annat, i musiken? Jag vet faktiskt inte. Jag skulle vilja att det var så, men jag vet faktiskt inte.
En sorts ironisk kommentar till Ordspråksboken 18:22. Inte så bra skådespeleri förutom barnen, särskilt den inte särskilt stora storasystern.
Cléo från 5 till 7
Betyg: 4 monument
Snyggt, stilfullt och drabbande. Liv och sjukdom, hopp och förtvivlan. Den eleganta Cleo misstänker att hon har cancer, hennes ytliga liv med älskare, skivinspelningar och klädköp blir ointressant. Vänskapen prövas, men inte heller den håller. Det blir en främling, lika främmande som hon i livet och lika ensam, som kan bryta vallen och nå bakom masken. Han på väg till kriget i Algeriet, hon på väg till sjukhuset för provsvar och cancerbesked. Två männsikor som möts. Så enkelt, men så svårt att skildra - men Agnès Varda gör det utan sentimentalitet och utan romantik. Just enkelt och rättframt och kanske just därför drabbande.
På något vis är det en illustration av Lukas 11:8, om den påträngande gästen som får vad han behöver. Antoine är just så påträngande.
Snyggt, stilfullt och drabbande. Liv och sjukdom, hopp och förtvivlan. Den eleganta Cleo misstänker att hon har cancer, hennes ytliga liv med älskare, skivinspelningar och klädköp blir ointressant. Vänskapen prövas, men inte heller den håller. Det blir en främling, lika främmande som hon i livet och lika ensam, som kan bryta vallen och nå bakom masken. Han på väg till kriget i Algeriet, hon på väg till sjukhuset för provsvar och cancerbesked. Två männsikor som möts. Så enkelt, men så svårt att skildra - men Agnès Varda gör det utan sentimentalitet och utan romantik. Just enkelt och rättframt och kanske just därför drabbande.
På något vis är det en illustration av Lukas 11:8, om den påträngande gästen som får vad han behöver. Antoine är just så påträngande.
01 november 2019
Okänd soldat (1985)
Betyg: 4 monument
Det gestalas genom sången; psalmsången inför den första striden - först trevande sedan allt kraftfullare och starkare "Vår Gud är oss en väldig borg", rödgardistsången där bara första versen sjungs, officerarnas fascistiska tyska sånger... Finlands 1900-talshistoria skildrad genom sångerna. Annars tyckte jag mer om den äldre filmatiseringen från 1955, tydligare skådespeleri, snyggare kameravinklar. Men här skildras kriget mer realistiskt, med rörig och suddig kamera och hårt ljud - allt mycket mer obarmhärtigt, särskilt återtåget.
Bästa repliken "religionen blev kvar i skriftskolan". Det är inte så ofta konfirmationsundervisning nämns i en storfilm!
Det gestalas genom sången; psalmsången inför den första striden - först trevande sedan allt kraftfullare och starkare "Vår Gud är oss en väldig borg", rödgardistsången där bara första versen sjungs, officerarnas fascistiska tyska sånger... Finlands 1900-talshistoria skildrad genom sångerna. Annars tyckte jag mer om den äldre filmatiseringen från 1955, tydligare skådespeleri, snyggare kameravinklar. Men här skildras kriget mer realistiskt, med rörig och suddig kamera och hårt ljud - allt mycket mer obarmhärtigt, särskilt återtåget.
Bästa repliken "religionen blev kvar i skriftskolan". Det är inte så ofta konfirmationsundervisning nämns i en storfilm!
30 oktober 2019
Never Grow Old
3 Monument
Det är något i färgsättningen; i det kalla dagsljuset och det alltför varma kvällsljuset som är olycksbådande, liksom musiken. Det gör att vi vet att det går illa redan från början. Det är en svaghet. Styrkan ligger mer i det teologiska, i bibelcitaten, särskilt Uppenbarelseboken 19:17 och i psalmsången, men allra mest i det gömda radbandet. En kommentar till påtvingad konversion och omvänd ekumenik. Det otäcka är att missnöjet, öppningen för våldet ligger där, i den påtvingade enigheten. Som en skildring av Sverige idag, där det så lätt skapas missnöje och splittring genom att peka på andras fördelar. Ondskefullt.
Också en sorts hyllning till händernas arbete och en udda hjälte - en begravningsentreprenör. En western-film förstås, nämde jag det?
Det är något i färgsättningen; i det kalla dagsljuset och det alltför varma kvällsljuset som är olycksbådande, liksom musiken. Det gör att vi vet att det går illa redan från början. Det är en svaghet. Styrkan ligger mer i det teologiska, i bibelcitaten, särskilt Uppenbarelseboken 19:17 och i psalmsången, men allra mest i det gömda radbandet. En kommentar till påtvingad konversion och omvänd ekumenik. Det otäcka är att missnöjet, öppningen för våldet ligger där, i den påtvingade enigheten. Som en skildring av Sverige idag, där det så lätt skapas missnöje och splittring genom att peka på andras fördelar. Ondskefullt.
Också en sorts hyllning till händernas arbete och en udda hjälte - en begravningsentreprenör. En western-film förstås, nämde jag det?
16 oktober 2019
Okänd soldat (1955)
Betyg: 5 monument
Först är det musiken, bombastisk, segerviss - sedan är det bombkrevaderna och till sist är det tystnaden och vinden. Vackert filmat, vackert spelat om fortsättningskriget 1941-44. Realistiskt och grymt, stundtals ömsint och gripande. Det är nog ändå realismen i krigets brutalitet som fängslar - och i viss mån naiviteten. Hjältemodet, disciplinen och längtan hem - de går inte riktigt ihop, liksom kriget inte går ihop.
Hjortronblom, psalm 237 i Den Svenska Psalmboken, Genesis 1:16, Isä meidän (Fader vår) och tydlig klasskamp. Bäst är alla ansikten, i skräck och glädje, i ro och oro, i trötthet och koncentration, i lek och allvar - fantastiska ansikten. Otäckast är när officerarna sjunger "Die Fane hoch" på fyllan.
Först är det musiken, bombastisk, segerviss - sedan är det bombkrevaderna och till sist är det tystnaden och vinden. Vackert filmat, vackert spelat om fortsättningskriget 1941-44. Realistiskt och grymt, stundtals ömsint och gripande. Det är nog ändå realismen i krigets brutalitet som fängslar - och i viss mån naiviteten. Hjältemodet, disciplinen och längtan hem - de går inte riktigt ihop, liksom kriget inte går ihop.
Hjortronblom, psalm 237 i Den Svenska Psalmboken, Genesis 1:16, Isä meidän (Fader vår) och tydlig klasskamp. Bäst är alla ansikten, i skräck och glädje, i ro och oro, i trötthet och koncentration, i lek och allvar - fantastiska ansikten. Otäckast är när officerarna sjunger "Die Fane hoch" på fyllan.
05 oktober 2019
Mid90s
Betyg: 3 monument
En blandning av socialreportage och gaturomantik; stundtals alltför förnumstig, stundtals brutal. Trettonårige Stevie mobbas av sin storebror och söker sig till det tuffa skejtgänget nere i stan. De tar emot honom mest som en maskot - men efterhand glömmer de bort att han bara är ett barn. Det är ganska otäckt, samtidigt som det är Stevies berättelse om att ta sig ur barndomen in i tonåren. Mycket skateboard, en del goda skådespelarprestationer, men en film som inte riktigt vet vad den vill berätta - eller på vems sida den egentligen står.
Rasism, klass, dysfunktionella familjer och tät gängsammanhållning - men bäst är att vi får veta vilket cigarettmärke Jesus rökte: KOOL!
En blandning av socialreportage och gaturomantik; stundtals alltför förnumstig, stundtals brutal. Trettonårige Stevie mobbas av sin storebror och söker sig till det tuffa skejtgänget nere i stan. De tar emot honom mest som en maskot - men efterhand glömmer de bort att han bara är ett barn. Det är ganska otäckt, samtidigt som det är Stevies berättelse om att ta sig ur barndomen in i tonåren. Mycket skateboard, en del goda skådespelarprestationer, men en film som inte riktigt vet vad den vill berätta - eller på vems sida den egentligen står.
Rasism, klass, dysfunktionella familjer och tät gängsammanhållning - men bäst är att vi får veta vilket cigarettmärke Jesus rökte: KOOL!
04 oktober 2019
Tjuven i Bagdad (1940)
Betyg: 4 monument
Detta är orientalism i stor skala, dessutom i technicolor! Lägg där till fantastiska kulisser som talar mer om Indien än Bagdad eller Basra, märkliga trickfilmningar och en rätt blek förste älskare. Det sista gör nu inte så mycket då det är Tjuven, inte kungen, som är huvudpersonen - det är han som finner både Anden i flaskan och Den flygande mattan.
"Tusen och en natt" ligger naturligtvis bakom, men också allmän brittisk orientalism och Andra Världskrigets fascistiska hot. Det kanske mest udda är att det är Den flygande mattan som sätter igång revolutionen, som i och för sig slutar i den goda kungens återkomst. Märkligast är ändå den fromme muslimen Abu (Tjuven) som längtar efter något som inte kan vara annat än europeisk korv.
Teologiskt ser vi hur betydelsefull kung Salomo är - som det berättas om i Andra Krönikeboken. Det visar sig vara han som spärrat in anden i flaskan.
Detta är orientalism i stor skala, dessutom i technicolor! Lägg där till fantastiska kulisser som talar mer om Indien än Bagdad eller Basra, märkliga trickfilmningar och en rätt blek förste älskare. Det sista gör nu inte så mycket då det är Tjuven, inte kungen, som är huvudpersonen - det är han som finner både Anden i flaskan och Den flygande mattan.
"Tusen och en natt" ligger naturligtvis bakom, men också allmän brittisk orientalism och Andra Världskrigets fascistiska hot. Det kanske mest udda är att det är Den flygande mattan som sätter igång revolutionen, som i och för sig slutar i den goda kungens återkomst. Märkligast är ändå den fromme muslimen Abu (Tjuven) som längtar efter något som inte kan vara annat än europeisk korv.
Teologiskt ser vi hur betydelsefull kung Salomo är - som det berättas om i Andra Krönikeboken. Det visar sig vara han som spärrat in anden i flaskan.
Blodets tron
Betyg: 4 monument
Två vapenbröder, två profetior, en dimma som sveper in både rum och tid, maktbegär och blod. Allt satt i en sorts arkaiskt japanskt sjuttonhundratal med krigsherrar, samurajer onda andar och en feodal maktordning. Mycket vackert filmat, men mer teater är film - så bygger filmen också på Shakespeares Macbeth - med en lysande Toshiro Mifune som den olycksalige Washizu: så lycklig över upphöjelsen, så desperat i förnedringen.
Intressant är ordalikheten mellan Psaltaren 103:15-16 (om människolivets korthet) och andens sång när profetian ges: En sång genomsyrad av buddistiskt tänkande. Bäst är nog ändå den suggestiva musiken och samurajernas snygga byxor.
Två vapenbröder, två profetior, en dimma som sveper in både rum och tid, maktbegär och blod. Allt satt i en sorts arkaiskt japanskt sjuttonhundratal med krigsherrar, samurajer onda andar och en feodal maktordning. Mycket vackert filmat, men mer teater är film - så bygger filmen också på Shakespeares Macbeth - med en lysande Toshiro Mifune som den olycksalige Washizu: så lycklig över upphöjelsen, så desperat i förnedringen.
Intressant är ordalikheten mellan Psaltaren 103:15-16 (om människolivets korthet) och andens sång när profetian ges: En sång genomsyrad av buddistiskt tänkande. Bäst är nog ändå den suggestiva musiken och samurajernas snygga byxor.
01 oktober 2019
Rymdinvasion i Lappland
Betyg: 3 monument
Det är bara så, vissa filmer tror du inte finns, men det gör de! En meteor landar i de svenska fjällen, i närheten av den fiktiva platsen Riksjärvi. Vid närmare undersökning visar det sig inte vara en meteor...
Tänk dig King Kong, fast i de svenska fjällen: snöstormar, renar, skidliftar, bandvagnar, samer och skidåkning. Mycket udda. Dessutom en film där det talas svenska, engelska, svengelska och samiska. Teologin lyser med sin frånvaro, istället åker de skidor!
Bäst är de självständiga kvinnorna, märkligast är ledmotivet om midnattsolen - med tanke på att filmen utspelas vintertid.
Det är bara så, vissa filmer tror du inte finns, men det gör de! En meteor landar i de svenska fjällen, i närheten av den fiktiva platsen Riksjärvi. Vid närmare undersökning visar det sig inte vara en meteor...
Tänk dig King Kong, fast i de svenska fjällen: snöstormar, renar, skidliftar, bandvagnar, samer och skidåkning. Mycket udda. Dessutom en film där det talas svenska, engelska, svengelska och samiska. Teologin lyser med sin frånvaro, istället åker de skidor!
Bäst är de självständiga kvinnorna, märkligast är ledmotivet om midnattsolen - med tanke på att filmen utspelas vintertid.
10 september 2019
St. Vincent
Betyg: 3 monument
Vin, en deprimerad, argsint, missbrukande vietnamveteran får mot sin vilja ta hand om den nyinflyttade grannpojken. Det blir lite som i Djungelboken med Baloo som säger "Jag ska lära honom allt jag kan" - det är inte så mycket och kanske inte det vi tänker på som barnuppfostran; hästkapplöpningar, slagsmål, barer, prostituerade och vild jukeboxdans. Men det finns naturligtvis ett hjärta av guld bakom den bistra fasaden.
Lite sockersött, förutsägbart, mer femtiotal än 2019, men ändå rätt fint. Kanske en något tveksam och framförallt gammaldags sensmoral, men samtidigt en nutida, teologisk traktat om helgonblivande och helighet. Bäst är den subtila samhörigheten när pojkarna lär varandra korstecknet i slutscenen och sedan när Bill Murray strax därefter sjunger duett med Bob Dylan medan eftertexterna rullar.
Vin, en deprimerad, argsint, missbrukande vietnamveteran får mot sin vilja ta hand om den nyinflyttade grannpojken. Det blir lite som i Djungelboken med Baloo som säger "Jag ska lära honom allt jag kan" - det är inte så mycket och kanske inte det vi tänker på som barnuppfostran; hästkapplöpningar, slagsmål, barer, prostituerade och vild jukeboxdans. Men det finns naturligtvis ett hjärta av guld bakom den bistra fasaden.
Lite sockersött, förutsägbart, mer femtiotal än 2019, men ändå rätt fint. Kanske en något tveksam och framförallt gammaldags sensmoral, men samtidigt en nutida, teologisk traktat om helgonblivande och helighet. Bäst är den subtila samhörigheten när pojkarna lär varandra korstecknet i slutscenen och sedan när Bill Murray strax därefter sjunger duett med Bob Dylan medan eftertexterna rullar.
Barabbas (2012)
Betyg: 1 monument
Pär Lagerkvist kidnappad av evangelikaler. Ingen existentiell smärta, inget driv, ingen berättelse - istället en dålig efterapning av Mel Gibsons The Passion of the Christ, utan särskit hantverk utan särkilda skådespelare. Inga skuggor, inga bottnar, bara en slätstruken vattvälling av kristen apologetik. Hela poängen med Lagerkvists roman är borta då historien presenteras med en förhistoria, dvs tiden för Jesu förkunnelse där Barabbas flera gånger möter Jesus och till och med diskuterar med honom. Lagerkvists idé är ju att Barabbas lever i skuggan av Jesu död utan att förstå något om vem han egentligen var. Romanen skildrar honom i dunkel silhuett, här blir det med full strålkastare i klart dagsljus. Så ointressant! Och dessutom tre timmar lång!
Se då istället Alf Sjöbergs inspelning från 1953, eller Hollywood-inspelningen med Anthony Quinn från 1961. De gör romanen mycket mer rättvisa.
Pär Lagerkvist kidnappad av evangelikaler. Ingen existentiell smärta, inget driv, ingen berättelse - istället en dålig efterapning av Mel Gibsons The Passion of the Christ, utan särskit hantverk utan särkilda skådespelare. Inga skuggor, inga bottnar, bara en slätstruken vattvälling av kristen apologetik. Hela poängen med Lagerkvists roman är borta då historien presenteras med en förhistoria, dvs tiden för Jesu förkunnelse där Barabbas flera gånger möter Jesus och till och med diskuterar med honom. Lagerkvists idé är ju att Barabbas lever i skuggan av Jesu död utan att förstå något om vem han egentligen var. Romanen skildrar honom i dunkel silhuett, här blir det med full strålkastare i klart dagsljus. Så ointressant! Och dessutom tre timmar lång!
Se då istället Alf Sjöbergs inspelning från 1953, eller Hollywood-inspelningen med Anthony Quinn från 1961. De gör romanen mycket mer rättvisa.
04 september 2019
Hotel Artemis
Betyg: 4 monument
Sorgen är så stark; sorgen över en död son, en död bror, en död pappa, en död människa som kanske älskat en - sorgen är så stark att den bär genom våldet, genom upploppen, genom exklusiviteten, genom fasciststaten, genom klasskriget. Sorgen gör det goda möjligt i en ond värld.
På ett exklusivt sjukhus vårdar den ensamma sjuksköterskan Jean Thomas (Jodie Foster) skadade gangsters med hjälp av endast en vårdare och extrem hightec. Miljön är sunkigt 1900-tal, men vi befinner oss i juni år 2028. Allt vatten är privatiserat, och folket gör uppror. Den lokale gangsterbossen Vargkungen regerar över både polis och kravallstyrkor i Los Angeles och han är Jeans uppdragsgivare. Men i ruset av smärtstillande medicin avslöjar han den sanna bakgrunden till Jeans sorg. När sanningen kommer ikapp henne, bryts sjukhuset plågsamt sönder i våld och död. Kvar finns bara sorgen, sorgen som gör att hon går tillbaka till de skadade i uploppen för det är det enda hon kan göra: ta hand om andra. Det är vackert, otäckt, skrämmande och välspelat - i synnerhet av Jodie Foster.
Fina sextiotalslåtar, mycket teologi kring att ta vara på sin broder och att vara till för andra - både onda och goda. Samtidigt spännande mitt i all sorgen.
Sorgen är så stark; sorgen över en död son, en död bror, en död pappa, en död människa som kanske älskat en - sorgen är så stark att den bär genom våldet, genom upploppen, genom exklusiviteten, genom fasciststaten, genom klasskriget. Sorgen gör det goda möjligt i en ond värld.
På ett exklusivt sjukhus vårdar den ensamma sjuksköterskan Jean Thomas (Jodie Foster) skadade gangsters med hjälp av endast en vårdare och extrem hightec. Miljön är sunkigt 1900-tal, men vi befinner oss i juni år 2028. Allt vatten är privatiserat, och folket gör uppror. Den lokale gangsterbossen Vargkungen regerar över både polis och kravallstyrkor i Los Angeles och han är Jeans uppdragsgivare. Men i ruset av smärtstillande medicin avslöjar han den sanna bakgrunden till Jeans sorg. När sanningen kommer ikapp henne, bryts sjukhuset plågsamt sönder i våld och död. Kvar finns bara sorgen, sorgen som gör att hon går tillbaka till de skadade i uploppen för det är det enda hon kan göra: ta hand om andra. Det är vackert, otäckt, skrämmande och välspelat - i synnerhet av Jodie Foster.
Fina sextiotalslåtar, mycket teologi kring att ta vara på sin broder och att vara till för andra - både onda och goda. Samtidigt spännande mitt i all sorgen.
Bajkonur
Betyg: 4 monument
Stäppen och himlen - den ena oändlig, den andra ändlös. Kameler, jurtor, åsnor, hästar - en och annan gammal traktor - och rymdraketer! Alla de människor som bemannar rymdstationen ISS skickas upp från den ryska raketbasen Bajkonur, som faktiskt ligger i Kazakstan. Runt om basen lever människorna på att samla in och sälja det skrot som faller ner från himlen. Två ton metallskrot för en låda konserver vars bäst-före-datum gått ut för länge sedan. Så en dag faller inte bara startraketerna, utan också en bemannad rymdkapsel. ”Det som faller ner från himlen kommer från Gud och tillhör den som finner det” ... Kanske lite för romantisk, men udda i sin extrema skildring av kulturkrockar - som känns helt naturliga.
Förutom att det är den första spelfilmen som spelats in i Bajkonur möter vi sovjetisk brutalism, fåravel, ortodoxa präster som välsignar kosmonauter, Gagarin och en iscensättning av Tillägg till Daniel A:16 (Susanna i badet).
Stäppen och himlen - den ena oändlig, den andra ändlös. Kameler, jurtor, åsnor, hästar - en och annan gammal traktor - och rymdraketer! Alla de människor som bemannar rymdstationen ISS skickas upp från den ryska raketbasen Bajkonur, som faktiskt ligger i Kazakstan. Runt om basen lever människorna på att samla in och sälja det skrot som faller ner från himlen. Två ton metallskrot för en låda konserver vars bäst-före-datum gått ut för länge sedan. Så en dag faller inte bara startraketerna, utan också en bemannad rymdkapsel. ”Det som faller ner från himlen kommer från Gud och tillhör den som finner det” ... Kanske lite för romantisk, men udda i sin extrema skildring av kulturkrockar - som känns helt naturliga.
Förutom att det är den första spelfilmen som spelats in i Bajkonur möter vi sovjetisk brutalism, fåravel, ortodoxa präster som välsignar kosmonauter, Gagarin och en iscensättning av Tillägg till Daniel A:16 (Susanna i badet).
31 augusti 2019
The Man Who Killed Don Quixote
Betyg: 4 monument
Om mänsklig värdighet, trots att världen ser ut som den gör med all sin cynism och egoism. I denna värld färdas Don Qiujote, riddaren av den sorgliga skepnaden, till allas och allmänt åtlöje. Men det är inte så enkelt - skrattet fastnar i halsen, något annat än galenskap ryms i det ihärdiga fasthållandet vid ridderligheten. Visst är han galen, en drömmare, en sorgligt naiv gammal farbror - men egentligen är det han som är vid sina sinnens fulla bruk och världen som är galen. Det är vackert gjort, stundtals roligt, stundtals lite plumpt, men hela tiden ett fantastisk landskap och udda scenerier. Vad är dröm, vad är verklighet, vad är påhittat och vad är äkta? Till slut ropar vår Sancho Panza ut att "Något måste väl vara äkta!" Så sant, något måste vara äkta i världen.
Det är en oerhört finstämd skildring av hur en dröm kan bli verklighet och hur den faktiskt lever vidare, för Don Quijote kan aldrig dö. På så sätt är det en film om filmmediet som konstform, mycket vackert gjord!
Här förekommer katolska processioner, muslimska flyktingar och en uppfriskande kommentar om engelskan som ett p r o t e s t a n t i s k t språk - inget för enkla spanska bönder med andra ord.
Om mänsklig värdighet, trots att världen ser ut som den gör med all sin cynism och egoism. I denna värld färdas Don Qiujote, riddaren av den sorgliga skepnaden, till allas och allmänt åtlöje. Men det är inte så enkelt - skrattet fastnar i halsen, något annat än galenskap ryms i det ihärdiga fasthållandet vid ridderligheten. Visst är han galen, en drömmare, en sorgligt naiv gammal farbror - men egentligen är det han som är vid sina sinnens fulla bruk och världen som är galen. Det är vackert gjort, stundtals roligt, stundtals lite plumpt, men hela tiden ett fantastisk landskap och udda scenerier. Vad är dröm, vad är verklighet, vad är påhittat och vad är äkta? Till slut ropar vår Sancho Panza ut att "Något måste väl vara äkta!" Så sant, något måste vara äkta i världen.
Det är en oerhört finstämd skildring av hur en dröm kan bli verklighet och hur den faktiskt lever vidare, för Don Quijote kan aldrig dö. På så sätt är det en film om filmmediet som konstform, mycket vackert gjord!
Här förekommer katolska processioner, muslimska flyktingar och en uppfriskande kommentar om engelskan som ett p r o t e s t a n t i s k t språk - inget för enkla spanska bönder med andra ord.
28 augusti 2019
Angel has Fallen
Betyg: 4 monument
Temat denna gång är kriget. Vad kriget gör med dem som tvingas eller lockas in i det. Kriget som katastrof, kriget som möjlighet. Men det handlar inte om kriget, utan om en något åldrad, lojal livvakt åt Förenta staternas president som blir oskyldigt anklagad för mordförsök på just presidenten. Lögner blir sanningar och genast skärps det politiska läget. Vi känner igen mönstret. Ändå är det skönt att se en film i dessa dagar med en klok president som värnar freden och demokratin - och så skönt att Morgan Freeman äntligen blivit president! Bästa scenen är då han klippts in bredvid Vladimir Putin på ett foto från G20-mötet. Gråhårig, reslig och vänligt småleende får han Putin att se ut som en förorättad småpojke. Förutom detta mycket explosioner, tunga fordon genom natten och ett par explosioner till.
Det är intressant hur filmen tycks uppbyggd kring Predikarens ord om att ”den som tillhör de levandes skara har ännu något hopp. Bättre en levande hund än ett dött lejon” (Pred 9:4) Så blir också elitsoldatens sista ord ”vi är lejon”, medan Mike Banning, vår Secret Service hjälte, mer är att likna vid en trofast hund.
Vi har sett Mike Banning förr: Olympus has Fallen, London has Fallen
Temat denna gång är kriget. Vad kriget gör med dem som tvingas eller lockas in i det. Kriget som katastrof, kriget som möjlighet. Men det handlar inte om kriget, utan om en något åldrad, lojal livvakt åt Förenta staternas president som blir oskyldigt anklagad för mordförsök på just presidenten. Lögner blir sanningar och genast skärps det politiska läget. Vi känner igen mönstret. Ändå är det skönt att se en film i dessa dagar med en klok president som värnar freden och demokratin - och så skönt att Morgan Freeman äntligen blivit president! Bästa scenen är då han klippts in bredvid Vladimir Putin på ett foto från G20-mötet. Gråhårig, reslig och vänligt småleende får han Putin att se ut som en förorättad småpojke. Förutom detta mycket explosioner, tunga fordon genom natten och ett par explosioner till.
Det är intressant hur filmen tycks uppbyggd kring Predikarens ord om att ”den som tillhör de levandes skara har ännu något hopp. Bättre en levande hund än ett dött lejon” (Pred 9:4) Så blir också elitsoldatens sista ord ”vi är lejon”, medan Mike Banning, vår Secret Service hjälte, mer är att likna vid en trofast hund.
Vi har sett Mike Banning förr: Olympus has Fallen, London has Fallen
23 augusti 2019
Django (2017)
Betyg: 3 monument
Om musikens makt, eller musikens vanmakt. Django Reinhardt, ledare gör Franska Hotkvintetten och en av trettio- och fyrtiotalets mest inflytelserika gitarrister, spelar för fulla hus i det ockuperade Paris. Samtidigt som det blir fler och fler tyska soldater och officerare i salongen, rapporteras det om upptrappade förföljelser mot romer i de ockuperade länderna. Då han själv är rom blir han tveksam när nazisterna erbjuder honom att turnera i Tyskland för att bl a och spela för de trupper som ska skickas till Östfronten. Istället försöker han gå under jorden och lämna landet. Men musiken och den romska traditionen avslöjar honom och han måste ge en sista konsert...
Det är dramatiska händelser, särskilt förföljelsen av det romska folket, men filmen blir aldrig särskilt spännande. Dramaturgin är för seg och utdragen och det påhittade händelseförloppet alltför orealistiskt. Musiken däremot är fantastisk! Särskilt slutscenens uruppförande av "Requiem pour mes frères tziganes" - en rekonstruktion då originalpartituret är försvunnet.
De tyska nazisternas rädsla för dansens konsekvenser rimmar illa med Första Krönikebokens ord om hur hela folket "dansade framför Gud med liv och lust" I Krön13:8.
Om musikens makt, eller musikens vanmakt. Django Reinhardt, ledare gör Franska Hotkvintetten och en av trettio- och fyrtiotalets mest inflytelserika gitarrister, spelar för fulla hus i det ockuperade Paris. Samtidigt som det blir fler och fler tyska soldater och officerare i salongen, rapporteras det om upptrappade förföljelser mot romer i de ockuperade länderna. Då han själv är rom blir han tveksam när nazisterna erbjuder honom att turnera i Tyskland för att bl a och spela för de trupper som ska skickas till Östfronten. Istället försöker han gå under jorden och lämna landet. Men musiken och den romska traditionen avslöjar honom och han måste ge en sista konsert...
Det är dramatiska händelser, särskilt förföljelsen av det romska folket, men filmen blir aldrig särskilt spännande. Dramaturgin är för seg och utdragen och det påhittade händelseförloppet alltför orealistiskt. Musiken däremot är fantastisk! Särskilt slutscenens uruppförande av "Requiem pour mes frères tziganes" - en rekonstruktion då originalpartituret är försvunnet.
De tyska nazisternas rädsla för dansens konsekvenser rimmar illa med Första Krönikebokens ord om hur hela folket "dansade framför Gud med liv och lust" I Krön13:8.
19 augusti 2019
The Man Who Killed Hitler and Then the Bigfoot
Betyg: 3 monument
Märklig titel, men mindre märklig film. En gammal man och hans minnen, hunden, tabletterna och den trista maten. Där kunde det räcka om det inte är så att han var en superhemlig infiltratör under Andra Världskriget som under täckmantel sköt den verklige Hitler (mannen i bunkern var bara en ställföreträdare). Ganska udda och värre blir det när två ytterst fåniga FBI-agenter söker upp honom femtio år senare för att be om hjälp att döda en varelse som sprider smitta i centrala Kanada: Bigfoot. Egentligen är han för gammal, egentligen vill han inte döda...
Alltför romantisk, alltför melodramatisk, men en fin skildring av åldrande och gammal vänskap. Det där med Hitler och Bigfoot kunde vi klara oss utan - det är det andra som intresserar. Här finns en diskussion om rätten att döda, om kollektiv och individ, om fascismens grund, och om blodmatsförbudet i Gamla testamentet (3 Mos 17:10-13). Bäst är ändå klockan med hakkorsvisare.
Märklig titel, men mindre märklig film. En gammal man och hans minnen, hunden, tabletterna och den trista maten. Där kunde det räcka om det inte är så att han var en superhemlig infiltratör under Andra Världskriget som under täckmantel sköt den verklige Hitler (mannen i bunkern var bara en ställföreträdare). Ganska udda och värre blir det när två ytterst fåniga FBI-agenter söker upp honom femtio år senare för att be om hjälp att döda en varelse som sprider smitta i centrala Kanada: Bigfoot. Egentligen är han för gammal, egentligen vill han inte döda...
Alltför romantisk, alltför melodramatisk, men en fin skildring av åldrande och gammal vänskap. Det där med Hitler och Bigfoot kunde vi klara oss utan - det är det andra som intresserar. Här finns en diskussion om rätten att döda, om kollektiv och individ, om fascismens grund, och om blodmatsförbudet i Gamla testamentet (3 Mos 17:10-13). Bäst är ändå klockan med hakkorsvisare.
13 augusti 2019
Röda husets hemlighet
Betyg: 3 monument
Skuggor, ljus, träd i storm och stelnade ansikten. Egentligen en "coming of age"-historia placerad i den amerikanska Mellanvästern under sent fyrtitotal där unga män arbetar på lantgården och unga kvinnor har trådsmala midjor. Dock visar sig idyllen ha sprickor, stora sprickor och från den förbjudna skogen hörs skriken. Skriken från det förgångna, det som borde ha glömts bort men som inte kan glömmas. Den Amerikanska Drömmen möter psykoanalysen - det undermedvetna blir en snårskog, det bortträngda blir levande skrik, det förbjudna lockar. Och när sanningen om vuxenvärldens våld avslöjas blir flickan vuxen.
Kunde varit bättre, särskilt skådespeleriet, men det är en habilt berättad historia om svartsjuka och paternalism. Dessutom citeras Efesierbrevet 4:32 i en av de mer stillsamma scenerna. Bäst är dock trädklättringen.
Skuggor, ljus, träd i storm och stelnade ansikten. Egentligen en "coming of age"-historia placerad i den amerikanska Mellanvästern under sent fyrtitotal där unga män arbetar på lantgården och unga kvinnor har trådsmala midjor. Dock visar sig idyllen ha sprickor, stora sprickor och från den förbjudna skogen hörs skriken. Skriken från det förgångna, det som borde ha glömts bort men som inte kan glömmas. Den Amerikanska Drömmen möter psykoanalysen - det undermedvetna blir en snårskog, det bortträngda blir levande skrik, det förbjudna lockar. Och när sanningen om vuxenvärldens våld avslöjas blir flickan vuxen.
Kunde varit bättre, särskilt skådespeleriet, men det är en habilt berättad historia om svartsjuka och paternalism. Dessutom citeras Efesierbrevet 4:32 i en av de mer stillsamma scenerna. Bäst är dock trädklättringen.
08 augusti 2019
Dubbelliv
Betyg: 3 monument
Om skådespelarens identitet. Skådespelaren som vinner publikens hjärtan genom att helt bli den roll han spelar. Anthony John är populär när han spelar harmlösa komedier, charmant och gladlynt, men det är en helt annan sak när han spelar ”Othello”. Succén är formidabel, fyllda hus månad efter månad medan svartsjukan äter sig in i hans själ. Till slut finns ingen återvändo, katastrofen är ett faktum. Striden mellan fantasin och verkligheten är avslutad, verkligheten förlorade.
För rollen som Anthony John fick Ronald Colman en Oscar (1947). Tveksamt ändå. Obehagligt och lättsamt på samma gång, men största behållningen är alla scener ur ” Othello”, för varje månad mer intensiv i hatet och svartsjukan. En magnifik Shakespearetragedi som bygger på Markusevangeliets sjunde kapitel vers 21. Underligast är Signe Hasso som Anthony Johns motspelerska och att hon plötsligt talar svenska (utan att det översätts).
Om skådespelarens identitet. Skådespelaren som vinner publikens hjärtan genom att helt bli den roll han spelar. Anthony John är populär när han spelar harmlösa komedier, charmant och gladlynt, men det är en helt annan sak när han spelar ”Othello”. Succén är formidabel, fyllda hus månad efter månad medan svartsjukan äter sig in i hans själ. Till slut finns ingen återvändo, katastrofen är ett faktum. Striden mellan fantasin och verkligheten är avslutad, verkligheten förlorade.
För rollen som Anthony John fick Ronald Colman en Oscar (1947). Tveksamt ändå. Obehagligt och lättsamt på samma gång, men största behållningen är alla scener ur ” Othello”, för varje månad mer intensiv i hatet och svartsjukan. En magnifik Shakespearetragedi som bygger på Markusevangeliets sjunde kapitel vers 21. Underligast är Signe Hasso som Anthony Johns motspelerska och att hon plötsligt talar svenska (utan att det översätts).
Den försvunna piloten
Betyg: 2 monument
Alltför sentimentalt, men snygga miljöer; bambuskogar och kinesisk landsbygd på -40 talet. Förutsägbart och endast delvis spännande. En amerikansk pilot störtar med sitt bombplan i det av Japan ockuperade Kina under Andra världskriget. Han tas om hand av civilbefolkningen samtidigt som de japanska trupperna söker efter den försvunna piloten. Det hade kunnat bli riktigt bra, men det saknas nerv. Visst det är otäckt och sorgligt, men det är inte mer än så. Elaka japaner och en alldeles för enkel kommunikation mellan de som inte borde kunna förstå varandra (den amerikanske piloten och den kinesiska unga änkan). Annars regnar det mest.
Filmen berör det fjärde budet om att visa aktning för sina föräldrar (i det här fallet svärföräldrar) 5 Mos 5:16. Kanske bryter Ying på något vis mot det budet, eller ska vi inte blanda in kristen moral i kinesisk miljö? Filmen känns mer västerländsk än kinesisk så det kan vi nog.
Alltför sentimentalt, men snygga miljöer; bambuskogar och kinesisk landsbygd på -40 talet. Förutsägbart och endast delvis spännande. En amerikansk pilot störtar med sitt bombplan i det av Japan ockuperade Kina under Andra världskriget. Han tas om hand av civilbefolkningen samtidigt som de japanska trupperna söker efter den försvunna piloten. Det hade kunnat bli riktigt bra, men det saknas nerv. Visst det är otäckt och sorgligt, men det är inte mer än så. Elaka japaner och en alldeles för enkel kommunikation mellan de som inte borde kunna förstå varandra (den amerikanske piloten och den kinesiska unga änkan). Annars regnar det mest.
Filmen berör det fjärde budet om att visa aktning för sina föräldrar (i det här fallet svärföräldrar) 5 Mos 5:16. Kanske bryter Ying på något vis mot det budet, eller ska vi inte blanda in kristen moral i kinesisk miljö? Filmen känns mer västerländsk än kinesisk så det kan vi nog.
16 juli 2019
Örnen har landat
Betyg: 4 monument
En film från den tiden (1976) då man fortfarande kunde driva med höga tyska officerare och nazister. Rätt fånigt med dumma tyskar, uppblåsta amerikaner och listiga irländare, men det är en spännande historia om ett tyskt specialkommando som har till uppgift att kidnappa Churchill. En ganska utstuderad intrig som kretsar kring, hämnd, kärlek, ära och upprättelse. Hjälten är faktiskt tysk officer (Michael Caine), ädelmodig och rakryggad.
I centrum står på något vis kyrkan, mest som byggnad, men också som institution. Korstecken, bön och ett något förvanskat biblecitat ur bergspredikan (Matt 5:5) spelar in, dessutom är församlingsprästen ovanligt vettig för att vara med på film. Mest udda är att Sven-Bertil Taube har en biroll som tysk underofficer. Han löser uppgiften tillfredsställande (se bilden).
En film från den tiden (1976) då man fortfarande kunde driva med höga tyska officerare och nazister. Rätt fånigt med dumma tyskar, uppblåsta amerikaner och listiga irländare, men det är en spännande historia om ett tyskt specialkommando som har till uppgift att kidnappa Churchill. En ganska utstuderad intrig som kretsar kring, hämnd, kärlek, ära och upprättelse. Hjälten är faktiskt tysk officer (Michael Caine), ädelmodig och rakryggad.
I centrum står på något vis kyrkan, mest som byggnad, men också som institution. Korstecken, bön och ett något förvanskat biblecitat ur bergspredikan (Matt 5:5) spelar in, dessutom är församlingsprästen ovanligt vettig för att vara med på film. Mest udda är att Sven-Bertil Taube har en biroll som tysk underofficer. Han löser uppgiften tillfredsställande (se bilden).
15 juli 2019
Coriolanus
Betyg: Fem monument
Mycket bra! Rent av genialt att placera Shakespeares antika tragedi om våld, hämnd, korruption, lögn och svek i miljön efter Balkankrigen. Krigsherrar i kamouflageuniform med tanks och automatvapen, ödelagda byar befolkade av livrädda barn, kvinnor och äldre - alla män är soldater. Tonen är återhållet våldsam när den inte bryter ut i vrål och okvädinsord. Det passar märkligt nog till sextonhundratalsengelskan. Men bäst är hur de lyckas blanda in det moderna. De ständigt närvarande filmfotograferna och alla mobiltelefoner och så plötsligt en nyhetsreporter i TV-rutan och en välklädd expertpanel som diskuterar krigsläget i ett debattprogram med samma åldriga språk och det känns fullkomligt naturligt. Det är oerhört skickligt! Till detta den dokumentära känslan med skakig handkamera och alla krigsscener som hämtade från nyhetssändningar från CNN.
Mycket bra skådespeleri som sitter mer i uttrycket, i ansiktena än i orden, särskilt John Kani som general Cominius. Allra bäst är nog ändå Vanessa Redgrave som Volumnia - moder till Caius Martius Coriolanus. Det är hon som, när den nationella stoltheten faller av henne, kan nå genom hatet och tala för fred. En fred där - vilket vi förstått från början - Caius Martius Coriolanus går under.
Mycket bra! Rent av genialt att placera Shakespeares antika tragedi om våld, hämnd, korruption, lögn och svek i miljön efter Balkankrigen. Krigsherrar i kamouflageuniform med tanks och automatvapen, ödelagda byar befolkade av livrädda barn, kvinnor och äldre - alla män är soldater. Tonen är återhållet våldsam när den inte bryter ut i vrål och okvädinsord. Det passar märkligt nog till sextonhundratalsengelskan. Men bäst är hur de lyckas blanda in det moderna. De ständigt närvarande filmfotograferna och alla mobiltelefoner och så plötsligt en nyhetsreporter i TV-rutan och en välklädd expertpanel som diskuterar krigsläget i ett debattprogram med samma åldriga språk och det känns fullkomligt naturligt. Det är oerhört skickligt! Till detta den dokumentära känslan med skakig handkamera och alla krigsscener som hämtade från nyhetssändningar från CNN.
Mycket bra skådespeleri som sitter mer i uttrycket, i ansiktena än i orden, särskilt John Kani som general Cominius. Allra bäst är nog ändå Vanessa Redgrave som Volumnia - moder till Caius Martius Coriolanus. Det är hon som, när den nationella stoltheten faller av henne, kan nå genom hatet och tala för fred. En fred där - vilket vi förstått från början - Caius Martius Coriolanus går under.
De barbariska invasionerna
Betyg: 4 monument
Liv, död, mening. Stora teman kring den döende Rémy - en cynisk akademiker som stundtals mest varit en skitstövel. Nu samlas familjen och vännerna. Det är inte konfliktfritt, inte heller fritt från minnen. Smärtsamt och lustfyllt får vi följa Rémys döende, från det att sonen mycket motvilligt reser hem från finansjobet i London till det sista andetaget i huset vid sjön. Det är en lång resa för många av dem, kanske längts för Rémy och hans son.
Det är en oerhört intelligent dialog som blir en sort tidskapsel från tidigt 2000-tal; frustande stundtals, intellektuell och innerlig vid andra tilfällen. Bäst är när alla vännerna går igenom alla de -ismer de varit del av under sina liv! Men även teologin har sin plats när Rémys rationalism möts av sjukhusdiakonens katolska tro då hon inledningsvis ger honom ett nattvardsbröd av misstag. På något vis ligger just nattvardens delande i botten bakom alla filmens ord, alla skabrösa minnen, alla vinglas - mötet mellan himmel och jord, försoningen.
Liv, död, mening. Stora teman kring den döende Rémy - en cynisk akademiker som stundtals mest varit en skitstövel. Nu samlas familjen och vännerna. Det är inte konfliktfritt, inte heller fritt från minnen. Smärtsamt och lustfyllt får vi följa Rémys döende, från det att sonen mycket motvilligt reser hem från finansjobet i London till det sista andetaget i huset vid sjön. Det är en lång resa för många av dem, kanske längts för Rémy och hans son.
Det är en oerhört intelligent dialog som blir en sort tidskapsel från tidigt 2000-tal; frustande stundtals, intellektuell och innerlig vid andra tilfällen. Bäst är när alla vännerna går igenom alla de -ismer de varit del av under sina liv! Men även teologin har sin plats när Rémys rationalism möts av sjukhusdiakonens katolska tro då hon inledningsvis ger honom ett nattvardsbröd av misstag. På något vis ligger just nattvardens delande i botten bakom alla filmens ord, alla skabrösa minnen, alla vinglas - mötet mellan himmel och jord, försoningen.
13 juli 2019
Elefantmannen
Betyg: 4 monument
Suggestivt med snygga fokuseringar och bildvinklar. Artonhundratalet fångat genom fabriksrök, avloppsrör och klaustrofobiskt inredda borgarhem. I centrum en historia om människovärde som är lika aktuell idag, som i det sena artonhundratal när filmen utspelas, som det åttiotal när den gjordes. Ingen människa är "bara en vägg", varje människa är en egen individ. Det är en grundläggande kristen tanke, vilken förstärks av den tidiga recitaionen av Psaltarens 23:e psalm.
Ganska långsamt, mindre "Lynch" än hans andra filmer, men han finns där just i kameraarbetet.
Suggestivt med snygga fokuseringar och bildvinklar. Artonhundratalet fångat genom fabriksrök, avloppsrör och klaustrofobiskt inredda borgarhem. I centrum en historia om människovärde som är lika aktuell idag, som i det sena artonhundratal när filmen utspelas, som det åttiotal när den gjordes. Ingen människa är "bara en vägg", varje människa är en egen individ. Det är en grundläggande kristen tanke, vilken förstärks av den tidiga recitaionen av Psaltarens 23:e psalm.
Ganska långsamt, mindre "Lynch" än hans andra filmer, men han finns där just i kameraarbetet.
Becket
Betyg: 3 monument
Liturgi, maktspel och vänskap. Tre viktiga beståndsdelar. Tomas Becket och kung Henrik II är ungdomskamrater, rumlar om och söker ära på alla möjliga vis. Men något fattas Tomas, han är tom inuti - tills kungen utnämner honom till Ärkebiskop mot allas vilja. Så kan kungen kontrollera kyrkan, ett lysande schackdrag i maktspelet! Men kungen har inte räknat med att Tomas tar sitt uppdrag på så stort allvar att han till slut blir kungens främste fiende. I viss mån historiskt, men mest teater, storslagen teater. Snygga kyrkointeriörer, prostration, tonsurer och gregoriansk sång.
Ändå lite för modern teologi, mer reformation än tidig medeltid (1100-tal). Tidvis bra skådespeleri, allra bäst är John Gielgud som den franske kungen, men det blir lite för högtravande om ära - både Guds och människornas. Egentligen en film om manlig vänskap och i förlängningen om manlighet. Så sedd är den intressant. Här finns en handgriplig, men knappast historiskt korrekt, följsamhet av Jesu ord till den rike mannen i Lukasevangeliet: "sälj allt du äger och dela ut åt de fattiga" (Luk 18:22).
Liturgi, maktspel och vänskap. Tre viktiga beståndsdelar. Tomas Becket och kung Henrik II är ungdomskamrater, rumlar om och söker ära på alla möjliga vis. Men något fattas Tomas, han är tom inuti - tills kungen utnämner honom till Ärkebiskop mot allas vilja. Så kan kungen kontrollera kyrkan, ett lysande schackdrag i maktspelet! Men kungen har inte räknat med att Tomas tar sitt uppdrag på så stort allvar att han till slut blir kungens främste fiende. I viss mån historiskt, men mest teater, storslagen teater. Snygga kyrkointeriörer, prostration, tonsurer och gregoriansk sång.
Ändå lite för modern teologi, mer reformation än tidig medeltid (1100-tal). Tidvis bra skådespeleri, allra bäst är John Gielgud som den franske kungen, men det blir lite för högtravande om ära - både Guds och människornas. Egentligen en film om manlig vänskap och i förlängningen om manlighet. Så sedd är den intressant. Här finns en handgriplig, men knappast historiskt korrekt, följsamhet av Jesu ord till den rike mannen i Lukasevangeliet: "sälj allt du äger och dela ut åt de fattiga" (Luk 18:22).
08 juli 2019
American Animals
Betyg: 4 monument
Snyggt, udda och ett bra soundtrack. Vad mer behövs? Kanske lite mer substans, kanske lite mindre ironi. I vilket fall är det sympatiskt och vi blir genast vän med grabbarna, de där lite udda grabbarna i klassen som ingen egentligen hänger med, som är lite för nördiga eller för jobbiga. Dock bär de på en stor plan, en plan att stjäla collegebibliotekets mest värdefulla böcker. Framförallt Audubons "The Birds of America" - en fantastisk foliovolym med handkolorerade originalgravyrer från tidigt artonhundratal. Det går så där bra.
Dokumentära berättarröster, en fantastisk förklädnad som visar sig vara helt onödig, och Audubons mäktiga fågelbilder binder ihop det som kanske inte är världen bästa story till en riktigt bra story. Allt som en kommentar till det sjunde budet: "Du skall inte stjäla".
Dokumentära berättarröster, en fantastisk förklädnad som visar sig vara helt onödig, och Audubons mäktiga fågelbilder binder ihop det som kanske inte är världen bästa story till en riktigt bra story. Allt som en kommentar till det sjunde budet: "Du skall inte stjäla".
26 juni 2019
Godzilla - monstret från havet
Betyg: 4 monument
Detta är originalfilmen från 1954 och jag inser att Godzilla återkomsten är en tydlig remake av originalet, men tråkigare. Här finns en nerv i själva filmandet, i hur ljuset används, i ljudbilden och i skådespeleriet. Mest handlar det om förtvivlan och beslutsamhet, motsatta känslor men de följs åt. Tydligast hos forskaren Dr Serizawa som i sin förtvivlan också fattar det avgörande beslutet.
En bearbetning av atombomssprägningarna över Japan - men i form av monstret från havet som av provsprängningarna vaknar till liv och kommer med förödelse och ond bråd död, precis som atombomben. Nu är det Tokyo som drabbas, förödelsen är enorm och det hjälper inte att skolbarnen sjunger fredsbönen trots att det är mycket vackert. Även om kritiken mot atombomben nog står i centrum är det egentligen en film om forskningens villkor - om vem som äger och kontrollerar forskningsresultaten och i vems intresse det sker. Mänsklighetens eller den enskilde forskarens? Ett stycke ekoteologi om människans ansvar både för forskningsresultaten och dess konsekvenser.
Detta är originalfilmen från 1954 och jag inser att Godzilla återkomsten är en tydlig remake av originalet, men tråkigare. Här finns en nerv i själva filmandet, i hur ljuset används, i ljudbilden och i skådespeleriet. Mest handlar det om förtvivlan och beslutsamhet, motsatta känslor men de följs åt. Tydligast hos forskaren Dr Serizawa som i sin förtvivlan också fattar det avgörande beslutet.
En bearbetning av atombomssprägningarna över Japan - men i form av monstret från havet som av provsprängningarna vaknar till liv och kommer med förödelse och ond bråd död, precis som atombomben. Nu är det Tokyo som drabbas, förödelsen är enorm och det hjälper inte att skolbarnen sjunger fredsbönen trots att det är mycket vackert. Även om kritiken mot atombomben nog står i centrum är det egentligen en film om forskningens villkor - om vem som äger och kontrollerar forskningsresultaten och i vems intresse det sker. Mänsklighetens eller den enskilde forskarens? Ett stycke ekoteologi om människans ansvar både för forskningsresultaten och dess konsekvenser.
24 juni 2019
Godzilla - Återkomsten
Betyg: 2 monument
Egentligen handlar det inte alls om Godzilla, utan om japansk politik. Oändligt tråkiga möten i olika likadana sessionssalar, kabinettrum eller ledningsstaber. Godzillas funktion är att understryka sanningen i det något cyniska citatet: "Krismyndigheten är en unik väg till toppen". Och visst är den det, när varelsen Godzilla stiger upp ur havet och muteras till något mer skräckinjagande än vad mänskligheten tidigare skådat; en levande kärnreaktor som livnär sig på radioaktivitet. Varken kulor, atilleriprojektiler eller missiler tycks verka - då återstår atombomben. Men de rättrådiga inom den regering som är kvar söker en annan utväg. Katastrofen i Hiroshima och Nagasaki får inte upprepas! Så blir det kanske också en film om kärnvapen och om kärnindustrin.
Rent dramaturgiskt är det en kollektivberättelse, långt från hollywoods hjältemod, uppfriskande men också ganska tråkigt. Mer ingenjörsteknik än romantik, mer kemi än spänning. Dock ryms här både presidentdrömmar och sladdriga nudlar, liksom konstaterandet att "människan är mer skrämmande än Godzilla".
Vi har sett fler Godzilla filmer, se här och här. Denna saknar de andras tydligare teologi.
Egentligen handlar det inte alls om Godzilla, utan om japansk politik. Oändligt tråkiga möten i olika likadana sessionssalar, kabinettrum eller ledningsstaber. Godzillas funktion är att understryka sanningen i det något cyniska citatet: "Krismyndigheten är en unik väg till toppen". Och visst är den det, när varelsen Godzilla stiger upp ur havet och muteras till något mer skräckinjagande än vad mänskligheten tidigare skådat; en levande kärnreaktor som livnär sig på radioaktivitet. Varken kulor, atilleriprojektiler eller missiler tycks verka - då återstår atombomben. Men de rättrådiga inom den regering som är kvar söker en annan utväg. Katastrofen i Hiroshima och Nagasaki får inte upprepas! Så blir det kanske också en film om kärnvapen och om kärnindustrin.
Rent dramaturgiskt är det en kollektivberättelse, långt från hollywoods hjältemod, uppfriskande men också ganska tråkigt. Mer ingenjörsteknik än romantik, mer kemi än spänning. Dock ryms här både presidentdrömmar och sladdriga nudlar, liksom konstaterandet att "människan är mer skrämmande än Godzilla".
Vi har sett fler Godzilla filmer, se här och här. Denna saknar de andras tydligare teologi.
21 juni 2019
Spelets regler
Betyg: 4 monument
I grunden en moralitet om ont och gott, rätt och fel - men så elegant skriven, filmad och framförd att den rymmer mycket mer än så. Grevar och generaler, självspelande pianon och kaninjakt, kärlek och vänskap, död och förvecklingar, precolomibiansk konst och damasker... En del spelar mer roll än annat t ex klass och sanningssägande, medan äktenskap och konvenans har ganska liten betydelse. Så blev också filmen betraktad som dekadent och förbjuden av nazisterna vid ockupationen av Frankrike.
Här finns en snygg föraning av EU-projektet (filmen är gjord 1939), eller är det en anspelning på SvPs 289 ("Guds kärlek är som stranden och som gräset"från 1968). Märkligt också hur dagens politik tycks fylla dialogen. Bäst är kocken, alla kategorier, både när han avfärdar rasister och kräsna överklassdamer.
I grunden en moralitet om ont och gott, rätt och fel - men så elegant skriven, filmad och framförd att den rymmer mycket mer än så. Grevar och generaler, självspelande pianon och kaninjakt, kärlek och vänskap, död och förvecklingar, precolomibiansk konst och damasker... En del spelar mer roll än annat t ex klass och sanningssägande, medan äktenskap och konvenans har ganska liten betydelse. Så blev också filmen betraktad som dekadent och förbjuden av nazisterna vid ockupationen av Frankrike.
Här finns en snygg föraning av EU-projektet (filmen är gjord 1939), eller är det en anspelning på SvPs 289 ("Guds kärlek är som stranden och som gräset"från 1968). Märkligt också hur dagens politik tycks fylla dialogen. Bäst är kocken, alla kategorier, både när han avfärdar rasister och kräsna överklassdamer.
18 juni 2019
I rök och dans
Betyg: 3 monument
Allt parodieras, allt som överhuvudtaget går att parodiera - och lite till. Mycket fånigt, stundtals genialt, men lite för mycket flams. Ändå intressant att en sådan film görs under tidigt femtiotal med både nakenscener (endast för export!) och en krass kritik mot filmbranschens kommersialisering. Martin Ljung gör de flesta rollerna i en kavalkad av scener som är ytterst lösligt sammanhållna. Karl den tolfte, fäbodromantik, westernslagsmål, argsinta hustrur och dumma karlar... Bäst är nog ändå inledningens pompösa presentation på hollywood-engelska.
Det oroar knappast, roar mest. En del scener, som det återkommande fösöket att döpa ett fartyg, minns jag från min barndom och får nog räknas som klassiska, andra kan glömmas. Här finns ändå en möjligen långsökt kommentar till Psaltarens 72:a psalm: "Han ska komma som ett regn över grödan, ett stilla regn som vattnar jorden".
Allt parodieras, allt som överhuvudtaget går att parodiera - och lite till. Mycket fånigt, stundtals genialt, men lite för mycket flams. Ändå intressant att en sådan film görs under tidigt femtiotal med både nakenscener (endast för export!) och en krass kritik mot filmbranschens kommersialisering. Martin Ljung gör de flesta rollerna i en kavalkad av scener som är ytterst lösligt sammanhållna. Karl den tolfte, fäbodromantik, westernslagsmål, argsinta hustrur och dumma karlar... Bäst är nog ändå inledningens pompösa presentation på hollywood-engelska.
Det oroar knappast, roar mest. En del scener, som det återkommande fösöket att döpa ett fartyg, minns jag från min barndom och får nog räknas som klassiska, andra kan glömmas. Här finns ändå en möjligen långsökt kommentar till Psaltarens 72:a psalm: "Han ska komma som ett regn över grödan, ett stilla regn som vattnar jorden".
Lost Highway
Betyg: 4 monument
Detaljer, långsamhet, tystnad, ljud. Det är det viktiga. Sedan händer mycket: drömmar blir sanna, sanningen blir dröm, identiteter upplöses och tar gestalt igen, dialog upprepas, mord, våld och någonstans längtan efter kärlek. Allt är sådant David Lynch behärskar till fulländning. Lägg därtill ett oxblodsrött sammetsdraperi, en elegant, men också vardaglig, dialog, poliser i udda par och en extrem variant av trafiksäkerhet.
Vi vet inte riktigt vad som egentligen händer, men det finns en sorts cirkelberättelse där slutscenen också är början. Kanske är det så det är. Allt börjar och fortsätter, allt hänger samman, ”inget sker av en slump” som en av poliserna säger. Kanske är det ett sorts udda gudsbevis?
Ett mäktigt och ganska oväntat soundtrack ackompanjerar denna berättelse som inte kan berättas, utan behöver ses. Mest oväntat är nog de två Rammsteinlåtarna.
Detaljer, långsamhet, tystnad, ljud. Det är det viktiga. Sedan händer mycket: drömmar blir sanna, sanningen blir dröm, identiteter upplöses och tar gestalt igen, dialog upprepas, mord, våld och någonstans längtan efter kärlek. Allt är sådant David Lynch behärskar till fulländning. Lägg därtill ett oxblodsrött sammetsdraperi, en elegant, men också vardaglig, dialog, poliser i udda par och en extrem variant av trafiksäkerhet.
Vi vet inte riktigt vad som egentligen händer, men det finns en sorts cirkelberättelse där slutscenen också är början. Kanske är det så det är. Allt börjar och fortsätter, allt hänger samman, ”inget sker av en slump” som en av poliserna säger. Kanske är det ett sorts udda gudsbevis?
Ett mäktigt och ganska oväntat soundtrack ackompanjerar denna berättelse som inte kan berättas, utan behöver ses. Mest oväntat är nog de två Rammsteinlåtarna.
04 juni 2019
Innocence
Betyg: 4 monument
Märkligt, drömskt och realistiskt på samma gång. I grunden en film om puberteten, om vägen från barn till flicka till ung kvinna - om kontroll, sexualitet och självständighet. Allt utspelar sig på en udda internatskola för flickor där det mesta kretsar kring balettövningar. Här finns några få kvinnliga lärare annars uppfostrar flickorna varandra. Det är flickornas värld, men de bestämmer inte över den. Allt är kringgärdat med förbud. Förbud som driver till både död och flykt. På skolan tycks all tid stå still i en evig femtiotalskänsla, medan världen utanför faktiskt är modern.
Fantastiska rollprestationer, snyggt gjort men synnerligen obehagligt. Obehaget ligger mer i det som skulle kunna hända än i det som faktiskt sker. Vackrast är nog hårbanden som flyttas från flicka till flicka, som ett tecken på samhörighet och utvaldhet.
Märkligt, drömskt och realistiskt på samma gång. I grunden en film om puberteten, om vägen från barn till flicka till ung kvinna - om kontroll, sexualitet och självständighet. Allt utspelar sig på en udda internatskola för flickor där det mesta kretsar kring balettövningar. Här finns några få kvinnliga lärare annars uppfostrar flickorna varandra. Det är flickornas värld, men de bestämmer inte över den. Allt är kringgärdat med förbud. Förbud som driver till både död och flykt. På skolan tycks all tid stå still i en evig femtiotalskänsla, medan världen utanför faktiskt är modern.
Fantastiska rollprestationer, snyggt gjort men synnerligen obehagligt. Obehaget ligger mer i det som skulle kunna hända än i det som faktiskt sker. Vackrast är nog hårbanden som flyttas från flicka till flicka, som ett tecken på samhörighet och utvaldhet.
03 juni 2019
Barabbas (1953)
Betyg: 4 monument
Skuggor, dagrar. Den ensamma människan i relation till civilisationen, naturen, människorna - för ingen kan vara ensammare än Barabbas, han som frikändes istället för Jesus och sedan lever sitt liv i Jesu skugga. Pär Lagerkvists roman är både existentiell och dramatisk, Hollywood-filmatiseringen koncentrerar sig på det dramatiska medan denna svenska film, regisserad av Alf Sjöberg, lägger tyngdpunkten på det existentiella. Fotot, musiken, skådespeleriet allt understryker de existentiella frågorna kring skuld och förlåtelse, kärlek och omvändelse. Det är teatralt; stundtals effektfullt, stundtals överdrivet. Några scener är rent expressionistiska i sitt spel mellan ljus och skuggor, medan andra blir en sorts kammarspel med en eller två röster. Bäst är nog Erik Strandmark som en stillsamt omtänksam Petrus - långt från bombasmer och hierarkier.
Förutom att hela berättelsen är en sorts bibelkommentar så framstår Jesu ord om att himmel och jord ska förgås i Matteuevangeliets 24 kapitel som centrala (Matt 24:35) - på så sätt att Barabbas missförstår dem grundligt och tragedin inte kan undvikas.
Skuggor, dagrar. Den ensamma människan i relation till civilisationen, naturen, människorna - för ingen kan vara ensammare än Barabbas, han som frikändes istället för Jesus och sedan lever sitt liv i Jesu skugga. Pär Lagerkvists roman är både existentiell och dramatisk, Hollywood-filmatiseringen koncentrerar sig på det dramatiska medan denna svenska film, regisserad av Alf Sjöberg, lägger tyngdpunkten på det existentiella. Fotot, musiken, skådespeleriet allt understryker de existentiella frågorna kring skuld och förlåtelse, kärlek och omvändelse. Det är teatralt; stundtals effektfullt, stundtals överdrivet. Några scener är rent expressionistiska i sitt spel mellan ljus och skuggor, medan andra blir en sorts kammarspel med en eller två röster. Bäst är nog Erik Strandmark som en stillsamt omtänksam Petrus - långt från bombasmer och hierarkier.
Förutom att hela berättelsen är en sorts bibelkommentar så framstår Jesu ord om att himmel och jord ska förgås i Matteuevangeliets 24 kapitel som centrala (Matt 24:35) - på så sätt att Barabbas missförstår dem grundligt och tragedin inte kan undvikas.
28 maj 2019
Ärret
Betyg: 2 monument
Gangsters och psykoanalys, det skulle kunna vara en spännande mix. Men tyvärr, varken skådespeleri eller story håller. Det blir inte särskilt spännande, trots felvända negativ, självtillverkade ärr och bytta identiteter. Det vi kan säga är att just identitetsbytet, som är filmens huvudsak, visar sig vara helt meningslöst - däri finns en poäng. Här kan vi citera Predikaren: ”Vad som har varit kommer att vara, vad som har skett skall ske igen. Det finns ingenting nytt under solen” (Pred 1:9).
Fantastiskt många cigaretter och några snygga kameravinklar som stannar kvar, annars en mager historia, magert spelad.
Gangsters och psykoanalys, det skulle kunna vara en spännande mix. Men tyvärr, varken skådespeleri eller story håller. Det blir inte särskilt spännande, trots felvända negativ, självtillverkade ärr och bytta identiteter. Det vi kan säga är att just identitetsbytet, som är filmens huvudsak, visar sig vara helt meningslöst - däri finns en poäng. Här kan vi citera Predikaren: ”Vad som har varit kommer att vara, vad som har skett skall ske igen. Det finns ingenting nytt under solen” (Pred 1:9).
Fantastiskt många cigaretter och några snygga kameravinklar som stannar kvar, annars en mager historia, magert spelad.
Snowpiercer
Betyg: 3 monument
För att stoppa den globala uppvärmningen råkar världens beslutsfattare istället frysa ner hela jorden så att ingen kan överleva, förutom de som lyckas få en plats på det tåg som ständigt rör sig på en bana tvärs över jordklotet. Tåget med alla sina vagnar är ett miniatyrsamhälle efter fascistisk modell, var och en på sin plats, ledarens lidande med det stora ansvar ledarskapet för med sig är lika stort som lidandet för de fattigaste som knappt har mat för dagen och måste slåss för sin överlevnad. Så klart föder systemet uppror och ett sådant får vi följa när det dra genom tåget, vagn för vagn; våldsamt, blodigt, obehagligt och avslöjande. Ett uppror som slutligen leder till den västerländska världens undergång. Något annat sätt att tolka slutscenen kan jag inte se.
Liknelsen med Arken i Första Mosebok är inte bara uppenbar, tåget benämns också som en ark, men min tanke går i första hand till Gunder Hägg/Blå Tågets sång "Vad glad att du är liten" från LP:n Glassfabriken, men också till EU-valet och dess konsekvenser. Ibland blir just Sience-Fiction-filmer kusligt aktuella.
För att stoppa den globala uppvärmningen råkar världens beslutsfattare istället frysa ner hela jorden så att ingen kan överleva, förutom de som lyckas få en plats på det tåg som ständigt rör sig på en bana tvärs över jordklotet. Tåget med alla sina vagnar är ett miniatyrsamhälle efter fascistisk modell, var och en på sin plats, ledarens lidande med det stora ansvar ledarskapet för med sig är lika stort som lidandet för de fattigaste som knappt har mat för dagen och måste slåss för sin överlevnad. Så klart föder systemet uppror och ett sådant får vi följa när det dra genom tåget, vagn för vagn; våldsamt, blodigt, obehagligt och avslöjande. Ett uppror som slutligen leder till den västerländska världens undergång. Något annat sätt att tolka slutscenen kan jag inte se.
Liknelsen med Arken i Första Mosebok är inte bara uppenbar, tåget benämns också som en ark, men min tanke går i första hand till Gunder Hägg/Blå Tågets sång "Vad glad att du är liten" från LP:n Glassfabriken, men också till EU-valet och dess konsekvenser. Ibland blir just Sience-Fiction-filmer kusligt aktuella.
24 maj 2019
Diligensen
Betyg: 4 monument
En god western-film utgår i stort sett alltid från en ensam hämnare - så också här, men hämnden är bara en bihandling och hämnaren bara en av flera i det som är något så udda som en kollektiv western-film. Tänk dig Ocean's Eleven, men istället för att samla ihop de bästa och mest lämpade samlar du ihop de som troligtvis sämst klarar av att samarbeta och skickar dem i en diligens tvärs igenom fientligt område: En fifflande, arrogant bankman, en försupen doktor som slagits för nordstatarna, en kortspelande sydstatsdandy, en frireligiös spritförsäljare, en enfaldig kusk, en förnäm oficershustru, en drömmande prostituerad och en hämndlysten sheriff. När de plockar upp hämnaren - den efterlyste revolvermannen (John Wayne) är de fulltaliga. Det är inte attackerna från framrusande apachekrigarna som skapar spänningen, utan relationerna mellan diligensresenärerna. Vem är att lita på när det gäller, vem har egna syften, vem är i allians med vem?
Till detta fantastisk musik och ett fantastiskt, klassikt landskap med förvridna klippor och ökenslätter. Landskapet och musiken smälter samman till en helhet då musiken bygger på amerikanska folkmelodier och traditionella sånger. B l a får vi höra det som vi känner som psalm 300 i Den svenska psalmboken; "O hur saligt att få vandra". Roligast är att jag nu äntligen förstår varifrån uttrycket "ride shotgun" kommer.
En god western-film utgår i stort sett alltid från en ensam hämnare - så också här, men hämnden är bara en bihandling och hämnaren bara en av flera i det som är något så udda som en kollektiv western-film. Tänk dig Ocean's Eleven, men istället för att samla ihop de bästa och mest lämpade samlar du ihop de som troligtvis sämst klarar av att samarbeta och skickar dem i en diligens tvärs igenom fientligt område: En fifflande, arrogant bankman, en försupen doktor som slagits för nordstatarna, en kortspelande sydstatsdandy, en frireligiös spritförsäljare, en enfaldig kusk, en förnäm oficershustru, en drömmande prostituerad och en hämndlysten sheriff. När de plockar upp hämnaren - den efterlyste revolvermannen (John Wayne) är de fulltaliga. Det är inte attackerna från framrusande apachekrigarna som skapar spänningen, utan relationerna mellan diligensresenärerna. Vem är att lita på när det gäller, vem har egna syften, vem är i allians med vem?
Till detta fantastisk musik och ett fantastiskt, klassikt landskap med förvridna klippor och ökenslätter. Landskapet och musiken smälter samman till en helhet då musiken bygger på amerikanska folkmelodier och traditionella sånger. B l a får vi höra det som vi känner som psalm 300 i Den svenska psalmboken; "O hur saligt att få vandra". Roligast är att jag nu äntligen förstår varifrån uttrycket "ride shotgun" kommer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)