Vackert. Intensiva färger, snygga klipp, fantastisk musik. Men en svårtolkad historia. En till synes lycklig familj i en lycklig vardagsmiljö går sönder, men lyckan lever vidare i alla fall - eller gör den det? Finns det något i de senapsgula stickade tröjorna, i skogens höstfärger som säger nåot annat, i musiken? Jag vet faktiskt inte. Jag skulle vilja att det var så, men jag vet faktiskt inte.
En sorts ironisk kommentar till Ordspråksboken 18:22. Inte så bra skådespeleri förutom barnen, särskilt den inte särskilt stora storasystern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar