En god western-film utgår i stort sett alltid från en ensam hämnare - så också här, men hämnden är bara en bihandling och hämnaren bara en av flera i det som är något så udda som en kollektiv western-film. Tänk dig Ocean's Eleven, men istället för att samla ihop de bästa och mest lämpade samlar du ihop de som troligtvis sämst klarar av att samarbeta och skickar dem i en diligens tvärs igenom fientligt område: En fifflande, arrogant bankman, en försupen doktor som slagits för nordstatarna, en kortspelande sydstatsdandy, en frireligiös spritförsäljare, en enfaldig kusk, en förnäm oficershustru, en drömmande prostituerad och en hämndlysten sheriff. När de plockar upp hämnaren - den efterlyste revolvermannen (John Wayne) är de fulltaliga. Det är inte attackerna från framrusande apachekrigarna som skapar spänningen, utan relationerna mellan diligensresenärerna. Vem är att lita på när det gäller, vem har egna syften, vem är i allians med vem?
Till detta fantastisk musik och ett fantastiskt, klassikt landskap med förvridna klippor och ökenslätter. Landskapet och musiken smälter samman till en helhet då musiken bygger på amerikanska folkmelodier och traditionella sånger. B l a får vi höra det som vi känner som psalm 300 i Den svenska psalmboken; "O hur saligt att få vandra". Roligast är att jag nu äntligen förstår varifrån uttrycket "ride shotgun" kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar